Mariette: “Man får inte glömma bort att klappa sig själv på axeln”

Stockholm Pride 2015 är igång! Med årets Pride-låt “My Revolution” vill Mariette peppa människor att våga ta steget mot att bli en starkare version av sig själva. Vi tog ett snack med henne om champagneindränkta Prideminnen, förebilder och att bryta upp för att må bättre.

mariette

Med sommarens splittrade väderlek känns det inte helt otroligt att himlen kommer bjuda på riktiga regnbågar under årets Pridefestival. Inte för att vädret brukar spela någon egentlig roll för stämningen. Mariette, som var på sin första Pride 2010, minns fortfarande vilken otrolig upplevelse det var.

– Så många sköna människor, så färgglatt och upplyftande. Jag minns att jag drack champagne med Mona Sahlin och hängde med Mian Lodalen. Vi lekte gatumusikanter inne på Gärdet för att promota hennes nya bok “Tiger” och ställde oss där och sjöng “Because the night belongs to lovers…”. Mian säger själv att hon inte kan sjunga, men den kvällen kunde hon det. Efter att ha druckit champagne med Mona Sahlin kan alla sjunga.

Mariette blev känd för svenska folket i Idol 2009, där hon slutade på en fjärdeplats och charmade publiken med sin integritet och innerlighet på scen. När det var kärlekstema i programmet sjöng hon “Ängeln i rummet” till sin flickvän Alisa och kom samtidigt ut inför tv-tittarna. Mariette röstades några månader senare fram till Årets Homo på QX-galan, och med den titeln i ryggen gick hon alltså på sin första Pride-festival 2010.

– Jag kände mig väldigt välkommen då, skrattar Mariette.

När hon nu, fem år senare, ställer sig på festivalens scen är det som upphovskvinna till årets officiella Pride-låt. “My revolution” är skriven tillsammans med Linnea Olsson och Fredrik Samson och för Mariette känns den självklar i sammanhanget.

– Jag är så glad för låten, den har kommit att betyda mycket för mig. Min största revolution hittills måste ju vara när jag kom ut, och jag blir så glad av att höra talas om när folk gör positiva förändringar i deras liv. Livet är för kort för att inte trivas och man får inte glömma bort att klappa sig själv på axeln. Jag vill peppa folk att våga ta steget att bli en starkare version av sig själv. Att komma ut kan vara en stor egen revolution som inspirerar andra, oavsett om du är en offentlig person eller bor i en liten stad. Du gör så mycket för andra vilsna själar runt omkring dig.

Hade du någon revolutionär som du såg upp till när du var yngre?

– Jag var ganska vilsen i högstadiet och gymnasiet och hade väl Eva Dahlgren och Efva Attling att se upp till, men de kändes avlägsna. Nu finns det många som vågar och bär fanan framför sådana som följer efter och också finner styrka, men även en Sofia i Härnösand är en lika stor inspiration där som en offentlig person som kommer ut.  

Årets tema på Stockholm Pride är att göra slut, att våga bryta upp och börja om. I våras släppte Mariette EP:n “My Revolution – EP” som på många sätt behandlar just detta. Hur ett uppbrott kan vara en revolution med pompa och ståt, eller smyga sig på ljudlöst. Hur det gör ont, men också bereder väg för något nytt. Mariette säger själv att hon är “svag för hopp”.

– Vi är snabbare på att anpassa oss än vad vi tror, det handlar bara om att våga finna sig i den nya verkligheten som uppstår efter till exempel ett uppbrott. En förändring kan vara väldigt positiv ibland. Att röra om i sin egen gryta och lägga nya saker i ryggsäcken.

Vilken tycker du är världens bästa låt om att göra slut?

“You had time” med Ani Difranco. Den handlar om stark kärlek som har svalnat, och den ena parten ska gå ut och fundera över situationen. “How can I go home with nothing to say, I know you’re going to look at me that way and say ‘what did you do out there and what did you decide? You said you needed time and you had time’.” Man vet inte vad de kommer fram till i låten, men det är någon som behöver tid att tänka fast det finns så stark kärlek. Den kan jag inte lyssna på utan att börja gråta.

Father John Misty On Love and New Music

FJM1

Father John Misty is an intense musician. Or, at least, very complicated. The project of ex-Fleet Foxes member Josh Tillman, the second LP, I Love You, Honeybear, was just released this past Tuesday. The album takes a broad, although at times unsettling close, look at love; all in Tillman’s cynical, mostly tongue-in-cheek tone.

Josh on his new album versus his debut, Fear Fun

This album was definitely harder because I had to overcome my intense fear of being sentimental. This one is a lot more intense, a lot more vulnerable.

The album cover really articulates what the new album is. It’s an encounter with intimacy and what comes from that… what qualities manifest. Here it was a lot of jealousy and neediness. I kind of turned this woman into a sacred object instead of letting her be a human.

On “The Night Josh Tillman Came To Our Apt.”…

You have these two pretentious, misguided people. One of which is me. Obviously. It’s really important to me that this song isn’t a figurative kind of thing. No, this is about a thing that happened. What am I doing there? What did I want? Really I just wanted my narcissism and vanity fed. I wanted to be around people who didn’t demand any intimacy out of me.

On “Bored In The USA”…

If nothing else it’s a way for polite, white liberal people to point at a straw man version of the grotesque American. If you can’t see yourself in any part of that song then it’s not a good song.

On love and his wife, Emma…

Intimacy and love is not a passive, consumer experience. You have to make it for yourself.

 

 

 

 

José González: “Hellre ärligt än en perfekt Lisebergupplevelse”

Idag släpps José González efterlängtade album Vestiges & Claws exklusivt på Spotify, och vi fick en pratstund med José om det Ebbot Lundberg-formade hålet i Svenska Grammofonstudion tak, perfekt operfekthet och pingviner som sjunger R. Kelly.

josegonzalezphotobymalin-johansson9977low_493b7ea835766316380258004c8a065c_0_429_881_483 (1)

Det har gått åtta år sedan världens indieälskling José González släppte sitt senaste soloalbum In Our Nature och sedan dess har han samlat på sig melodier i huvudet. 17 februari släpps Vestiges & Claws som du redan idag kan höra på Spotify, och för José känns det som att vara tillbaka där han startade med gitarr och sång. I pressmeddelandet beskrivs albumet som “en alldeles lagom sammanhållen samling låtar”.

– Jag har samlat demos under så lång tid. Till skivan valde jag de som var baserade på gitarr och sång, men inom de låtskisserna blev det rätt spretigt ändå. Det finns några klassiska folksånger, lite västafrikanskt och blues.

Albumet är inspelat både i Josés eget kök och på Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Den senare fick mycket uppmärksamhet förra månaden när Ebbot Lundberg föll genom taket på en förfest till P3 Guld.

– Jag var inte där när det hände så jag har inte sett hålet, men det var tydligen taket till mitt gamla grannrum där jag spelade in In Our Nature. Det var faktiskt väldigt kul. Det är ett innertak, annars hade jag nog blivit rädd för att spela in i studion. Folk kan ju bli nervösa för att de ska ramla igenom golv.


Hur kommer det sig att du fortfarande spelar in mycket i ditt kök också?

– Jag gillar det operfekta. Jag hade en ambition förut om att ha ett inspelningskit som var så pass mobilt att jag kunde resa med det, så jag tog med hem ibland och det gick bra. Köket känns avslappnat med utsikt över innergården. Det har kommit in ljud från gården och det har jag inget emot, eller lite surr från kylskåpet. Det kan bli för mycket ibland, om det hörs grejer på varje pålägg, men jag gillar det i lagom dos.


Vilken är den mest perfekta operfektheten för dig?

– I den japanska kulturen finns något som heter wabi-sabi, och det genomsyrar konst och kultur. Till exempel är tecermonikoppar kända för att ha någon operfekt detalj som gör att de blir ännu mer perfekta. Så har jag tänkt från första skivan, jag siktar på bra tagningar och inte perfekta tagningar. Något är ostämt, men det är bra känsla. I nästan alla led finns det den tanken. Spelningar är lite mer speciellt, i stundens hetta blir det som det blir och då kan jag inte spola tillbaka och säga “låten blev för bra”. Men när jag har möjlighet att ändra saker kommer det tankesättet in. Jag är inte en sådan som vill att hela bandet ska ha matchande uniformer, det finns en viss slapphet och det är okej med skavanker. Jag värderar att det ska kännas ärligt snarare än att det ska vara en perfekt Liserbegsupplevelse.


Många lyssnar på din musik för att hitta lugn och tröst. Vad lyssnar du på i sådana sitationer?

“Spiegel im Spiegel” med Arvo Pärt. Det är en perfekt sådan “lugna ner mig”-låt. Det var längesen jag hittade den, men det är fortfarande en av mina instrumentala favoritlåtar. Jag har spellistor för olika humör och gjorde nyligen en som hette “Sit and chill” med folkmusik utan cymbaler, som MusetteKlabbes Bank och Jessica Pratt. En annan heter “Drum machine” där jag samlar låtar med elorgeltrummaskiner, och så har jag har en lista som heter “Move your butt” med Noude Ma Gnin Tche De Me på.


När är musik viktigast för dig, på fest eller när du behöver hitta lugn?

– En fest utan musik är svårt tycker jag. En klassisk återkommande låt då är ju “I Believe I Can Fly” eller “Ignition” med R. Kelly. Han är en skrockig artist, men “Ignition” är ett väldigt bra party anthem. “I Believe I Can Fly” spelade vi häromdagen på en hemmafest och i rummet fanns en pingvin, som jag tog upp och låtsas att det var den som sjöng hela låten. I refrängen fick den flyga.


Till sist José, vilket är ditt favoritljud i hela världen?

– På morgonen kan jag komma på mig själv med att brumma. Jag kan tänka mig in i en katt när den kurrar. En katt som kurrar, eller om man själv kurrar. Det är väldigt lugnande.

 

Lyssna på José González nya album Vestiges & Claws här:

Marit Bergman: “Det finns en enorm kraft i att kunna beskriva sitt liv i toner”

För många är Marit Bergman synonym med peppig pop, men låtskrivandet är för henne i mångt och mycket ett verktyg för att hantera förvirring och frustration. Som en av artisterna i “En resa för livet”, ett projekt mellan Tv4-gruppen och SOS Barnbyar, fick hon i höstas möta barn i Bangladesh och lära dem att beskriva sin egen verklighet genom musik. Vi träffade Marit för att prata om den omvälvande resan, hennes kommande album och barnbyns nybildade band. 

marit_bergman

Foto: Pär Bäckstrand / TV4

Just nu på Sjuan sänds “En resa för livet”, serien som dokumenterar hur artisterna Linda Sundblad, Danny Saucedo, Timo Räisänen och Marit Bergman i höstas reste till Bangladesh för att besöka huvudstaden Dhaka och SOS Barnby där. Syftat med programmet är att uppmärksamma barnens situation i Bangladesh och värva fler faddrar och för Marit Bergman var beslutet att åka enkelt.

– Jag har fått liknande förfrågningar förut, om att resa i TV och göra välgörenhet i TV. Då har jag känt att jag hellre vill göra det på egen hand, men att åka till ett land som ligger så långt bort och har de här problemen, det tar jag mig aldrig för själv. Jag såg det som en chans att lära mig och få göra någonting. För visst är det gråt-tv, men det är utbildande också. Bara genom att se programmet får man en bra insikt i sakernas tillstånd och vi drar in pengar till SOS Barnbyar. Så egentligen är det inte så komplicerat.

Alla medverkande artister fick skriva en låt i programmet, som släpps till förmån för just SOS Barnbyar och Marits bidrag heter “Ett hus i himlen (Megher Oppor Bashar)”. Hon skrev den tillsammans med Papia, Diana, Trisha och Satia i barnbyn, en grupp tjejer som nu går under bandnamnet Forance.

– Vi skulle hitta på saker med barnen, så Timo lärde dem att virka och Linda hade en körövning. Det jag ville ha som aktivitet var låtskrivarverkstad. Jag fick med mig några tjejer som var musikintresserade och Papia, som är väldigt drömsk, ville skriva om ett hus bland molnen. Vi fick ihop en text på bangla och tonsatte tillsammans, och jag gjorde en versmelodi som de fick lyssna på och säga vad de såg framför sig. Sedan hade vi ett långt samtal om deras bakgrund och försökte hitta egna metaforer för att vara övergiven. Jag översatte det till svenska och så spelade vi in körerna på plats i Bangladesh, så det är de fyra tjejerna som sjunger. Timo sa att för varje gång han såg dem såg de lite malligare ut och höll sina skrivblock lite högre. “Jag är låtskrivare” liksom. Det är en sådan enorm kraft i att kunna beskriva sin egen värld i ord eller toner eller dans. Att ha tillgång till några verktyg för att beskriva sitt eget liv. Jag förstår mer och mer hur kraftfullt det är.


Du pratar själv i programmet att ditt låtskrivande är ett sätt för dig att förstå världen.

– Ja, allt jag är med om går genom låtskrivarfiltret. I tider när man är förvirrad själsligen eller inför världen hjälper det att formulera för sig själv hur man tänker, och är man på en plats där man inte vill vara är musiken en otrolig tröst och något att fly in i. Genom att göra musik kan man lära sig att förstå världen och det gör en starkare och till en individ. Dessutom är det ett kommunikationssätt som är helt oöverträffat. När barnen i Bangladesh fick höra att vi var artister sa de alltid “sing a song!”, så fick vi sjunga någonting och de lärde oss att dansa. Det var nästan lättare att prata så, att spela och sjunga och dansa tillsammans.


Vad brukade ni sjunga för dem?

– Den stora hiten var Dannys “In the club”. De är helt besatta av den. De hade hört låten innan, och så växte den under tiden där. Den fick ett nytt liv i Bangladesh. Vi andra fick också bara kapitulera och ge upp.

På hemmaplan har Marit Bergman hållit på med ett eget album i fem år, och nu har hon bestämt att det kommer släppas i oktober. Hennes låt från “En resa för livet” är ljudmässigt och tematiskt lik resten av albumet, och rent känslomässigt är det som en första singel även om den släpps separat genom SOS barnbyar.  “Ett hus i himlen (Megher Oppor Bashar)” blev den spark i baken som behövdes för att Marit skulle göra färdigt de andra låtarna för den kommande skivan, och vi kan förvänta oss mycket djur.

– Hittills har jag skrivit om hundar, elefanter, katter, vargar och tigrar. Sedan får vi se vilka djur som kommer med. Elefanterna kommer att finnas där. Och hundarna.


Du har alltså jobbat med det här albumet i fem år, och de få låtar som du har släppt under den tiden har ofta kretsat kring ett samhällsengagemang. Du har gjort en Pridelåt, en vallåt och nu en låt för SOS Barnbyar. Hur kommer det sig?

– Det är det som kan motivera mig att göra klart grejer. Glöden går i perioder, när jag växte upp som tonåring var jag superengagerad i anti-rasistiska rörelser och fick upp ögonen för feminism som 17-åring. Sedan blir man äldre och surare och bittrare, men nu när jag har fått barn känner jag att världen måste finnas för honom när jag är borta också. Det är en tydlig motivation. Antingen kan man bygga upp ett fantasifängelse för att skydda sig själv och sitt barn, eller så vill man göra något för att förändra det. Så har jag blivit. Det får inte vara såhär.

Ingen vet exakt hur många gatubarn som finns i Bangladesh huvudstad Dhaka, det rör sig om någonstans mellan 400 000 och 1,5 miljoner. En sådan enorm siffra kan väcka hopplöshet, men Marit brinner ännu mer efter att hon har sett vad pengarna går till och hur barnbyarna förändrar livet totalt för de barn som kommer dit. Där får de trygghet från en familj och utbildning, vilket gör att de kan växa upp till hela människor som klarar av att vara med och bygga sina samhällen. Det är en liten del som får hjälp idag, i hel Bangladesh finns bara tre barnbyar, men det kan ge stora ringar på vattnet. Marits engagemang har alltså bara växt med resan och det är tydligt att hon inte kommer att släppa det nu. För många år sedan startade hon organisationen Popkollo för att uppmuntra unga tjejer i Sverige att göra musik, och nu har hon fått se självförtroendet och kraften som låtskrivandet även gav till barnen i Bangladesh.

– Jag tänkte på det när jag såg en av tjejerna som var med och skrev låten, Satia. Hon är typ 12 år och om hon hade bott i Sverige vet jag att hon hade spelat gitarr i ett band. Det är spännande att tänka på vad man skulle kunna göra för att skapa de förutsättningarna där.

 

Lyssna på alla låtar från “En resa för livet” här:

Salla Salazar: “Hiphop är en tävling hela tiden”

I hiphop-Sverige är han något av en legendar, men den breda publiken har precis lärt känna Salla Salazar och hans bror Masse som producenterna i TV4:s nya musiksatsning “Lyckliga gatan”. Vi ringde Salla på hans 40-årsdag för att prata om svensk hiphop förr och nu.

Screen Shot 2015-01-12 at 15.53.27

Grattis Salla! Hur har födelsedagen varit?

– Tack! Jag blev överraskad igår. Många trodde att jag fyllde år då, och jag skulle käka middag med min dotter efter hennes träning. Då var hela min familj där och efteråt gick vi förbi Marie Laveau där alla kompisar och folk jag jobbar med väntade. Idag är min riktiga födelsedag, men jag jobbar i studion som vanligt och sedan ska jag spela med Linda Pira ikväll.

Är du en sådan som blir nostalgisk när du fyller år?

– Ja, eftersom jag fyller år i början av januari brukar jag alltid se tillbaka och utvärdera året som har gått. Och eftersom jag alltid är äldst, de som jag jobbar med brukar vara några år yngre, blev det många sådana frågor igår. “Hur är det att bli gammal?”. Jag gör samma sak som jag gjorde när jag var tjugo, förutom att det är roligare nu. Det händer mer.

När du nu utvärderar ditt 2014, vad tänker du då?

– Att det har varit skitbra. Varje år tänker man “hur ska jag toppa förra året?” och på något sätt lyckas vi alltid. 2015 har börjat jättebra med “Lyckliga gatan”, så redan nu vet folk att det kommer att bli ett bra år. Det är så mycket som händer och man hinner inte alltid ta in allt, men det känns som att vi har medvind nu för en gång skull.

Idag är Redline Recordings en etablerad superkraft inom svensk hiphop med stjärnor som Linda Pira, Stor och Dani M i sitt stall, men det har gått upp och ner genom åren. Salla beskriver det som en lång svacka åren efter att Latin Kings la ner, den banbrytande hiphopgrupp som han hade tillsammans med sin bror Chepe och Dogge Doggelito. Under en tid efteråt slutade Salla att hålla på med musik och jobbade på ungdomsgårdar, men efter ett samtal med sin andra bror Masse bestämde de sig för att satsa igen. De tre bröderna tog upp Redline-etiketten som startats under Latin Kings-tiden, producerade ett album med Mando Diao, arbetade med andra musikstilar i Tyskland och lärde sig mycket om att jobba som ett independentbolag. Sedan dess har de kämpat på i musikbranschen och kan nu se resultatet av sitt hårda jobb, The Salazar Brothers har blivit nästintill synonyma med svensk hiphops breda genomslag de senaste åren. Salla gillar att vara oberoende och kunna bestämma själv vad de vill släppa och vilka de vill signa på Redline. Just nu ligger Salazar-bröderna bakom låtarna i TV4:s nya hiphopprogram “Lyckliga gatan”, men det var inte självklart att de skulle tacka ja till tv-kanalens förfrågan.

– Vi ville försäkra oss om att vi kunde stå för det. Varje gång hiphop får vara med i sådana sammanhang brukar det vara roligt, löjligt eller extremt, det visas upp som något smalt som bara finns i förorten. Idag har svensk hiphop blivit stort och jag tror att de flesta lyssnar på det. Förut var kanske inte människorna på skivbolagen så insatta och gamla skivaffärer ville inte köpa in Latin Kings plattor, men vi såg att folk lyssnade eftersom vi själva var ute och turnerade i hela Sverige. Fansen frågade varför våra skivor inte fanns i butikerna. De var svåra att komma åt, men sådant förändrades med Spotify och nätet. Vi började märka för några år sedan att det är där ungdomar upptäcker musik, och det blev perfekt för hiphop. Det känns bra att TV4 vågar satsa nu. De ser hur brett det är och att hiphop spelas på klubbar överallt.

I programmet fick bröderna producera nya tolkningar av bland annat Arja Saijonmaas “Jag vill tacka livet” och Kikki Danielssons “Bra Vibrationer”, men samtidigt som det var en utmaning har de lång erfarenhet av att sampla svenska visor och bjuda in musiker som Jojje Wadenius och Janne Schaffer till studion.

– Vi vill att folk i Sverige ska känna igen det vi samplar. Jag hoppas och tror att det här programmet kommer att göra mycket för hiphop i Sverige. Förut värderades genren inte lika fint som annan musik, folk såg på produktionerna och låtskriveriet som något enkelt. Vi har producerat rock, pop och dansmusik, och hiphop är samma sak om inte svårare. Man rör sig inom allt från soul till jazz och pop och måste ha kunskap om hur man gör det bra. Idag vet nog folk att det inte bara handlar om att loopa något. Inom hiphop måste man förnya och det är en tävling hela tiden.

Första grunden till labeln Redline Recordings las vid Latin Kings andra album, vilket betyder att det nästa år är 20-årsjubileum. Det som Salla framför allt har lärt sig under dessa två decennier är att jobba hårt.

– Det har tagit många år att ta sig dit vi är idag, men om man fortsätter och inte ger upp kommer man dit. Det är roligt med alla nya talanger som finns idag och tycker att de är bäst och gör det nyaste, men de får ganska mycket serverat från alla andra som har hållit på i tjugo år. Vi har inte lagt av. Vi är fortfarande med i spelet. Men det är kul, vi jobbar alltid med nya artister för att man lär sig mycket av unga. Många tror att de har gjort allt och kan allt, men vi tycker aldrig att man blir färdig. Processen tar slut när man ger upp och inte orkar bry sig längre.

Om nyss 40 år fyllda Salla fick ge ett råd till sig själv när du var en av de unga och nya, vad skulle du säga då?

– Haha, att jag inte skulle festa så mycket som jag gjorde. Jobba lika hårt som nu istället för att festa och hänga med polare, jag skulle velat ha den arbetsmoralen. Samtidigt lär man sig. Jag kan se att jag har utvecklats för att det har hänt saker, jag har fått barn till exempel. Man värderar sin tid mer och allt överhuvudtaget, och förstår att man inte bara kan ha kul hela tiden och att man måste ha tydliga mål. Det är jobbet och timmarna du lägger ner på det du tycker om som lönar sig.

 

Lyssna på alla låtar från “Lyckliga gatan” i den här spellistan:

 

Amason: “Vi har Skypat ihop oftare än vi spelat”

Det är bråda dagar för Amason. Idag släpps deras debutalbum Sky City på Spotify och i vår väntar turné i både Skandinavien och USA. Vi träffade Sveriges mest egobefriade band i studion och pratade om hur deras sidoprojekt växt sig stort både för publiken och dem själva.

unnamed (2)

Pontus Winnberg är lite sen till intervjun eftersom han byter till vinterdäck (!) vilket får brorsan Petter Winnberg, som håller på att ta körkort, att veva igång om hur många millimeter mönsterdjupet på däck ska vara vid vinterväglag. Petter har dock redan en bil och modellen är, komiskt nog, en Amason.

– Man måste vårda varumärket, säger Amanda, nedsjunken i bandets studiosoffa.

Nu släpper Amason sitt debutalbum Sky City, som innehåller både helt nya låtar och tidigare släppt material i nya musikaliska kostymer. Nästan alla låtar kom till under bandets utdragna startfas, en historia som är bekant vid det här laget. När de började spela ihop 2012 var alla involverade i andra musikaliska projekt och Amanda Bergman beskrev i en intervju Amason som en älskarinna. Det var ett sidoprojekt utan plan, men fick epitetet “supergrupp” med endast ett par låtar släppta. Såhär tre år senare är sidoprojektet Amason ett konstaterat och rotat band som åker på turné i USA till våren.

– Nu har älskarinnan gått in i sambofasen, även om vi fortfarande tar allt som det kommer. Den inställningen måste man ha kvar i kombination med dedikering, säger Amanda.

– När vi gör musik är det ingen som har en superbestämd plan. Vi träffas och spelar och då blir det som det blir utan något längre tidsperspektiv. Men för att göra klart och komma ut och spela måste man ha en bild av vart man ska, säger Petter.

– Då är det inget jävla carpe diem, säger Amanda.

– Nu är det väldigt seriöst. Kalender och grejer, fyller Nisse Törnqvist i.

Faktumet att alla har andra projekt och uppdrag utanför Amason, gör det till en utmaning att samla hela gänget, men bandet är bra på att fokusera när de väl har sina värdefulla timmar ihop. Av alla låtar som de har skrivit är det bara fem stycken som inte hamnade på skivan. Eftersom det inte funnits tid för så många spelningar har de flesta låtarna på albumet spelats in utan att någonsin har prövats inför publik, och förhoppningen inför nästa skiva är att det ska bli omvänd ordning i processen.

– Målet nu är att vi ska få spela mycket. Vi har spenderat väldigt lite tid ihop med att spela musik och haft fler kommunikationsmöten än konserter. Vi har Skypat oftare än vi spelat, säger Amanda.

Trots att det inte hinns med så mycket häng i replokalen är relationerna i bandet något av viktigaste för Amason. Ur bra relationer kommer ofta något bra kreativt, och ledorden är att deras band ska vara praktiskt och socialt fungera. De har tidigare beskrivit sig själva som “låtmänniskor” som alltid sätter låtens helhet framför sina individuella instrument. Den egobefriade inställningen förklarar de med att de helt enkelt tycker så mycket om varandra. Då finns ingen rädsla för att ge upp sin idé för någon annans, vilket också gör att arbetet går enkelt och snabbt. Petter beskriver bandets medlemmar som fem olika tårtbitar och när han ombeds förklara dem med fem olika låtar slår han snabbt fast:

– Nisse är “Imse Vimse Spindel”, Pontus är “Spanien är ett land där man dansar tango”, jag är “Äppelbo gånglåt”. Gustav… Min pappa skrev en låt som hette “Heavy metal cello screen”, det är Gustav. Och Amanda är “Lille katt”. Tillsammans skriker vi högst.

 

Lyssna på Amasons debutalbum Sky City här: 

Silvana Imam: “Det finns inget som jag inte klarar”

Hon var drottning över 2014, men Silvana Imam har inga planer på att sakta ner. En ny EP är på gång och redan idag släpps låten “För evigt” på Spotify. Vi tog ett snack med Silvana om hennes revolution, hennes röst och hennes tjejer.

silvana_730

Supervalåret blev ett superår för Silvana Imam. Hennes EP När du ser mig, se dig hördes både på dansgolv och demonstrationer, och nu är Silvana tillbaka med nytt material. Tillsammans med Marlene ger hon idag ut ett feelgood-anthem med titeln “För evigt”.

– Låten är en celebration av allt som jag har jobbat för förra året och de som har varit med. Min förra EP var ett enda stort statement och nu har jag sagt det jag ville säga. Jag går inte ifrån den jag är och den musiken jag har gjort, men den här låten är en ny våning. Emma Goldman sa “If I can’t dance, then it’s not my revolution”. Om det inte är roligt kan jag inte fortsätta.


Kan det vara roligt att göra revolution?

– Det är inte roligt med politik, man kan inte göra det på skoj. Jag är inte politiker, jag är konstnär och gör det jag gör på grund av de orättvisor som drabbar mig på grund av den jag är. Men min musik är alltid rolig att göra. Den dagen det blir tråkigt, då kommer jag inte göra det här längre.

I “För evigt” refererar Silvana både till Håkan Hellström och Van Gogh, och i tidigare låtar har hon nämnt Valerie Solanas och Alicia Keys i samma mening. Inspiriationspaletten är minst sagt bred, den enda gemensamma nämnaren är att Silvana gillar det.

– De jag nämner är de som jag har haft att göra med under min uppväxt, och det är olika sidor hos de olika personerna som inspirerar mig. Hos Håkan är det det vackra, romantiska och naiva. Att han skriver som att han upplever känslor som om han vore 18 år på varje skiva. Jag vill aldrig att han ska växa upp. Hos Valerie Solanas är det den politiska kampen, medan Alicia Keys första skiva Songs In A Minor fick mig att ha inbakade flätor och lära mig spela piano.

Det var under 2014 som Silvana Imam fick sitt stora genombrott och hennes odds på vinterns musikgalor är goda, men redan 2013 släpptes debutalbumet Rekviem. Skivan introducerade de twistade fraseringarna som nu är patenterade för Silvana, men det är en annan artist vi hör på debutalbumet. Mer drömsk, abstrakt och metaforisk. I uppföjarlåten “Jag är en fakking gee” med Julia Spada och Adam Tensta fanns det till viss del kvar, men något kändes grövre än tidigare. Mer bestämt. Här rappade Silvana i de inledande meningarna att “jag är inte som de andra, jag är något helt annat”. När singlarna “I*M*A*M” och “Svär på min mamma” sedan slog ner kunde musiksverige bara kapitulera inför en röst som, mycket riktigt, inte liknande någon annan. En röst som i en och samma låt titulerar sig rappens Taratino, stjärnan ifrån Syrien och en fucking beast i båset. Som fick fans att kalla sig power pussies. Som släppte en EP till dem med budskapet När du ser mig, se dig. Vad hände egentligen efter Rekviem?

– Jag blev bekväm med mig själv och vågade stå för den jag är. Jag träffade jättebra människor som delade mina visioner och idéer och sa “du borde göra det du gör fullt ut”. Jag blev också mer bekväm med min röst, både i tonfall och hur jag sa orden och jag insåg att jag inte behövde lägga dem så snällt. Folk fick ta det eller inte, mellanläget är inte intressant för mig. På mitt management RMH finns alltid ett tänk bakom allt och hur saker och ting ska vara.


Ditt karaktäristiska sätt att strunta i hur fraseringar och stavelser brukar låta i rap, finns det en tänk bakom det också eller är det helt enkelt så du låter?

– Det bara kommer. När jag väl klev över en barriär kände jag att jag kan göra vad som helst. Om jag vill börja sjunga eller göra film sedan kan jag göra det bra, det finns inget som jag inte klarar. I låten “I min zon” använder jag jättekonstiga och fula ljud. Det är befriande och som person är jag väldigt fri också. Jag kommer från Syrien, men jag bor i Sverige. Jag har inte en plats, jag har tusen platser! Hela världen är min plats. Inget skämt! Jag är inte bunden till landsgränser och könsidentitier. Allt är en plattform.

Till sist: “Var är mina tjejer?” återkommer nästan som ett mantra i “För evigt”. Även i tidigare låtar har du refererat till dina tjejer, vilka är det?

– Världens alla kvinnor och folk som identifierar sig som tjejer och kvinnor. Vi tilltalas ofta på ett visst sätt i musik. Antingen är kvinnan en hoe eller en wife, det är så mycket av det snacket och perspektivet. Så är det inte i min värld.

 

Lyssna på nya låten “För evigt” i vår svenska hiphopspellista “Ord och inga visor”:

Näääk: “Harpo kan jag hänga med och dra bärs”

Näääk programleder TV4:s nya satsning “Lyckliga gatan”, där hiphopen har huvudrollen. Vi pratade med honom om genrens väg till folklighet och givande generationsmöten.

naaak

Vi vet inte när det hände. Kanske när September i första säsongen av “Så Mycket Bättre” tolkade Petters klassiker “Mikrofonkåt” och hela fredagsmys-Sverige sjöng med om att rimma på från undergroundnivå. Eller när Linda Pira fick en egen serie på SVT. Klart är i alla fall att hiphop är folkligare än någonsin, och i TV4:s nya musikprogram “Lyckliga gatan” möter dagens hiphopartister folkkära ikoner för att tolka varandras musik. Låtarna i programmet produceras av svensk hiphops mest legendariska bröder Masse och Salla Salazar, och styr programskutan gör Matar Samba, mer känd som Näääk.

– Programledarjobbet var över all förväntan. Det kändes väldigt naturligt och var mycket roligare än jag trodde. Jag skulle inte gå in i någon klassisk programledarroll och stå där med manus utan jag fick vara mig själv. Men hade det inte varit ett musikrelaterat program hade jag nog inte tackat ja, det var tryggheten bakom det hela. Jag höll fortfarande på med musik på ett sätt så det var inte helt utanför min comfort zone.

I “Lyckliga gatan” är hiphopen i fokus. Enligt Näääk hade genren inte fått ta en sådan stor plats i tv för bara fem år sedan, men fördomarna har börjat släppa och breddat publiken. I varje avsnitt av programmet är det två artister som möts från två olika musikgenrer, bakgrunder och generationer.

– Många, även vi hiphopmänniskor, har förutfattade meningar utan att tänka på det. Men när man väl får träffa någon som Arja Saijonmaa och kan prata privat så har vi mycket gemensamt. Det är kul att fråga hur det var för dem när de började för 30 år sedan, och framför allt hur de har hållit sig kvar så länge i branschen. Det finns mycket att ta lärdom av, oavsett vad man håller på med för genre.

Vilka artistmöten gjorde mest avtryck på dig?

– Kikki Danielsson var första avsnittet vi spelade in. Henne har man ju lite koll på sedan innan, men att hänga med någon blir olikt det man ser på tv. Det var rätt absurt att knalla hem till Kikki och hon öppnar i en rosa “I’m a bitch” t-shirt. Då kände jag att det här skulle bli en jävla resa. Man försöker ha ett individuellt möte med alla man möter och vissa kom man jättebra överens med, Harpo kan jag hänga med en hel helg och dra bärs. Han kändes direkt som en polare medan Arja kanske jag inte hade vågat hänga med. Hon är en underbar männsika, men tuff och bestämd.

Vad håller du själv på med just nu?

– Nu jobbar jag på en gemensam skiva med Nimo. Jag försöker vara i studion så mycket som möjligt och samtidigt giga mycket. Smida järnet medan det är varmt. Jag vågar inte säga för mycket om hur det nya materialet låter, men folk som gillar vår musik kommer inte att bli besvikna. Det är ett klassiskt Näääk & Nimo sound, men förut har vi mest jobbat med folk som vi känner eller som sitter i vår studio. Jag tror att vi ska försöka ha ett bredare samarbetsnätverk den här gången.


Kanske Hapro?

– Inte helt omöjligt! Vi har snackat lite med honom. Och Tommy Nilsson.

 

Lyssna på alla tolkningar från “Lyckliga gatan” här:

Sakarias: “Hellre rita om ramarna än att försöka få en plats”

Få artister har haft lika stor övergripande inverkan på det svenska musikåret som Sakarias. Förutom sin egen solodebut har han legat bakom Titiyos comebacksinglar, skrivit låtar på Dantes platta och sett flera av sina adepter på skivbolaget Baseline blomma ut. Så vem passar bättre för Spotifys nyårsintervju? Vi bjöd in Sakarias till kontoret för att summera sitt 2014.

skarmavbild-2014-12-19-kl-170302_2f31532f1b62f28e50e5efcf33abbceb_0_251_852_467

Grundare av skivbolaget Baseline, producent, ena halvan av brödraduon Lorentz & Sakarias och numera även soloartist. Sakarias har många ansikten i musikbranschen, men det är samma gränslösa hjärna och hjärta som ligger bakom allt han tar sig för. Den kreativa framkanten är där Sakarias alltid vill befinna sig, och 2014 har inte varit något undantag.

– Det har varit ett ganska intensivt år. Det har släppts mycket musik som jag har någon form av koppling till, kanske 20 låtar som jag har skrivit. När Lorentz släppte sin platta var det ju också nära mig emotionellt och på mitt skivbolag finns låtskrivare och producenter som jobbat med det och som gett massor av andra feta grejer ifrån sig. Det har varit sjukt mycket musik för mig det här året och jag har nästan varit mer producent än konsument.


Och du avslutade med att släppa eget!

– Ja visst, det kändes viktigt för mig för mig med de låtarna. Det är skönt att ha släppt massor av personliga grejer och vara förbi det. Sådant kan vara ganska jobbigt.


Du och din bror Lorentz har ett helt ett eget språk, på din skiva rimmar du “smoothies” med “let’s do this” och “champagne” med “Van Damme”. Var kommer det ifrån?

– Sådana grejer kommer när det är superfritt. Det är ett sätt att jobba på som kanske skiljer sig från många andra, som ofta kommer med en färdig text på ett tema och gör musik av det. Jag är mycket i stunden och då blir det sådär. Det är nästan som freestyle med improviserade rim. Jag har skrivit raptexter sedan jag var 12 år och jag är 28 nu, det finns ett enormt valv av ord. Det blir kanske annorlunda när det görs i popmusik, få gör hiphop som pop medan det är vanligt med rap i poplåtar. Om man kollar på stavelser i rimmen så rimmar vi sjukt mycket mer än vanligt. Folk rimmar “hatt” på “katt”, men vi rimmar hela stavelser. Det låter kanske annorlunda i en popkontext, fast det är vanligt inom hiphopvärlden.


Det här kan man göra en hel intervju om!

– Ja, det är sällan man pratar om den tekniska biten. Allt som kommit från vårt läger har handlat om känsla före teknik och talang, men det finns också en teknisk aspekt av det. Varken jag eller Lorentz har ju spelat typ gitarr som små. Jag har kommit in på musik från en konstnärlig vinkel.


Vad har varit den största musikhändelsen enligt dig i år?

– Jag kan tycka överlag att man ser ett tydligt skifte inom populärmusiken, hela landskapet har förändrats. Vi har jobbat för det länge, men i år märks det tydligt att det är nya regler och en ny tid. En ny generation som kommer till tals och sätter grunden. Det är coolt att se. Vissa saker gick att lura konsumenter med förut, till exempel att sälja skivor genom tv-reklamer eftersom alla såg dem. Nu kollar ingen på tv, ingen ser reklamen och ingen köper skivan om de inte tycker om innehållet.


Vad har varit störst för dig i år?

– Det var jävligt coolt att få jobba med Titiyo. Det var någon form av erkännande också. Jag har alltid lyft fram nya artister, det här var första gången som jag fick förtroende att göra något för någon som har varit etablerad i tjugo år. Det var mäktigt.


När vi intervjuade henne berättade hon att ni hade bokat ett möte för att prata om samarbetet, men att du ringde innan och sa “kan vi inte ses tidigare?” för att du var så peppad. 

– Ja, så var det! Man ska vara öppen med sådant, jag tror det är bra. Om man känner för något ska världen få veta det.


Om du får spå inför 2015, hur tror du musikvärlden kommer se ut?

– Jag tror att det blir ännu mer känsla av att vad som helst kan hända. Reglerna förstörs mer och mer och det är bra. Sovrumspopmusiken tycker jag är grym, folk som laddar upp grejer direkt hemifrån och hittar en fanskara och går helt utanför det vanliga systemet. Så gjorde vi från början också, vi hittade en väg runt att behöva definiera sin musik och vilken målgrupp den är till för. Jag hoppas på mer sånt, att folk direkt från sovrummet laddar upp konstig musik som är logisk för dem. Mer konstiga fenomen som ställer musikbranschen på sin spets. Fler starka indieskivbolag och fler kreativa lösningar. Någon motsvarighet till det som var booklets förut, att man kan få den visuella upplevelsen i en uppdaterad version. Innovativa digitala lösningar. Musik är fortfarande särkopplat från konst, men det är en luddig plats som man inte kan sätta fingret på. Som med rymden och kärleken och allt sådant där. Det vore intressant om man ännu mer slutade prata om musik som entertainment och mer som en fantastiskt energi och konstform. Hur känns musik? Hur upplevs det?


Vad händer för dig 2015?

– Baseline fyller 10 år, så vi ska fira det på olika sätt hela året och fortsätta föra saker framåt. För oss handlar det inte om att hamna på de befintliga hitlistorna, vi vill mer rita om hela landskapet på olika sätt. Det är ett ganska tungt kors att bära, men det är då det blir kul att vara aktiv. Det är roligare att rita om hela ramarna än att försöka få en plats i det. Det kommer bli spännande.

Sakarias väljer 10 låtar från 2014:

Nicki Minaj – Pills N Potions
Jag tycker Nicki är kanske världens bästa rappare, men det är inte därför jag gillar hennes låtar. Hon har oftast helt otroliga melodier och är så grym på att bygga atmosfär. “Pills N Potions” är långt ifrån ett undantag.

I Love Makkonen – Tuesday
Kanske årets låt. Makkonens sång är hela grejen.

Titiyo – Drottningen är tillbaka
Hon har påverkat mitt år som tusan, men jag tycker också att det har hörts utåt. Det är grymt med en artist som har varit med så länge och kommer tillbaka och gör sin första grej på svenska. Första singeln blev mycket hiphopmentalitet med “the queen is back”-stämning. Jag tror att de flesta hade dragit sig för det och hon är så himla sympatisk och okaxig, så vi fick peppa henne att köra. Hon har något som talar till mig och många som är yngre också. Artister som har hållit på så länge tenderar att bara prata med sin gamla publik, men hon når en yngre generation och har fortsatt göra relevant popmusik.

Blood Orange – You’re Not Good Enough
Släpptes 2013… Men hängde kvar och påverkade första hälften av mitt 2014 ordentligt, nästan too much.

Lorentz – Visa mig vägen
Baby bro!

Ty Dolla $ign – Paranoid
Jag har spelat den här ute en massa gånger. Vi remixade också låten han gjorde med Icona Pop.

Tinashe – Pretend
En gammal låt, “Ecstasy” från typ 2012, kom in i min värld först i år. Den finns inte på Spotify så det får bli en annan låt med henne istället som faktiskt kom i år.

Drake – 0 to 100
2014 var det få som kunde få klassisk hiphop att låta såhär spännande.

O.T Genasis – CoCo
“Baking soda, I got baking soda”. Spelade den här en gång sen var jag helt fast. Kom in sent på året och slog ut alla andra låtar från såna här listor.

Tove Lo – Talking Body

Jag älskar pop, det har varit mycket bra sådan i år. Inklusive den här. Väldigt kul att det gått USA-bra för henne. Jag ordnade en klubb för bara ett år sedan i en källare på Södermalm, där nya, helt okända artister skulle spela. Vi orkade bara göra två kvällar för sådant är så krävande. Hursomhelst Tove Lo spelade den andra kvällen. Hennes typ andra spelning någonsin som Tove Lo tror jag för 50-60 personer.

Markus Krunegård: “Smoothies på turné är självbedrägeri”

Markus Krunegård tog en fredagskväll i höstas med sig sitt hysteriskt tajta band till vårt huvudkontor, och spelningen kan du nu höra som ett album på Spotify. Vi haffade Markus innan soundcheck för ett snack om livemusik, green smoothies och Filip och Fredrik.

yuxoncetxpomzzzplwpa_aa0bed9cdc0a8222614e87b18882eb3a_0_43_700_384

I låten “Hell Yeah Norrtälje” skildrar Markus Krunegård livet på turné, och nog har det blivit en del av den varan för honom 2014. Efter släppet av albumet Rastlöst blod i våras rev han av både en festivalsommar och därefter en 25 konserter lång höstturné från norr till söder. Året med senaste skivan beskriver han som fantastiskt.

– Jag har inte brytt mig så mycket, då är saker roligast. Man blir förvånad varje gång någon har hört albumet eller kommer på konserterna, snarare än att man förväntar sig det. Det var ett mål att ta bort all press och hitta tillbaka till den här känslan. Förra skivan var vi USA och höll på och så fick jag barn samtidigt, det var så mycket som hände och jag försökte bara bocka av saker och hålla huvudet över ytan.


Du har spelat live i olika konstellationer i över tio år. Hur har du förändrats som liveartist?

– Jag har förändrats som människa och det är ganska mycket samma sak. Jag kan drabbas av blygsel och vara reserverad med nya människor, förr var jag nog det på scen också. I början med Laakso satt jag på en barstol och kollade ner i backen mellan låtarna. Sedan blev jag intresserad av att kommunicera lite mer. Men det har inte varit medvetet, mer att jag har utvecklats som person.


Du har väldigt långt hår nu, är det härligt när du spelar live?

– Nej, det är värdelöst! Det är kul att ha såhär långt hår för jag har aldrig haft det förut, men det hamnar i munnen hela tiden när jag sjunger så att jag börjar läspa. Och hår smakar ju illa. Mitt är så flygigt, rakt och lätt att jag måste ha i massa produkter som smakar kemikalier. Men det är kul att slänga med och ha något som hänger i ögonen, så att man kan gömma sig lite. Vi får se om jag klipper mig, det kanske blir en flat top till vintern.


Vad har du på din rider när du turnerar?

– Den är helt vanlig. En jävla massa sprit, nötter och frukt. Om jag ska anstränga mig på turné tar jag med min mixer så att jag kan göra mina green smoothies. Vilket självbedrägeri. Jag kommer ändå stå full klockan tre på natten i Skövde.


Har du börjat köra ett smoothie-leverne alltså?

– Ja, det har jag gjort i flera år. Green smoothies är min frukost. Jag är så morgontrött och orkar inte plocka fram massor av saker, det är perfekt att bara kunna mixa och dricka. Så blir man inte hungrig förrän klockan två heller.


Vilken är din bästa smoothie?

– Jag gör bara en. För två personer är det två äpplen, en banan, lite ingefära, massor av spenat, vatten och spirulina. Sedan kan man ha i chili om man vill.


I en intervju i somras sa du att du som låtskrivare har varit livrädd för att bli lycklig. Hur då?

– Jag var det ett tag, för jag hade varit olycklig så himla länge. Jag kände att jag hamnat i en Knausgård-fälla där jag bara skriver om mig och mitt liv. Den gör jag väl fortfarande och mitt liv är kaos i sin grundform så det finns alltid mycket att ta av, därför känns det inte som ett problem längre. Men jag var skraj ett tag. Det finns ju någon sanning i det, band eller artister som får världsframgång… För mig handlar det mycket om tid, att sitta och grotta. Jag hade inte gjort så många skivor om jag hade varit på världsturné i tre år hela tiden. Ha mycket tid att vara olycklig, då blir det säkert något.


Unna sig lite olycka?

– Ja, det är äckligt det där ältandet. Men tack och lov verkar det finnas fler som känner igen sig, så det rättfärdigar det väl lite kanske. Vissa låtar bara kommer till en, men tid är en viktig parameter. För mig handlar det om att ha de där timmarna på sig att komma ihåg hur det kändes att bli vald sist i fotbollslaget eller vara arg på Sverigedemokrater. Man måste sitta och älta det för att komma in i stämning. Jag älskar att sitta själv, det är fan det bästa jag vet.


För att gå inpå ett annat ämne än musik, ditt namn rullade förbi i eftertexterna på Kanal5 och till Filip & Fredriks program “La Bamba” i våras. Vad hände där?

– Jag var inslagsproducent åt dem på två avsnitt. Det var så himla roligt, en ära och utmaning att få det förtroendet. Jag tycker att de är snudd på konstnärer. Varje program började med ett krismöte där vi inte hade något material, och så ska det sändas en månad senare. Jag gillar den känslan av att våga utmana sig själv hela tiden. Sedan var det kul att vara i ett sammanhang där man inte har varit, och att ha arbetsuppgifter var sjukt kul. Någon som säger “du ska ju hämta mackorna”. Ja just det, det är jag som ska göra det. Jag kan sakna arbetskamrater. Det är mäktigt att tillhöra ett sammanhang.


Hur hamnade du i den produktionen?

– Jag var i Los Angeles i våras och skrev och hade semester, så var de där och behövde en inslagsproducent på de två sista avsnitten. Inslagsproducent är en slags regissör som ska komma med idéer och vara bollplank, och för all del vara partykompis. Så då stannade jag kvar och gjorde det. Det var galna roadtrips i två veckor och kul att se Las Vegas, New Orleans och Memphis.


I ett avsnitt blev ni och en man i naziuniform jagade av polisen.

– Ja, Scott. Usch, jobbig snubbe. Han var trevlig, men ganska dum som gick runt med de där symbolerna och hävdade att ingen skulle bli stött. Den dagen blev vi jagade av polisen för att vi inte fick filma där, och Pontus Gårdinger hade lurat mig att ingen annan i tv-teamet heller hade arbetstillstånd. Så jag tänkte bara “okej, skit i det då”. Så hade alla arbetstillstånd utom jag. Hade jag åkt fast hade jag aldrig någonsin mer kunnat åka dit och skriva låtar. Det var första dagen på jobbet för mig. De andra verkade vana vid sådant, jag var ju tönten i klassen.


Skulle du vilja göra mer tv?

– Verkligen, just med Filip och Fredrik skulle det vara jättekul. Men jag ser det inte som en ny karriär att jobba med “Svenska Hollywoodfruar” direkt.

 

Hör Markus Krunegård med band spela live på Spotify-kontoret: