Marit Bergman: “Det finns en enorm kraft i att kunna beskriva sitt liv i toner”

För många är Marit Bergman synonym med peppig pop, men låtskrivandet är för henne i mångt och mycket ett verktyg för att hantera förvirring och frustration. Som en av artisterna i “En resa för livet”, ett projekt mellan Tv4-gruppen och SOS Barnbyar, fick hon i höstas möta barn i Bangladesh och lära dem att beskriva sin egen verklighet genom musik. Vi träffade Marit för att prata om den omvälvande resan, hennes kommande album och barnbyns nybildade band. 

marit_bergman

Foto: Pär Bäckstrand / TV4

Just nu på Sjuan sänds “En resa för livet”, serien som dokumenterar hur artisterna Linda Sundblad, Danny Saucedo, Timo Räisänen och Marit Bergman i höstas reste till Bangladesh för att besöka huvudstaden Dhaka och SOS Barnby där. Syftat med programmet är att uppmärksamma barnens situation i Bangladesh och värva fler faddrar och för Marit Bergman var beslutet att åka enkelt.

- Jag har fått liknande förfrågningar förut, om att resa i TV och göra välgörenhet i TV. Då har jag känt att jag hellre vill göra det på egen hand, men att åka till ett land som ligger så långt bort och har de här problemen, det tar jag mig aldrig för själv. Jag såg det som en chans att lära mig och få göra någonting. För visst är det gråt-tv, men det är utbildande också. Bara genom att se programmet får man en bra insikt i sakernas tillstånd och vi drar in pengar till SOS Barnbyar. Så egentligen är det inte så komplicerat.

Alla medverkande artister fick skriva en låt i programmet, som släpps till förmån för just SOS Barnbyar och Marits bidrag heter “Ett hus i himlen (Megher Oppor Bashar)”. Hon skrev den tillsammans med Papia, Diana, Trisha och Satia i barnbyn, en grupp tjejer som nu går under bandnamnet Forance.

- Vi skulle hitta på saker med barnen, så Timo lärde dem att virka och Linda hade en körövning. Det jag ville ha som aktivitet var låtskrivarverkstad. Jag fick med mig några tjejer som var musikintresserade och Papia, som är väldigt drömsk, ville skriva om ett hus bland molnen. Vi fick ihop en text på bangla och tonsatte tillsammans, och jag gjorde en versmelodi som de fick lyssna på och säga vad de såg framför sig. Sedan hade vi ett långt samtal om deras bakgrund och försökte hitta egna metaforer för att vara övergiven. Jag översatte det till svenska och så spelade vi in körerna på plats i Bangladesh, så det är de fyra tjejerna som sjunger. Timo sa att för varje gång han såg dem såg de lite malligare ut och höll sina skrivblock lite högre. “Jag är låtskrivare” liksom. Det är en sådan enorm kraft i att kunna beskriva sin egen värld i ord eller toner eller dans. Att ha tillgång till några verktyg för att beskriva sitt eget liv. Jag förstår mer och mer hur kraftfullt det är.


Du pratar själv i programmet att ditt låtskrivande är ett sätt för dig att förstå världen.

- Ja, allt jag är med om går genom låtskrivarfiltret. I tider när man är förvirrad själsligen eller inför världen hjälper det att formulera för sig själv hur man tänker, och är man på en plats där man inte vill vara är musiken en otrolig tröst och något att fly in i. Genom att göra musik kan man lära sig att förstå världen och det gör en starkare och till en individ. Dessutom är det ett kommunikationssätt som är helt oöverträffat. När barnen i Bangladesh fick höra att vi var artister sa de alltid “sing a song!”, så fick vi sjunga någonting och de lärde oss att dansa. Det var nästan lättare att prata så, att spela och sjunga och dansa tillsammans.


Vad brukade ni sjunga för dem?

- Den stora hiten var Dannys “In the club”. De är helt besatta av den. De hade hört låten innan, och så växte den under tiden där. Den fick ett nytt liv i Bangladesh. Vi andra fick också bara kapitulera och ge upp.

På hemmaplan har Marit Bergman hållit på med ett eget album i fem år, och nu har hon bestämt att det kommer släppas i oktober. Hennes låt från “En resa för livet” är ljudmässigt och tematiskt lik resten av albumet, och rent känslomässigt är det som en första singel även om den släpps separat genom SOS barnbyar.  “Ett hus i himlen (Megher Oppor Bashar)” blev den spark i baken som behövdes för att Marit skulle göra färdigt de andra låtarna för den kommande skivan, och vi kan förvänta oss mycket djur.

- Hittills har jag skrivit om hundar, elefanter, katter, vargar och tigrar. Sedan får vi se vilka djur som kommer med. Elefanterna kommer att finnas där. Och hundarna.


Du har alltså jobbat med det här albumet i fem år, och de få låtar som du har släppt under den tiden har ofta kretsat kring ett samhällsengagemang. Du har gjort en Pridelåt, en vallåt och nu en låt för SOS Barnbyar. Hur kommer det sig?

- Det är det som kan motivera mig att göra klart grejer. Glöden går i perioder, när jag växte upp som tonåring var jag superengagerad i anti-rasistiska rörelser och fick upp ögonen för feminism som 17-åring. Sedan blir man äldre och surare och bittrare, men nu när jag har fått barn känner jag att världen måste finnas för honom när jag är borta också. Det är en tydlig motivation. Antingen kan man bygga upp ett fantasifängelse för att skydda sig själv och sitt barn, eller så vill man göra något för att förändra det. Så har jag blivit. Det får inte vara såhär.

Ingen vet exakt hur många gatubarn som finns i Bangladesh huvudstad Dhaka, det rör sig om någonstans mellan 400 000 och 1,5 miljoner. En sådan enorm siffra kan väcka hopplöshet, men Marit brinner ännu mer efter att hon har sett vad pengarna går till och hur barnbyarna förändrar livet totalt för de barn som kommer dit. Där får de trygghet från en familj och utbildning, vilket gör att de kan växa upp till hela människor som klarar av att vara med och bygga sina samhällen. Det är en liten del som får hjälp idag, i hel Bangladesh finns bara tre barnbyar, men det kan ge stora ringar på vattnet. Marits engagemang har alltså bara växt med resan och det är tydligt att hon inte kommer att släppa det nu. För många år sedan startade hon organisationen Popkollo för att uppmuntra unga tjejer i Sverige att göra musik, och nu har hon fått se självförtroendet och kraften som låtskrivandet även gav till barnen i Bangladesh.

- Jag tänkte på det när jag såg en av tjejerna som var med och skrev låten, Satia. Hon är typ 12 år och om hon hade bott i Sverige vet jag att hon hade spelat gitarr i ett band. Det är spännande att tänka på vad man skulle kunna göra för att skapa de förutsättningarna där.

 

Lyssna på alla låtar från “En resa för livet” här:

Introducing Touch Preview. A better way to preview any song, album, artist or playlist.

This slideshow requires JavaScript.

Ever find yourself endlessly browsing through playlist after playlist, looking for the perfect music? “Teen Party” or “Party Hits”… how do you decide without listening?

Well, good news. Now, with Touch Preview, you can quickly get a sneak peek of any playlist, song, album or artist before you hit play. Just hold down your finger to the screen – you’ll instantly hear the music start.

And you can now save tunes you like to Your Music with one quick left-swipe. Building your collection of favourite songs has never been easier or faster.

It means less time looking for the perfect music, and more time actually listening to it.

Oh look, here’s a nice video we made.

Both Touch Preview and our new swipe gestures are available to iOS users from today, and will soon be rolled out across other platforms.

Salla Salazar: “Hiphop är en tävling hela tiden”

I hiphop-Sverige är han något av en legendar, men den breda publiken har precis lärt känna Salla Salazar och hans bror Masse som producenterna i TV4:s nya musiksatsning “Lyckliga gatan”. Vi ringde Salla på hans 40-årsdag för att prata om svensk hiphop förr och nu.

Screen Shot 2015-01-12 at 15.53.27

Grattis Salla! Hur har födelsedagen varit?

- Tack! Jag blev överraskad igår. Många trodde att jag fyllde år då, och jag skulle käka middag med min dotter efter hennes träning. Då var hela min familj där och efteråt gick vi förbi Marie Laveau där alla kompisar och folk jag jobbar med väntade. Idag är min riktiga födelsedag, men jag jobbar i studion som vanligt och sedan ska jag spela med Linda Pira ikväll.

Är du en sådan som blir nostalgisk när du fyller år?

- Ja, eftersom jag fyller år i början av januari brukar jag alltid se tillbaka och utvärdera året som har gått. Och eftersom jag alltid är äldst, de som jag jobbar med brukar vara några år yngre, blev det många sådana frågor igår. “Hur är det att bli gammal?”. Jag gör samma sak som jag gjorde när jag var tjugo, förutom att det är roligare nu. Det händer mer.

När du nu utvärderar ditt 2014, vad tänker du då?

- Att det har varit skitbra. Varje år tänker man “hur ska jag toppa förra året?” och på något sätt lyckas vi alltid. 2015 har börjat jättebra med “Lyckliga gatan”, så redan nu vet folk att det kommer att bli ett bra år. Det är så mycket som händer och man hinner inte alltid ta in allt, men det känns som att vi har medvind nu för en gång skull.

Idag är Redline Recordings en etablerad superkraft inom svensk hiphop med stjärnor som Linda Pira, Stor och Dani M i sitt stall, men det har gått upp och ner genom åren. Salla beskriver det som en lång svacka åren efter att Latin Kings la ner, den banbrytande hiphopgrupp som han hade tillsammans med sin bror Chepe och Dogge Doggelito. Under en tid efteråt slutade Salla att hålla på med musik och jobbade på ungdomsgårdar, men efter ett samtal med sin andra bror Masse bestämde de sig för att satsa igen. De tre bröderna tog upp Redline-etiketten som startats under Latin Kings-tiden, producerade ett album med Mando Diao, arbetade med andra musikstilar i Tyskland och lärde sig mycket om att jobba som ett independentbolag. Sedan dess har de kämpat på i musikbranschen och kan nu se resultatet av sitt hårda jobb, The Salazar Brothers har blivit nästintill synonyma med svensk hiphops breda genomslag de senaste åren. Salla gillar att vara oberoende och kunna bestämma själv vad de vill släppa och vilka de vill signa på Redline. Just nu ligger Salazar-bröderna bakom låtarna i TV4:s nya hiphopprogram “Lyckliga gatan”, men det var inte självklart att de skulle tacka ja till tv-kanalens förfrågan.

- Vi ville försäkra oss om att vi kunde stå för det. Varje gång hiphop får vara med i sådana sammanhang brukar det vara roligt, löjligt eller extremt, det visas upp som något smalt som bara finns i förorten. Idag har svensk hiphop blivit stort och jag tror att de flesta lyssnar på det. Förut var kanske inte människorna på skivbolagen så insatta och gamla skivaffärer ville inte köpa in Latin Kings plattor, men vi såg att folk lyssnade eftersom vi själva var ute och turnerade i hela Sverige. Fansen frågade varför våra skivor inte fanns i butikerna. De var svåra att komma åt, men sådant förändrades med Spotify och nätet. Vi började märka för några år sedan att det är där ungdomar upptäcker musik, och det blev perfekt för hiphop. Det känns bra att TV4 vågar satsa nu. De ser hur brett det är och att hiphop spelas på klubbar överallt.

I programmet fick bröderna producera nya tolkningar av bland annat Arja Saijonmaas “Jag vill tacka livet” och Kikki Danielssons “Bra Vibrationer”, men samtidigt som det var en utmaning har de lång erfarenhet av att sampla svenska visor och bjuda in musiker som Jojje Wadenius och Janne Schaffer till studion.

- Vi vill att folk i Sverige ska känna igen det vi samplar. Jag hoppas och tror att det här programmet kommer att göra mycket för hiphop i Sverige. Förut värderades genren inte lika fint som annan musik, folk såg på produktionerna och låtskriveriet som något enkelt. Vi har producerat rock, pop och dansmusik, och hiphop är samma sak om inte svårare. Man rör sig inom allt från soul till jazz och pop och måste ha kunskap om hur man gör det bra. Idag vet nog folk att det inte bara handlar om att loopa något. Inom hiphop måste man förnya och det är en tävling hela tiden.

Första grunden till labeln Redline Recordings las vid Latin Kings andra album, vilket betyder att det nästa år är 20-årsjubileum. Det som Salla framför allt har lärt sig under dessa två decennier är att jobba hårt.

- Det har tagit många år att ta sig dit vi är idag, men om man fortsätter och inte ger upp kommer man dit. Det är roligt med alla nya talanger som finns idag och tycker att de är bäst och gör det nyaste, men de får ganska mycket serverat från alla andra som har hållit på i tjugo år. Vi har inte lagt av. Vi är fortfarande med i spelet. Men det är kul, vi jobbar alltid med nya artister för att man lär sig mycket av unga. Många tror att de har gjort allt och kan allt, men vi tycker aldrig att man blir färdig. Processen tar slut när man ger upp och inte orkar bry sig längre.

Om nyss 40 år fyllda Salla fick ge ett råd till sig själv när du var en av de unga och nya, vad skulle du säga då?

- Haha, att jag inte skulle festa så mycket som jag gjorde. Jobba lika hårt som nu istället för att festa och hänga med polare, jag skulle velat ha den arbetsmoralen. Samtidigt lär man sig. Jag kan se att jag har utvecklats för att det har hänt saker, jag har fått barn till exempel. Man värderar sin tid mer och allt överhuvudtaget, och förstår att man inte bara kan ha kul hela tiden och att man måste ha tydliga mål. Det är jobbet och timmarna du lägger ner på det du tycker om som lönar sig.

 

Lyssna på alla låtar från “Lyckliga gatan” i den här spellistan:

 

Amason: “Vi har Skypat ihop oftare än vi spelat”

Det är bråda dagar för Amason. Idag släpps deras debutalbum Sky City på Spotify och i vår väntar turné i både Skandinavien och USA. Vi träffade Sveriges mest egobefriade band i studion och pratade om hur deras sidoprojekt växt sig stort både för publiken och dem själva.

unnamed (2)

Pontus Winnberg är lite sen till intervjun eftersom han byter till vinterdäck (!) vilket får brorsan Petter Winnberg, som håller på att ta körkort, att veva igång om hur många millimeter mönsterdjupet på däck ska vara vid vinterväglag. Petter har dock redan en bil och modellen är, komiskt nog, en Amason.

- Man måste vårda varumärket, säger Amanda, nedsjunken i bandets studiosoffa.

Nu släpper Amason sitt debutalbum Sky City, som innehåller både helt nya låtar och tidigare släppt material i nya musikaliska kostymer. Nästan alla låtar kom till under bandets utdragna startfas, en historia som är bekant vid det här laget. När de började spela ihop 2012 var alla involverade i andra musikaliska projekt och Amanda Bergman beskrev i en intervju Amason som en älskarinna. Det var ett sidoprojekt utan plan, men fick epitetet “supergrupp” med endast ett par låtar släppta. Såhär tre år senare är sidoprojektet Amason ett konstaterat och rotat band som åker på turné i USA till våren.

- Nu har älskarinnan gått in i sambofasen, även om vi fortfarande tar allt som det kommer. Den inställningen måste man ha kvar i kombination med dedikering, säger Amanda.

- När vi gör musik är det ingen som har en superbestämd plan. Vi träffas och spelar och då blir det som det blir utan något längre tidsperspektiv. Men för att göra klart och komma ut och spela måste man ha en bild av vart man ska, säger Petter.

- Då är det inget jävla carpe diem, säger Amanda.

- Nu är det väldigt seriöst. Kalender och grejer, fyller Nisse Törnqvist i.

Faktumet att alla har andra projekt och uppdrag utanför Amason, gör det till en utmaning att samla hela gänget, men bandet är bra på att fokusera när de väl har sina värdefulla timmar ihop. Av alla låtar som de har skrivit är det bara fem stycken som inte hamnade på skivan. Eftersom det inte funnits tid för så många spelningar har de flesta låtarna på albumet spelats in utan att någonsin har prövats inför publik, och förhoppningen inför nästa skiva är att det ska bli omvänd ordning i processen.

- Målet nu är att vi ska få spela mycket. Vi har spenderat väldigt lite tid ihop med att spela musik och haft fler kommunikationsmöten än konserter. Vi har Skypat oftare än vi spelat, säger Amanda.

Trots att det inte hinns med så mycket häng i replokalen är relationerna i bandet något av viktigaste för Amason. Ur bra relationer kommer ofta något bra kreativt, och ledorden är att deras band ska vara praktiskt och socialt fungera. De har tidigare beskrivit sig själva som “låtmänniskor” som alltid sätter låtens helhet framför sina individuella instrument. Den egobefriade inställningen förklarar de med att de helt enkelt tycker så mycket om varandra. Då finns ingen rädsla för att ge upp sin idé för någon annans, vilket också gör att arbetet går enkelt och snabbt. Petter beskriver bandets medlemmar som fem olika tårtbitar och när han ombeds förklara dem med fem olika låtar slår han snabbt fast:

- Nisse är “Imse Vimse Spindel”, Pontus är “Spanien är ett land där man dansar tango”, jag är “Äppelbo gånglåt”. Gustav… Min pappa skrev en låt som hette “Heavy metal cello screen”, det är Gustav. Och Amanda är “Lille katt”. Tillsammans skriker vi högst.

 

Lyssna på Amasons debutalbum Sky City här: 

Spotify paints it black with new look for Windows Phone

This slideshow requires JavaScript.

Today we’re bringing Windows Phone users the best-looking Spotify ever. With a darker theme, refreshed typography and rounded iconography, playing your favourite music has never looked so good. Our new design makes accessing your favourite music smoother than ever before. The new dark theme and refined interface lets the content come forward and ‘pop’, just like in a cinema when you dim the lights.

We also know that you’ve been looking for more ways of managing your music. So today we’re bringing Your Music to Windows Phone: helping you save, organise and browse your favourite music the way you want to. Save albums and browse their beautiful cover art, gather your favourite artists and create playlists for every mood and moment. Found a song or album that you like? Just hit save to add it to your collection. It’s that simple.

We’re also bringing you our updated Browse feature, delivering even more relevant and localised content. So regardless of whether you’re looking for something to fall asleep to, or the perfect playlist to get you geared up for your big night out, finding the right music for every moment is easier than ever.

Our new design, Your Music and the updated Browse will roll out to all Windows Phone 8 users starting today.

 

Silvana Imam: “Det finns inget som jag inte klarar”

Hon var drottning över 2014, men Silvana Imam har inga planer på att sakta ner. En ny EP är på gång och redan idag släpps låten “För evigt” på Spotify. Vi tog ett snack med Silvana om hennes revolution, hennes röst och hennes tjejer.

silvana_730

Supervalåret blev ett superår för Silvana Imam. Hennes EP När du ser mig, se dig hördes både på dansgolv och demonstrationer, och nu är Silvana tillbaka med nytt material. Tillsammans med Marlene ger hon idag ut ett feelgood-anthem med titeln “För evigt”.

- Låten är en celebration av allt som jag har jobbat för förra året och de som har varit med. Min förra EP var ett enda stort statement och nu har jag sagt det jag ville säga. Jag går inte ifrån den jag är och den musiken jag har gjort, men den här låten är en ny våning. Emma Goldman sa “If I can’t dance, then it’s not my revolution”. Om det inte är roligt kan jag inte fortsätta.


Kan det vara roligt att göra revolution?

- Det är inte roligt med politik, man kan inte göra det på skoj. Jag är inte politiker, jag är konstnär och gör det jag gör på grund av de orättvisor som drabbar mig på grund av den jag är. Men min musik är alltid rolig att göra. Den dagen det blir tråkigt, då kommer jag inte göra det här längre.

I “För evigt” refererar Silvana både till Håkan Hellström och Van Gogh, och i tidigare låtar har hon nämnt Valerie Solanas och Alicia Keys i samma mening. Inspiriationspaletten är minst sagt bred, den enda gemensamma nämnaren är att Silvana gillar det.

- De jag nämner är de som jag har haft att göra med under min uppväxt, och det är olika sidor hos de olika personerna som inspirerar mig. Hos Håkan är det det vackra, romantiska och naiva. Att han skriver som att han upplever känslor som om han vore 18 år på varje skiva. Jag vill aldrig att han ska växa upp. Hos Valerie Solanas är det den politiska kampen, medan Alicia Keys första skiva Songs In A Minor fick mig att ha inbakade flätor och lära mig spela piano.

Det var under 2014 som Silvana Imam fick sitt stora genombrott och hennes odds på vinterns musikgalor är goda, men redan 2013 släpptes debutalbumet Rekviem. Skivan introducerade de twistade fraseringarna som nu är patenterade för Silvana, men det är en annan artist vi hör på debutalbumet. Mer drömsk, abstrakt och metaforisk. I uppföjarlåten “Jag är en fakking gee” med Julia Spada och Adam Tensta fanns det till viss del kvar, men något kändes grövre än tidigare. Mer bestämt. Här rappade Silvana i de inledande meningarna att “jag är inte som de andra, jag är något helt annat”. När singlarna “I*M*A*M” och “Svär på min mamma” sedan slog ner kunde musiksverige bara kapitulera inför en röst som, mycket riktigt, inte liknande någon annan. En röst som i en och samma låt titulerar sig rappens Taratino, stjärnan ifrån Syrien och en fucking beast i båset. Som fick fans att kalla sig power pussies. Som släppte en EP till dem med budskapet När du ser mig, se dig. Vad hände egentligen efter Rekviem?

- Jag blev bekväm med mig själv och vågade stå för den jag är. Jag träffade jättebra människor som delade mina visioner och idéer och sa “du borde göra det du gör fullt ut”. Jag blev också mer bekväm med min röst, både i tonfall och hur jag sa orden och jag insåg att jag inte behövde lägga dem så snällt. Folk fick ta det eller inte, mellanläget är inte intressant för mig. På mitt management RMH finns alltid ett tänk bakom allt och hur saker och ting ska vara.


Ditt karaktäristiska sätt att strunta i hur fraseringar och stavelser brukar låta i rap, finns det en tänk bakom det också eller är det helt enkelt så du låter?

- Det bara kommer. När jag väl klev över en barriär kände jag att jag kan göra vad som helst. Om jag vill börja sjunga eller göra film sedan kan jag göra det bra, det finns inget som jag inte klarar. I låten “I min zon” använder jag jättekonstiga och fula ljud. Det är befriande och som person är jag väldigt fri också. Jag kommer från Syrien, men jag bor i Sverige. Jag har inte en plats, jag har tusen platser! Hela världen är min plats. Inget skämt! Jag är inte bunden till landsgränser och könsidentitier. Allt är en plattform.

Till sist: “Var är mina tjejer?” återkommer nästan som ett mantra i “För evigt”. Även i tidigare låtar har du refererat till dina tjejer, vilka är det?

- Världens alla kvinnor och folk som identifierar sig som tjejer och kvinnor. Vi tilltalas ofta på ett visst sätt i musik. Antingen är kvinnan en hoe eller en wife, det är så mycket av det snacket och perspektivet. Så är det inte i min värld.

 

Lyssna på nya låten “För evigt” i vår svenska hiphopspellista “Ord och inga visor”:

Kitok om låtarna på debutalbumet

När vi listade våra musikhopp inför 2015 hade Kitok en självklar plats på Spotlight-spellistan. Gäll hiphop-punk från Norrbotten, what’s not to love? Idag släpps debutalbumet Paradise Jokkmokk och för Spotify berättar Kitok historierna bakom alla låtar.

 kitok

Bakom artistnamnet Kitok finns Magnus Ekelund, som många kanske känner igen namnet på från tidigare musikaliska projekt som Magnus Ekelund & Stålet och Elmo. Nu är han alltså tillbaka med ett nytt alter-ego och ett nytt sound, “street utan asfalt” som han kallar debutsingeln “Paradise Jokkmokk”, och det låter som något vi har saknat utan att veta om det. Idag släpps fullängdsalbumet med samma namn och såhär förklarar Kitok bakgrunden till låtarna på skivan:

“Antikrist” är mer ett intro än en låt. Det är ett instrumentalt spår som är tänkt att få in en i rätt stämning. Titeln är en motvikt till ”Halleluja (Krossa eller krossas)”, eftersom jag personligen är ateist.

“Premium Gold” sätter plattans ton och är en programförklaring över vad jag vill, var jag kommer ifrån och var jag är påväg… Samtidigt som det här känns som min debut, har jag redan hunnit vara med en gång förut och sedan försvinna. Den här låten säger att jag tillbaka, i ny form, och att jag vet precis vad jag håller på med.

“Paradise Jokkmokk” är en hyllning till samhället jag växte upp i. Men kommer man från ett litet ställe i Sveriges utkant vet man också hur många olika lager det finns i att göra ett sånt statement. Det handlar egentligen inte om att Jokkmokk bokstavligt talat är världens paradis, utan mer om att visa alla andra att man finns och att man spelar roll, även fast man uppe i Lappland är van vid att ingenting angår en och att världen pågår någon annanstans. I den miljön är jag uppvuxen och det är okej. Jag har till och med börjat känna mig rätt stolt. Jag har alltid Jokkmokk med mig i hjärtat.

“Halleluja (Krossa eller krossas)” är den här skivans anthem. Den är liksom högt och lågt, allt på samma gång. Det är en öppenhjärtig låt som innehåller mycket kamp. Jag lovar, jag slåss väldigt mycket med mig själv, och det tror jag inte att jag är ensam om. Det är tungt, men det är nödvändigt. “Halleluja (Krossa eller krossas)” är ändå en utåtriktad låt. En boost. Jag tänker att om man inte förstår min musik när man hör den här, så kommer man nog aldrig göra det heller.

“Sista utposten” var den första låten jag skrev som Kitok och det är by far den mest aggressiva. Jag hade länge längtat efter att göra fysisk musik, någonting som känns i kroppen, typ som den hiphop och hardcore jag älskade i min barndom och tidiga ungdom, och då blev det den här låten.

“Kitok” tar avstamp från Run-DMC. Ett av mina favoritband från barndomen. Låten handlar om att ta kontrollen över sitt eget liv och släppa det som inte går att kontrollera. Den har liksom ingen refräng eller tydlig hook, men är ändå för mig en av albumets mest självklara spår. Har man följt med mig länge finns här väldigt många referenser till tidigare grejer.

“STHLM City” är som en kombination av hiphop, punk, Stockholm, Jokkmokk och skateboard-legenden Ali Boulala. Det handlar om att komma in från ett oväntat håll och skaka om förutsättningarna. Beatet med sina skate-samplingar maler på och det försätter mig i en slags state of mind av frihet. Lite som när man är turist och ser en ny plats för första gången.

“Partner In Crime” handlar om att komma från en liten ort och ha en dröm som ingen annan har. Refrängen är en ironisk solskenshistoria. En fasad av trygghet som ofta finns på mindre orter, men som blir till ett fängelse av inskränkthet och utfrysning om man går emot det. De kan få en att känna att man har fel, fast man vet att därute finns en värld som är beviset på att man har haft rätt hela tiden. Den här låten handlar inte bara om Jokkmokk och den handlar inte bara om mig.

“Downtown Mayhem” försöker vara rolig och ge en adrenalinkick på samma gång. Den handlar om att flippa ur och inte bry sig. Jag har lätt för att hamna i känslan av att jag inte bryr mig. Samtidigt innehåller den några av skivans för mig viktigaste lines. Det är en varg i samekläder.

“Försvinnaren” är en Lana Del Rey-inspirerad låt. Jag hade också känslan av en Kanye West-ballad i huvudet när vi proddade sången, men det tror jag inte hörs på samma sätt. Först skrev jag texten utifrån oneliners från Man Of Steel-filmen, men efter hand ändrade den form och blev till en hälsning till ett tidigare liv. Jag försökte säga till mig själv: ”du tror att det är slut nu, men det har inte ens börjat än”.

 

Lyssna på Kitoks album “Paradise Jokkmokk” i sin helhet här: 

 

Näääk: “Harpo kan jag hänga med och dra bärs”

Näääk programleder TV4:s nya satsning “Lyckliga gatan”, där hiphopen har huvudrollen. Vi pratade med honom om genrens väg till folklighet och givande generationsmöten.

naaak

Vi vet inte när det hände. Kanske när September i första säsongen av “Så Mycket Bättre” tolkade Petters klassiker “Mikrofonkåt” och hela fredagsmys-Sverige sjöng med om att rimma på från undergroundnivå. Eller när Linda Pira fick en egen serie på SVT. Klart är i alla fall att hiphop är folkligare än någonsin, och i TV4:s nya musikprogram “Lyckliga gatan” möter dagens hiphopartister folkkära ikoner för att tolka varandras musik. Låtarna i programmet produceras av svensk hiphops mest legendariska bröder Masse och Salla Salazar, och styr programskutan gör Matar Samba, mer känd som Näääk.

- Programledarjobbet var över all förväntan. Det kändes väldigt naturligt och var mycket roligare än jag trodde. Jag skulle inte gå in i någon klassisk programledarroll och stå där med manus utan jag fick vara mig själv. Men hade det inte varit ett musikrelaterat program hade jag nog inte tackat ja, det var tryggheten bakom det hela. Jag höll fortfarande på med musik på ett sätt så det var inte helt utanför min comfort zone.

I “Lyckliga gatan” är hiphopen i fokus. Enligt Näääk hade genren inte fått ta en sådan stor plats i tv för bara fem år sedan, men fördomarna har börjat släppa och breddat publiken. I varje avsnitt av programmet är det två artister som möts från två olika musikgenrer, bakgrunder och generationer.

- Många, även vi hiphopmänniskor, har förutfattade meningar utan att tänka på det. Men när man väl får träffa någon som Arja Saijonmaa och kan prata privat så har vi mycket gemensamt. Det är kul att fråga hur det var för dem när de började för 30 år sedan, och framför allt hur de har hållit sig kvar så länge i branschen. Det finns mycket att ta lärdom av, oavsett vad man håller på med för genre.

Vilka artistmöten gjorde mest avtryck på dig?

- Kikki Danielsson var första avsnittet vi spelade in. Henne har man ju lite koll på sedan innan, men att hänga med någon blir olikt det man ser på tv. Det var rätt absurt att knalla hem till Kikki och hon öppnar i en rosa “I’m a bitch” t-shirt. Då kände jag att det här skulle bli en jävla resa. Man försöker ha ett individuellt möte med alla man möter och vissa kom man jättebra överens med, Harpo kan jag hänga med en hel helg och dra bärs. Han kändes direkt som en polare medan Arja kanske jag inte hade vågat hänga med. Hon är en underbar männsika, men tuff och bestämd.

Vad håller du själv på med just nu?

- Nu jobbar jag på en gemensam skiva med Nimo. Jag försöker vara i studion så mycket som möjligt och samtidigt giga mycket. Smida järnet medan det är varmt. Jag vågar inte säga för mycket om hur det nya materialet låter, men folk som gillar vår musik kommer inte att bli besvikna. Det är ett klassiskt Näääk & Nimo sound, men förut har vi mest jobbat med folk som vi känner eller som sitter i vår studio. Jag tror att vi ska försöka ha ett bredare samarbetsnätverk den här gången.


Kanske Hapro?

- Inte helt omöjligt! Vi har snackat lite med honom. Och Tommy Nilsson.

 

Lyssna på alla tolkningar från “Lyckliga gatan” här:

Music to power your 2015 fitness resolutions

53920-Spotify-WorkoutRunning-TW-v2

Determined to keep those New Year resolutions? We’ve got you covered!

We teamed up with fitness pro and creator of INSANITY, Shaun T, alongside global expert on music for exercise, Dr. Costas Karageorghis, to predict the hottest fitness trends for 2015 – and the perfect soundtrack to get the most out of each and every workout.

According to Shaun T, 2015 is all about efficient workout programmes that incorporate HIIT training. “Ain’t nobody got time for hours in the gym, nor do they need to. Short, intense workouts such as INSANITY and Tabata style training will dominate.”

Check out his top 5 fitness trends for the year along with the perfect playlist to boost your workout:

INSANITY
INSANITY is an intense, boot camp-type workout designed to push its devotees to their mental and physical limits.

Tabata
Tabata is a high-intensity, interval-based workout with 20-second periods of all-out effort punctuated by 10-second recovery periods.

Cardio Dance
The imperative for a Cardio Dance playlist is that it sticks to a strong and steady rhythmic flow.

Gymnastics Strength Training
Gymnastics strength training draws upon gymnasts’ common training methods into a workout that’s accessible to everyone.

CrossFit
CrossFit is a workout ‘melting pot’ that blends elements of powerlifting, Olympic weightlifting, gymnastics and athletics.

If you’re already flagging, you’ve now got the motivation to stick to your New Year fitness regime – listen to the complete Ultimate Workout Playlist for 2015 on Spotify here