Kajsa Grytt: “Jag måste våga det här”

Ola Salo kallar henne för rockikon, ändå ser Kajsa Grytt sig själv som doldisen i årets säsong av “Så Mycket Bättre”. För Spotify berättar punkpionjären Kajsa om tankarna kring att få en ny publik, adrenalinet på Gotland och radiohits.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Som frontfigur i Tant Strul tog hon punkscenen på 80-talet med storm. Nuförtiden gör Kajsa Grytt musik under eget namn, och tar i och med sin medverkan i “Så Mycket Bättre” steget ut i det breda strålkastarljuset. När vi träffar Kajsa Grytt är hon lite skakad av all uppmärksamhet.

– Det är en overklighetskänsla för mig. Jag vet inte vem man blir av det här.


Vad grubblar du mest på?

– Att bli igenkänd. En del säger att jag är det, men att folk inte går fram till mig och det kanske fortsätter på det sättet. Jag tycker det är härligt att vara betraktare. Jag vet hur det är att bli betraktad, man blir så medveten om sig själv. Jag gillar att glömma det.


Hur gick tankarna när du fick frågan att vara med?

– Jag tänkte att det var en möjlighet till en ny publik. De kanske inte kommer gilla mig, men man kan ju inte tacka nej till det här. Jag älskar att spela musik och sjunga och kan ha lite dåligt självförtroende. Men det är ändå ett fint program, jag måste våga det här. “Lägg av med att hålla på och backa” sa jag till mig själv. “Du vet vem du är, kör nu bara”.


Hur sov du natten innan du åkte?

– Jesus Christ, sov jag överhuvudtaget? Inte mycket. Och sedan sov man ingenting under veckan på Gotland heller. Utan adrenalinet som kommer för att man uppträder varje dag och för att man lär känna alla hade det inte varit möjligt. Kroppen var slut, men man gick på någon slags kemi. Det kändes nästan som att vara drogad.


Hur var det att få höra din egen låtskatt genom andras tolkningar?

– Det var fint. Men den är så stor, man börjar tänka “den där andra låten då?” som en gnällpotta. Men är de väl spelade så var det helt fantastiskt. Det var också förvånande vad de hade valt för låtar! De andra har haft hits, men det har inte jag även om “Dunkar varmt” och “Slicka mig ren” har blivit lite klassiker. Jag hade ingen aning om vilka de skulle välja.


Vad tänker du om att du kanske får stora hits nu?

– Jag vågar inte ens förvänta mig det. Jag har gjort så många skivor och tänkt “den här låten är klockren”, men jag har en annan smak. Fler människor kommer i alla fall att höra det nu, även om det inte blir radiohits. Det vore ju superroligt att få till en sådan, fast jag vågar inte hoppas. Det kan låta sorgligt, men jag är glad för det som jag får och har.

 

Lyssna på alla tolkningar från “Så Mycket Bättre” i Spotify!

Amanda Jenssen: “Jag gjorde låtarna med hela mitt väsen”

I “Så Mycket Bättre” ger hon lika mycket nerv till The Ark-hymner som till 20 år gamla VM-låtar. Vi träffade Amanda Jenssen inför lördagens avsnitt där hon är huvudperson vid det rikskända matbordet på Gotland.

Amanda Jenssen

Förra veckan knockade Amanda Jenssen tv-tittarna med en mörk och kraftfull version av “När vi gräver guld i USA” från 1994. På lördag är det dags för Amanda själv att få sin musik tolkad av den dynamiska gruppen musikkollegor som deltar i årets upplaga av “Så Mycket Bättre”. En grupp som hon har kommit att bli väldigt fäst vid.

– Vi är som en skolklass. Jag har varit på kollo med de här människorna och haft 60 fritidsledare och gjort galna grejer dag och natt. Det blir enormt mäktigt och överväldigande.


Hur gick det till när du fick frågan om att vara med?

– Jag hade blivit tillfrågad en gång förut och då passade det inte, men nu kändes det perfekt tidsmässigt. Jag var i hjärtat redo. Tolkningarna är ett väldigt projekt och jag kände “ska jag göra detta ska jag göra det med hela mitt väsen”. Inget ska få hamna i slumpen med mina tolkningar.


Vilken tolkning var du mest nervös för?

“Calleth You, Cometh I” på Olas Salos dag. Den låten har stått mig närmast. Det var en sådan sanningslåt i tonåren, och det var viktigt för mig att kunna kanalisera det som Ola gett mig tillbaka till honom i min tolkning. Det var så himla viktigt att han skulle få den rena sanningen och när man bryr sig mycket blir det extra viktigt. Men jag älskar de andra låtarna också.


Vilken artist upptäckte du under veckan på Gotland?

– Johan. Shit alltså. Jag visste att han hade gjort “Det snurrar i min skalle”, men innan programmet kollar man ju upp personerna lite mer och då tänkte jag “det här är en stor poet av vår tid”. På sitt egna rena, ocensurerade, målande, romantiska sätt har han en förmåga att säga precis som det är. Det blev jag väldigt tagen av. Det var häftigt att träffa honom också, han var så himla otillgjord och vet inte ens hur man är på något annat sätt. Det finns en enorm slagkraft i att han är så på riktigt.


Vad händer för dig efter “Så Mycket Bättre”?

– Jag skriver på en skiva. Det är askul. Det är det lättaste och svåraste som finns.


Gav tolkningarna du gjorde i programmet dig någon inspiration till din egen musik?

– Många grejer kändes så självklara, som att jag redan hade gjort dem i någon annan dimension. Mina tolkningar är ganska annorlunda från originalen, men man vet när det är rätt och det kände jag med många av mina versioner. Det är så man vill känna med sina egna låtar också. Jag tror att min inre värld tycker att det här var en härlig övning. Nu ska vi återgå till vår egen djungel och se vad vi kan skörda till nästa äventyr.

 

Följ spellistan “Så Mycket Bättre 2014″ för att lyssna på tolkningarna från programmet:

 

Spotify Landmark: Led Zeppelin’s IV

1971-08-x---LA---promo_BR_MaxK-copy
To round out the month of Rocktober, Spotify Landmark – our series documenting music’s greatest moments in the words of those who made them – sets its sights on one of rock’s defining albums, Led Zeppelin’s “IV.” We bring you the “aural history” of the album in newly recorded interviews with the legendary band’s surviving members: guitarist and producer Jimmy Page; bassist, keyboardist and multi-instrumentalist John Paul Jones; and singer/lyricist Robert Plant.

Led Zeppelin recounts the story behind “IV,” and sheds light on their on-going re-issue campaign, which features each of their original studio releases re-mastered and packed full with never-before-heard companion audio.

It’s all here, only on Spotify Landmark.

 

 

Beatrice Eli: “Jag har fuckat upp jättemycket”

Vi har väntat på Beatrice Elis debutalbum i många år, men extra otåligt sedan låten “Girls” tog andan ur oss i våras. Nu är Die another day äntligen ute och vi träffade Beatrice som i köttiga musikproduktioner sätter spotlighten på brister, styrkor och kvinnor.

beatrice_eli_mg_5176

I mitten av mars slog ett beat, en basgång och en text omkull fötterna på pop-Sverige. När singeln “Girls” släpptes kändes det som ett genombrott över en natt, trots att Beatrice Eli har figurerat i musikbranschen länge. Hon blev signad av Sony ATV när hon var 22 och släpper idag som 27-åring sin första fullängdare, men som Beatrice själv säger: man gör bara ett debutalbum en gång.

– Sedan skivan blev klar har jag gått igenom olika faser. När den kom tillbaka från mastering var jag skitnöjd och lyssnade ofta på den. Jag hade mycket hybris. Sedan gick det ett tag och då kunde jag tänka “fan, skulle jag ha ändrat det där i mixen?”, men förra veckan kände jag “nej, jag behöver inte ändra någonting”. Nu vill jag bara att den ska finnas ute så att jag kan börja på en ny skiva.


Skönt att du är sugen på att börja om direkt efter allt jobb med debutalbumet!

– Det är jag, musik är det jag gillar att göra. Jag har inte varit i studion på två månader och det är ganska jobbigt, jag blir lite knäpp när jag inte är där. Peppen för musiken försvinner inte för att den är färdig. Och jag är inte färdig.

Beatrice Eli beskriver Die another day som “en gegga” av olika referenser, genrer och ljud, även om det finns ett tydligt poptema på skivan. Produktionerna är köttiga och programmerade med liveinslag, och Beatrice som gillar hits vill att man ska tvingas komma ihåg melodier och texter. Det är svårt att glömma låtar som “Party in my pants” som kort och gott handlar om att frossa i onani, men albumet rymmer också porslinssköra bekännelser om att ha ljugit för någon som älskar en och hur ont tystnad gör. Överlag visar skivan att du kan vara stark och svag samtidigt.

– Jag umgås inte så mycket med killar så jag vet inte hur de har det, men mina tjejkompisar har så sjukt höga krav på sig själva hela tiden. Det kan vara en karriär, relationen till din familj, relationen till den du är tillsammans med… Jag har verkligen fuckat upp jättemycket och försökt ha en “ja vaddå, jag är såhär” eller “ja, jag blir för packad och gör konstiga grejer”-inställning, men ändå gått runt med en känsla av att jag är sämst. Jag tänker att många bär det som en stor hemlighet och känner sig fuckade, dåliga och misslyckade fast de gör bra grejer hela tiden. Det här kan ju inte appliceras på seriemördare, men på personer som ändå vill vara schyssta. Jag måste berätta om att jag har gjort dåliga grejer för att avdramatisera, annars äter det upp mig.


Du har sagt att det är viktigt för dig att folk vet att albumet är till kvinnor. 

– Jag börjar tröttna på mig själv för jag har pratat så mycket om “det handlar om kvinnor, jag är lesbisk, blablabla”. Folk tänker säkert “okej, vi vet att du är det nu”. Jag fick precis reda på att hälften av mina lyssnare på Spotify är män och jag blev skitglad för det, det är jättefett! Men jag blev lite skadad när jag var i London mycket. Där har de inte samma feminism och det finns en nyansskillnad i hur man pratar om kvinnliga artister. Det känns konstigt att bli beskriven, och just när avsändaren väljer att definiera mig som något jag inte är eller ta mig till sig själv… Och det är alltid riktat till män. Då känns det viktigt för mig att säga “ni får så gärna lyssna på det, det är jättekul att ni gör det, men det handlar inte om er”.

“Hela min fucking telefonbok är här ikväll” rappade Oskar Linnros i Petter-låten från “Min Click” 2008, och chansen är stor att Beatrice Eli kommer att kunna droppa någon liknande rad på musikgalorna nästa år. Förutom hennes egen framgång med “Girls” har nämligen flera i Beatrices närhet och umgängeskrets slagit igenom i år. Eller vad sägs om Marlene, Silvana Imam, Julia Spada, Ji NilssonMin Stora Sorg, Seinabo Sey och Sabina Ddumba?

– Jag vet inte om det är universum eller bara en slump som har gjort att alla har funnit någon slags kraft att göra bra musik. Det kanske alltid har funnits jättemånga kvinnor som gör grym musik, men skivbolag eller radio eller vad det nu är har tyckt att de inte har plats för fler. Det känns tryggt att vara i en sådan här miljö där vi alla får existera samtidigt. Men ingen av dem har jag lärt känna för att vi ska göra musik ihop. Det är mer “vad skönt att ni gör musik, då kan vi prata om det”. Eller bara hänga runt med varandra. Rent krasst har vi också samma tider på dygnet och samma kassa ekonomi. Det är enkelt att umgås och vi ger varandra mycket råd. När jag först signade hade jag ingen att rådfråga, om jag hade haft en sådant nätverk då hade jag nog tagit en del beslut annorlunda på vägen och kanske mått lite bättre.


Om du själv skulle ge råd till folk som sitter hemma och vill ge ut sin musik, vad skulle du säga då?

– Försök vara så självständig som det går, men samtidigt inte vara rädd att ta hjälp. Min andra albumsingel “Moment of Clarity” har jag inte skrivit, det är Daniel Ledinsky som har gjort den. När vi bestämde att den skulle vara andra singeln tänkte jag “fan, nu kommer folk inte tycka att jag kan skriva själv”. Men du behöver inte göra allt! Har du någon kompis som gör musik så ta in andras råd och expertis. Idag går det också att få ut sin musik och sprida den relativt bra på egen hand. Min generation är nog kvar lite i att man behöver ett skivbolag, men jag hoppas att de som är yngre inte tänker så. Och håll på fett länge, för det tar tid att bli bra. Det är lätt att tänka att produktion är svårt och kostar mycket pengar och att det tar lång tid att lära sig, och ja, det tar lång tid att bli Dr Dre. Men det är massor av andra som också håller på, så det är bara att göra det. Ha inte så höga krav. En kombination av höga och låga krav är bra. Lycka till att hitta den gyllene mellanvägen!

Lyssna på Die another day här!

 

Live from ADE 2014 #SoundOfADE

Kings Of Ace ADE 2013 by Johan Vivié

Sharing music. Sharing thoughts on music. Sharing love for music…and celebrating it all in one place at one time. That’s what ADE is all about.

Ever since it’s beginnings in the mid-90s, the Amsterdam Dance Event (ADE) has been about a love of music. It started out with a small, pioneering group of music-industry people, DJs and connoisseurs from all over the world sharing their passion for electronic dance music and it’s many subgenres. Now it’s worldwide.

In 2014, ADE hosts almost 100 stages, welcomes 300,000 visitors, 2000 DJ artists and producers, and 5000 music industry professionals. By day it’s all talking, but by night it’s all partying in the small but famously cosmopolitan place called Amsterdam. And let’s not forget: the announcement on who will be the new number 1 DJ in the world, will be held here as well.

Sadly, not all of us can jump on a bike, bus, train or plane to get there. Spotify wants to help to share a part of the ADE-experience with everyone. So – for the duration of the event – we will be bringing you a special category named LIVE FROM ADE 2014. LIVE FROM will offer a full selection of the very best in today’s electronic dance music. Discover the new or relish the legends, find your heroes or your new favourite DJ and get a taste of the endlessly shifting musical styles, straight from the event.

Artists like Afrojack, Oliver Koletzki, Nicky Romero, Detroit Swindle, Eelke Kleijn, Armin van Buuren, Claptone, Laidback Luke, Martin Garrix, Avicii, Oliver Weiter, Hardwell, Nause, Paul Oakenfold, Cazzette and many more will be picking their top 20 tracks for ADE, while record labels such as Spinnin’ Records, OWSLA, Big Beat, Ninja Tune and Dirty Bird will serve up their top new choices alongside Spotify’s best genre playlists.

Enjoy these five days of sharing and celebrating this unbridled passion for music.

If you don’t know where to start, just go to our special Spotify ADE Lounge playlist, it’s the perfect introduction to the musical experience!

Tomas Andersson Wij: “Jag gillar att vara på gränsen till det sorgliga och hoppfulla”

Det finns oräkneliga låtar som handlar om brustna relationer på Stockholms gator, men på sitt nya album Mörkrets hastighet lyckas Tomas Andersson Wij ändå berätta på ett sätt som känns alldeles nytt. Vi träffade Tomas och pratade om det bitterljuva i uppbrott, jävligt bra titlar och låten som han lyssnade på när han var liten och gömde sig från sina koleriska kusiner.

 TAW webb

Tomas Andersson Wij kommer till Spotify-kontoret i kostym en grå oktobermåndag. Förutom dagens inbokade intervjuer har han även ett möte med klädmärket Oscar Jacobson.

– Den här branschen äter kläder. Efter en turné får man bara slänga kavajen, det finns inte en kemtvätt i världen som kan rädda de där kostymerna. Det blir en viss omsättning. Jag vill inte hamna i att jag bara har kläder från ett märke, det känns tråkigt helt enkelt, men jag tar gärna emot lite hjälp.

Vi har dock inte stämt träff för att fördjupa oss i pressveck, utan i Tomas nya album Mörkrets hastighet som släpps idag på Spotify. Sedan debutskivan Ebenser kom 1998 har han släppt tio album med ett par års mellanrum. Det hinner hända mycket i musikbranschen på två år och sedan senaste skivan Romantiken har den digitala och virala världens påverkan vuxit. Då fanns inte Instagram och nu kommunicerar Tomas med sin publik där.

– Vi har sålt slut ett helt Rival i Stockholm utan att ens börja marknadsföringen, bara genom att skriva om det i mina sociala kanaler. Det är en ny grej. För fem år sedan hade jag fått bränna 30 000 kronor i marknadsföring för att nå upp till den nivån. Köpa dyra anonnser i Dagens Nyheter och sådant.


Utöver branschens förändringar, hur är releasenerverna nu jämfört med tidigare släpp?

– Lite bättre. När jag var yngre hade jag mer hjärtat i halsgropen, allt stod och föll med senaste skivan. Så känner jag inte längre. Det skulle kunna gå rätt dåligt för Mörkrets hastighet utan att det skulle välta min verksamhet. Sedan kan jag slappna av för att jag är väldigt nöjd med skivan, jag har verkligen inte slarvat och har lyckats ta det mesta dit jag ville. Precis när plattor är klara vaknar man klockan fyra på natten och skriker i kudden, men sedan när de är ivägskickade till tryckeriet och det inte finns någon återvändo… Då är jag lugn.

Tomas Andersson Wij har på nya skivan använt flera producenter, något som är vanligt inom exempelvis hiphop, men knappast inom singer/songwriter-genren. Tidigare har han haft en eller två personer till hjälp, men nu ringde Tomas upp många människor han gillar och lät de lyssna och välja ut låtarna som de tyckte bäst om. Resultatet blev att skivan producerades av Tobias Fröberg, Johan Berthling, Emil Svanängen, Johannes Berglund och Tomas själv, som fick jobba hårdare än någonsin i efterarbetet eftersom han var den enda med en helhetsbild av skivan. Tomas vill att varje album ska ha sin egen identitet och försöker därför ändra förutsättningarna varje gång.

– Jag började arbetet med Mörkrets hastighet med föresatsen att göra en skiva med bara gitarr och piano. Jag har tänkt det förut och misslyckats, det kommer någon låt som känns som att man skulle sabba den genom att bara spela den så. Den här plattan växte och jag lät det bli en skiva som spretar.


Hur kommer det sig att den heter Mörkrets hastighet?

– Det är en jävligt bra titel, haha! Jag satt och kollade på den fantastiska dokumentärserien “The story of film” och fick jättemycket idéer. Riktigt bra konst öppnar upp rum i huvudet på en. Mörkrets hastighet var en formulering som kom till mig då, och jag gjorde en låt som hette det också. Den kom inte med på skivan, men titeln blir nästan ännu mer fantasieggande då. Mitt album handlar om mörker och ljus och de dubbla känslorna i ett uppbrott. Frihet, lättnad och eufori över att man har tagit ett steg och brutit upp, samtidigt som man känner sorg och skuld. Jag gillar att vara på gränsen till det sorgliga eller hoppfulla. Det bitterljuva.


I sista låten “Nu dör en sjöman igen” sjunger du “ett skitår är slut”. Är albumet kronologiskt?

– Verkligen. I den bästa av världar hade jag öpnat med “Orden i vinden” och slutat med sjömanslåten, då hade det varit en perfekt kronologi från en vinter till en annan. Men man vill också att plattor ska “funka”. Jag ägnar mycket tid åt låtordning, det ska stämma med tonarter och temperament. Jag vill att det ska kännas som ett brev som tar 40 minuter att läsa. Sedan kan man få rycka ut sin favoritlåt och lägga på en spellista, men albumet ska finnas där som en helhet.

Tomas Andersson Wij jobbar också som journalist och gillar både i låtform och artikelform att skriva filmiska texter. Han vill i båda fallen få människor att känna platsen, även om låtskrivande innebär en viktlöshet där ingen kräver att alla associationer ska gå ihop på slutet. Men att vara musiker kan vara ett ensamt jobb, och journalistiken är en dörr som Tomas kan öppna “för att få in lite mer luft”. Mötena med intervjupersoner ger honom dessutom ofta inspiration till musiken.

– Jag gjorde en lång intervju med Roy Andersson där jag fick följa hans arbete med “Sånger från andra våningen”. När jag satte ihop artikeln skrev jag “vi har fyllt alla rum till bredden, men de ekar tomt ändå” och kände att den raden skulle kunna vara med i en låt. Sedan kom den med i “Blues från Sverige”. Jag får mycket tankar av att sitta med någon en halv dag och prata och låtskriveriet handlar ju mycket om att utsätta sig för saker. Ibland söker jag aktivt upp grejer som kan få igång min egen kreativitet. Jag kan titta på en dokumentärserie, gå på teater eller resa bort och bara ryckas ur min vardag. Man får mer skärpta sinnen när man vaknar upp i New York.


I en annan låt på albumet, “Sångerna”, sjunger du om sånger som har öppnat lönndörrar. Vilka låtar har gjort det för dig genom livet?

– Gyllene Tiders första skiva, som jag fick på kassett 1980. Jag lyssnade helt maniskt på den i ett år. Och första gången jag hörde “Always on my mind” med Elvis barrikaderade jag mig under ett skrivbord. Mina kusiner som var väldigt vilda och koleriska var på besök. Jag låste min dörr, barrikaderade mig under skrivbordet, satte upp en filt så att det blev helt mörkt och satt därinne med min bandspelare och lyssnade om och om igen. Då var jag åtta år och jag tycker fortfarande att det är en av de bästa låtarna som har skrivits. Om jag mår dåligt är det bästa jag kan göra att sätta på mig täta, stora hörlurar och gå ut och gå, eller bara lägga mig ner på soffan och lyssna koncentrat på musik. Det är som att komma tillbaka till mig själv.

Tomas skrattar till och fortsätter:

– Jag sjunger i “Sångerna” att musiken strömmar. Jag tänkte inte på det när jag skrev, men efteråt kände jag “har jag skrivit en låt om streamingtjänster”? En annan låt jag är hardcorefan av är “Nu har jag fått den jag vill ha” av Olle Adolphson. Den sjungs ofta på bröllop och det är en vacker, romantisk melodi, men texten handlar om att slutet har börjat. Han har lurat folk! Det är briljant. Han sjunger “nu har jag fått det jag vill ha”, men där under finns oron som rör sig. Nu har jag köpt Olle Adolphsons flygel och den är fantastisk. Nästa platta blir bara pianolåtar.

 

 Lyssna på Mörkrets hastighet här: 

 

Jojje Wadenius: “Musiken var min trygghet”

Han talar om Aretha Franklin som “Aretha”, har spelat i Blood Sweat & Tears och skrivit ledmotivet till Kalles Klätterträd. Efter nästan 50 verksamma år jobbar mångmusikern Georg “Jojje” Wadenius fortfarande hårdast i showbiz, och nu återupplivar han sitt 80-talsband Cleo och släpper albumet Cleo 2. För Spotify berättar Jojje om sitt självvalda kaos, nya skivan och hur man bränner broar till Stikkan Andersson.

unnamed-2_2f94702275b50619ce55bbf1f1e6ad81_0_56_996_546 2

Foto: Hans Ivarsson 

 

Inför en intervju är det tacksamt att välja ett tema att fokusera på, gärna utifrån vad personen i fråga är aktuell med. Med Jojje Wadenius faller den taktiken snabbt. Hur hittar man en röd tråd hos någon som just nu släpper en uppföljare till ett album från 1987, jobbar på en skiva med existentiella frågor för barn, en annan för sånger vid livets ände, planerar tre höstturnéer varav en med Blues Brothers i Moskva och dessutom precis har haft premiär på en kritikerrosad hundmusikal i Gävle?

– Mitt liv är ett något sånär välfungerande kaos. Det är väldigt improviserat och det dyker upp projekt som blir av eller kanske inte blir av. Det jag måste börja tänka på är att jag inte har samma ork nu som när jag var 30, det glömmer jag bort och kan köra ner mig ganska ordentligt. Men jag har mer ork än de flesta 70-åringar.

Jojje Wadenius jobbar alltså inte efter röda trådar och du kan höra hans gitarr i alltifrån barnvisor till Backstreet Boys-låten “Show me the meaning of being lonely”, Kents “Sverige” och “Swept Away” med Diana Ross. Själv säger Jojje att hans musikaliska bredd har vuxit fram genom åren. Mamma var både klassisk-och jazzpianist och planterade tidigt ett melodiskt språk i sonen, ett språk som utvecklades med rock’n’rollen och inte minst bossanovan som fängslade honom i slutet av 50-talet.

– Att försöka lära sig spela gitarr till de där harmonigångarna är ett intressant forskningsprojekt när man är 15 bast och kan sitta i sex timmar efter plugget. Helt plötsligt är klockan tio på kvällen, tiden bara försvann. Så var det dagligen för mig. Jag var en social katastrof, helt enkelt.

Jojjes första gitarrlärare var hans mammas gitarrist som visade några grundläggande ackord att börja leka med. Som 18-åring tog han lektioner av en klassisk lärare, men hon fick nog efter bara ett par månader eftersom Jojje improviserade och ändrade i låtarna hela tiden. Han lärde sig istället spela genom att lyssna hemma framför LP-spelaren och klura ut den musikaliska grammatiken på sina favoritalbum. Idag undervisar Jojje själv, och även om han får mycket frågor om spelteknik och arrangemang lägger han tonvikten någon annanstans.

– Mina bästa råd handlar om hur man ska förhålla sig till andra människor, det här är en bransch där man är extremt beroende av sina relationer. Jag hade ju inga sociala antenner som ung för jag satt på mitt rum och spelade hela tiden. Morsan var ute och lirade och farsan hade dragit, jag var extremt ensam och hade inga förebilder. Men jag har lärt mig hur viktigt det är att vara en person som folk vill ha med. Idag är det mycket svårare att komma fram också, då var vi bara fyra stycken i 25-årsåldern som betraktades som bra i Sverige och idag finns det fyra stycken i varenda jävla kvarter. Det som blir avgörande då är att folk har lust att sitta i en turnébuss med dig i en månad.


Hur var övergången från att spela hemma själv till att ge dig ut branschen?

– Det var lite ångestfyllt till och från. Utåt var jag väldigt tillbakadragen och blyg, det var flera som säkert misstog mig för att vara intelligent för jag sa ingenting. Men musik kunde jag. Jag visste att jag kunde gå in i en inspelningsituation och prestera bättre än de flesta, det gav mig en trygghet och gjorde att folk ville ha mig med. Men jag har sagt fel saker till fel personer och bränt broar bara för att jag inte fattade att jag gjorde det.


Hur kunde det gå till?

– Ja, till exempel när Stikkan Andersson frågade mig om inte jag kunde vara med på en ny låt som jag tyckte var öken. Jag tyckte att Svensktoppen var öken helt enkelt, schlagers och sånt där. Jag gillade ju jazz och ville höra grejer som utmanade mig. Då talade jag om för honom vilken fullkomlig jävla skit han höll på med. Efter det har jag såklart reflekterat över att jag aldrig blev tillfrågad att vara med på någon ABBA-inspelning, haha!

Trots uteblivna “Voulez Vous”-solon klarade sig Jojje bra. Som 23-åring startade han fusionbandet Made in Sweden och fem år senare värvades han till den ikoniska gruppen Blood Sweat & Tears, flyttade till USA och blev en del av den musikvärlden. I studion med R&B-scenens stora namn, på turné med Simon & Garfunkel, i husbandet hos Saturday Night Live… Jojje Wadenius arbetsplatser i USA säger något om hans begåvning och status. Även på hemmaplan har han gjort sig ett namn med bland annat folkkära barnskivor som Godá godá och den klassiska fusionplattan Cleo från 1987. För några år sedan sprang han in i sin gamla Cleo-kollega Per Lindvall på en semester i Marrakesh, och idéen om att återförena bandet från 80-talsalbumet föddes. Tillsammans med originalmedlemmen Lars “Larry” Danielsson och Jojjes nuvarande favoritkeyboardist Jesper Nordenström åkte de på turné och nu är det dags för Cleo 2 att släppas. Inspelningarna var mycket friare nu än för 27 år sedan.

– Då hade jag skrivit ut allting, varenda basgång. Det var mer min skiva med mina idéer och arrangemang, medan Cleo 2 är en kollektiv grej där vi har lekt fram idéer tillsammans. Jag är jättestolt över den här plattan och tycker att det låter skitbra. Det är så fantastiska musiker och musiken är nästan helt liveinspelad.

Mycket material har kommit till genom jammande i studion och albumet innehåller ljuvliga trumuppvisningar (“Partners”), galna taktbyten (“Very odd”) och Jojjes karaktäristiska scatande (“E-Jam”). Det är tydligt att 15-åringen som kunde sitta och utforska harmonier i timtal fortfarande finns kvar i Jojje. Faktum är att han själv återgår till att tänka på den pojken allt oftare nu när han har tagit de första stegen mot en, förmodligen väldigt tjock, självbiografi.

– Jag har haft lite möten med en författare och vi filar på tre-fyra kapitel så att han kan få en förlagsdeal och ekonomi i det. Igår käkade vi middag och jag bad nästan om ursäkt efteråt och sa “du har blivit min biktfader”. Vi har ägnat rätt mycket tid åt min barndom och det är en del jobbiga grejer. Men det kan inte vara för tungt heller, att leva som musiker är ju jävligt roligt. Massor av galenpannor till höger och vänster och det händer dråpliga situationer hela tiden. Det är ett kul liv.


Skulle du rekommendera det?

– Har man ådran och begäret i sig så tror jag att man ska prova på det, men har man en möjlighet att falla tillbaka på något annat så kan nog det vara smart också. Jag pluggade i och för sig medicin i tre år innan jag bestämde mig för att göra en varaktig insats för patientsäkerheten genom att bli musiker istället. Jag hade varit en eländig läkare, men jag hade tillräckligt bra betyg för att komma in. Man kan vara totalt utan social kompetens, men läkare kan man gott bli. Det borde vara precis tvärtom. Jag har aldrig tittat tillbaka efter att jag hoppade av utbildningen.


Vad har du för drömmar nu?

– Jag vill bara hålla på, får jag spela och skriva så mår jag bra. Jag har ingen Benny Andersson-ekonomi, men vem har det? Jag har det jättebra. Och så gör jag i stort sett vad jag vill, och spelar med folk som jag trivs gott med och som inspirerar mig musikaliskt. Mitt liv är som sagt ett välfungerande kaos och jag trivs med det, jag tror inte att jag kan ha det på något annat sätt. Jag är för space:ad för att vara metodisk.

 

Lyssna på nya albumet Cleo 2 här: 

 

 

Zara Larsson: “Jag älskar rymdljud”

Vi har träffat Zara Larsson, 16-åringen som har mer erfarenhet och framgångar i bagaget än många i svensk musikbransch. Nu ger hon ut sitt första fullängdsalbum 1 och vi passade på att ta reda på lite mer om Zara, Sveriges nästa musikexport. 

unnamed_7a35e47ff331fa74d4001f8f04c7a44d_0_136_1333_730

Igår släppte Zara Larsson albumet 1 på Spotify i Sverige och hon ligger redan etta på vår albumlista. Dessutom har hon lyckats med bedriften att ha 13 av 14 albumspår på Topp 100-listan. Det är med andra ord en stor popstjärna vi har bjudit in till kontoret för att få svar på några frågor. Vi börjar med den mest akuta:


Säger man “Ett” eller “One” om ditt album?

– Vi säger väl “One”, alla texter är på engelska även om det bara släpps i Sverige. För två år sedan tänkte vi först köra direkt på USA, men det kändes bra att satsa på Sverige. Att få en bas här och testa vad som går hem, och sedan gick det så fruktansvärt mycket bättre än vad jag trodde. Jag har fått turnera runt, göra jättemycket intervjuer och känner mig säker nu när jag ska åka till USA och jobba där. Oavsett hur det går i USA kommer jag ha Sverige att komma tillbaka till.


Berätta om 1!

– Vi har jobbat med det väldigt länge. Vissa låtar är inspelade redan innan min andra EP, så de har funnits i bagaget ett tag och kändes rätt att släppa nu. Jag har jobbat med många duktiga människor och haft så kul när jag har spelat in allt. Många låtar har jag legat hemma och lyssnat på innan jag har spelat in dem för att jag tyckt att de är så bra. Jag har inte valt låtar efter ett tema, utan bara magkänsla. Jag känner någonting för dem.


Det sägs att du vill skriva musik själv i framtiden?

– Det kommer jag göra på nästa album, 100 procent. Kanske inte alla låtar, men åtminstone vara en större del i själva skapandet av låtarna. Nu har jag bestämt väldigt mycket hur jag vill att det ska låta och jag har sista ordet i allt, men jag har fortfarande inte varit med i processen när de gör låtarna. Och det vill jag vara. Till nästa skiva vill jag inte bara sitta med och peta lite, utan faktiskt vara kreativ och sätta en personlig prägel på låtarna.


Har du skrivit egna låtar tidigare?

– Absolut, det tror jag att de flesta har gjort. Jag skrev jättemycket för några år sedan, då var det mest på svenska för jag var inte så duktig på engelska. Någon låt från den tiden tycker jag fortfarande är riktigt catchy. Jag tycker man bara ska skriva på och inte överanalysera, men jag har själv väldigt lätt att göra det. När jag skriver vill jag att det ska vara helt perfekt, men det är svårt att säga så om en låt, för där vill man bara väcka en känsla.


I en intervju med PSL hyllade du Linda Piras “Knäpper mina fingrar”-remix där hon bjöd in andra kvinnliga artistkollegor att medverka. Vilka hade du haft med om du gjorde samma sak?

– Om jag gjorde en sådan girlpower-grej skulle jag ha med Beyoncé, Jhené Aiko… Åh, Jhené Aikos album “Souled Out” är det bästa som har släppts i år. Nicki Minaj vill jag ha med för hon är en cool kvinnlig rappare, det finns tyvärr inte så många som har blivit så stora som hon är. Det är hon och Iggy Azalea, och det är väldigt synd att man ska jämföra dem och debattera om vem som är bäst. Därför tycker jag att Linda Pira var så tung när hon lyfte upp de här tjejerna. Så jag får tänka om, för min egen skull hade jag valt riktigt stora namn som jag ser upp till, men annars hade jag valt sådana som är på väg upp. Precis som jag är.


Du pratar mycket om girlpower och feminism i dina sociala medier. Hur är dina tankar där kring musikbranschen?

– Det är väldigt svårt, för det finns mycket dubbelmoral. Till exempel Beyoncé tror säkert på att samhället ska vara jämställt, men hon har alltid väldigt lite kläder på sig. Och det får hon hemskt gärna ha, det hade jag också haft om jag såg ut så, men Jay-Z går alltid runt i kostym. Vad kul om det hade varit tvärtom, att Jay-Z gick runt i en liten kalsong och Beyoncé hade kostym och sa “yo”. Det gjorde mig medveten om hur det egentligen ser ut. Och nu hade Chanel hade en modevisning där temat var feminism, samtidigt som de viker ut modeller i andra kampanjer. Men jag tycker inte att det är fel att Chanel har den visningen, för det tar in feminsim i ett vardagligt sammanhang. Jag sminkar mig, fixar håret och gör mig fin och jag vill visa att feminism inte är svårare än att tjejer och killar ska ha lika rättigheter.


Har du några drömmar utanför musiken?

– Det vore kul att skådespela någon gång. Jag skulle vilja skriva också, kanske inte en bok, men någonting. Åh, det påminner mig om att jag ska lämna in en text om mobbing till KP idag! KP är ju det bästa. Så ja, skriva och skådespela. Att göra en dramafilm, inte så mycket pangpang. Men musiken kommer alltid vara nummer ett.


Till sist Zara: Vilket är ditt favoritljud i hela världen?

– Rymdljud tror jag… Har du hört Yung Leans nya album? Så bra. Vem är han ens? Helt sjukt! Han har en låt som är jättesvår att förklara… “Yoshi City”! Jag väljer rymdljudet i det introt. Och såklart ljudet när man ligger på stranden och hör vågarna slå mot sanden.

 

Lyssna på Zaras album 1 här!

 

Hello Canada. Spotify here!

We’re excited to say hello to our new friends in Canada! Starting today, from Vancouver to Montreal to St. John’s and everywhere in between, fans have immediate access to:

  • An unbeatable music experience: listen to whatever music you want, whenever you want, on any device for free. Discover, organise and share. Offering amazing audio quality of up to 320kbps and with a sleek design, playing your favourite music never looked and felt this good.
  • Unrivalled music access: over 20 million songs at your fingertips and updated daily, mixing global hits with one of the most extensive Canadian music catalogues available including a comprehensive Quebecois library. Check out music from your friends and favourite celebrities. Add in our unbeatable music discovery and organisation tools and Spotify has all your music needs covered.
  • Play your way: Download the Spotify app and listen to any song, album or artist, on any device on our fully licensed free tier. Shuffle play on mobile or play any song on tablet or desktop. Alternatively, upgrade to Spotify Premium for $10 CAD per month and enjoy the ultimate music experience: download and listen to you music offline, fully on-demand, without ads, in highest quality audio.

Today sees Canada become the fifty-eighth member of the Spotify family. A special occasion deserves a special playlist, O Canada!

 

 

 

 

 

 

 

Jan Gradvall: “Folk undervärderar ofta hits”

Han är frilansaren som har mer inflytande inom svensk musikjournalistik än något stort mediahus, med en genuin och enorm nyfikenhet som främsta arbetsredskap. I spellistan “Gradvalls A-lista” uppdaterar Jan Gradvall oss med nya och spännande släpp och Spotify träffade honom för prata om framtidens musikjournalistik, hur september 2014 låter och varför han tycker att Max Martin är intressantare än dagens alternativa indiescen.

p9091298jpg_3d4a4dd865e1dd35792a61c9efab4cde_0_158_4608_2525

Bilden av skribenten som sitter ensam i ett tyst rum, kanske till och med i en dunkelt upplyst stuga, och skriver sent in på natten med knapprande tangenter som enda bakgrundsljud är långt ifrån Jan Gradvalls arbetsmiljö. Hans kontor utgörs istället av Vasastans kanske larmigaste café.

– Det mesta skrivandet gör jag tidigt på morgonen, då jobbar jag som mest koncentrerat. Jag kan gå upp klockan fem och råjobba fram till åtta, när jag lämnar sonen på skolan. Då kan jag få mer gjort än vad jag skulle få på en hel dag. Tidiga mornar är rent skrivande, och resten av dagen kan gå till research, intervjuer eller möten. Och såklart till att lyssna mycket på musik.

Varje vecka fylls Jans inkorg med mejl från skivbolag som skickar sina senaste släpp, samtidigt som han själv dammsuger nätet och utländska musiktidningar på tips. Guldkornen från låtskörden laddar han upp i den egna spellistan Gradvalls A-lista på Spotify.

– Jag märker att många musikintresserade kompisar och läsare vill ha koll på nya släpp, men vet inte hur de ska göra. De orkar bara inte. Tanken är att om man lyssnar på A-listan så får en man en ganska bra koll på ny och spännande musik just nu. Och jag vill ha en stor bredd. Jag kan lika gärna lyssna på hiphop som house, rock eller country.

Just bredden är signifikativ för Jan Gradvall som musikjournalist, och faktumet att han lika gärna ger fem plus till obskyra indieakter som till Avicii kan provocera andra kollegor. Jan tycker bara att det är roligt och har inget emot att debattera med dem, men är väl medveten om att det kanske är fem procent av den övriga befolkningen som bryr sig om vad som anses kontroversiellt bland recensenter (“det är väl som när elektrikerförbundet sitter och käbblar om strömfrekvenser, folk vill bara veta hur man tänder lampan”).  Han tänker fortsätta att ha örat mot topplistorna, för hans kärlek till den typen av musik är uppriktig.

– Tittar man i rockhistorien har musiken som hamnar etta på Tracks nästan alltid undervärderats. Folk var jättemisstänksamma mot Abba och Madonna när de kom, tio år senare fattade man att det var jättebra. Jag gillar verkligen Topp 40-mentaliteten med hitlåtar, och det som Max Martin håller på med är mycket intressantare än dagens alternativa indievärld. Den har varit spännande förr, men känns väldigt bakåtsträvande och tråkig nu. Det kommer massor med artister som vill låta som för 30 år sedan, medan Max Martin och Shellback låter som nuet. Jag tycker om popmusik som låter just nu.


Hur låter september 2014?

– Det låter som Seinabo Sey. “Pistols at dawn” är fantastiskt bra. Gry Forssell jämförde den på Twitter med en Bond-låt, vilket jag snabbt snodde och höll med om. Och september 2014 låter också som Mapeis album Hey hey och Tove Los låt “Talking Body”.


Hur tror du att framtiden ser ut för musikjournalistik?

– Hela tidningsbranschen är ju i kris, det kanske bara är en tredjedel av alla journalister som har jobbet kvar jämfört med för femton år sedan. Den viktigaste journalistiken är ärligt talat inte kulturjournalistik, det är undersökande reportage som görs av utrikesreportrar. Väldigt få kommer att kunna leva på att skriva om popmusik. Däremot är det en vital scen kring att rekommendera musik på nätet och att göra spellistor. Jag kan tycka att det är rätt sunt att man inte behöver sitta på en stor tidning för att ha inflytande, är man bara ihärdig och nyfiken kan man påverka folk. Och musikerna själva har fått en viktigare roll. Sarah Dawn Finer hade en jättefin serie nu på Instagram som hette typ “20 dagar, 20 låtar”, då skrev hon långa förklarande texter om sina favoritlåtar. Det tyckte jag var mycket bättre musikjournalistik än de flesta tidningar gjorde samtidigt.

Precis som digitaliseringen ritade om villkoren i musikbranschen för skivbolag och artister har journalisterna alltså fått anpassa sig. När musiken finns tillgänglig överallt minskar läsarnas intresse för vilket betyg ett nytt album får av en recensent, istället får man som journalist sätta musiken i ett sammanhang och berätta historien bakom för att tillföra något. En utveckling som passar Jan bra, eftersom han ända sedan karriärens första steg med fanzinet “Jörvars gosskör” har värnat om sitt inre fan och det bottenlösa intresset för musik. Den nyfikenheten är intakt även om andra saker har förändrats under hans 30 år i yrket. Till exempel har Jan Gradvall själv blivit en profil i musikbranschen, vilket kan krocka lite med jobbuppdraget.

– Ibland kan svenska artister ha väldig koll på vad jag har gjort tidigare och då kan det kännas som att man blir lite för mycket av en person. Som journalist vill man ofta vara flugan på väggen och bara iaktta. Att följa Swedish House Mafia var väldigt roligt och befriande, de sket fullständigt i mig och hade ingen aning om vad jag hade skrivit innan. Jag var bara någon som hängde med. Allt förtroendekapital man har byggt upp i någon slags rockjournalistmiljö fanns inte. Det var ett av de roligaste reportagen som jag har gjort, jag fick lära känna en helt ny musikvärld genom dem.

 

Följ Jan Gradvalls A-lista för att få uppdateringar om vad han lyssnar på just nu: