Mapei: “Hypen tog över skapandet”

2007 var hon svenska hiphopscenens mest omtalade namn, men försvann från radarn utan några större släpp. Nu är Mapei tillbaka med albumet som hon alltid har drömt om att få göra och innan spelningen på Way Out West redde vi ut bland annat vad en nice ljudbild är för något.

mapei730_65ba809be2a977e57d5929a76d906684_0_0_730_400

“Svenskarna i Brooklyn” är ett uttryck som Mapei använder för att beskriva invasionen av svenska musiker som har flyttat till New York. För att inspireras, nätverka eller bara uppfylla drömmen om att vandra på samma gator som Bob Dylan och Patti Smith gjorde i sina glansdagar. Själv växte Mapei upp i världens huvudstad och att flytta tillbaka till New York från Sverige innebar framför allt att hon fick möjlighet att äta stora middagar med sin pappa och syskon igen. Den 19 september kan de svenska fansen dock glädjas åt en efterlängtad Mapei-dos, när hennes debutalbum “Hey Hey” släpps här.

- Skivan har samma magi som popen hade i skiftet mellan 80-och 90-talet. Jag ville återskapa den känslan som jag hade när jag var mindre, ända sedan jag var liten har jag velat göra den här skivan. Jag och Magnus Lidehäll stängde in oss i studion, lyssnade på ljud och var måna om att skapa en nice och nyskapande ljudbild.

Vad är en nice ljudbild?

- Ta till exempel albumsingeln “Don’t Wait”, i början låter det som en folklåt och sedan sjunger jag över ett hiphopbeat. Det är influenser från olika stilar, inspirerat av 90-talet när stora hits var bra. Nu är det så mycket tuggummi och twerking hit och dit. Jag vet inte om jag har blivit gammal. Men jag gillar att det finns YouTube och Spotify, där man man kan gräva i det förflutna och snabbare få tillgång till musik.

Apropå det förflutna så började Mapeis musikaliska bana i en musiklass där hon “ville sjunga som en ängel, men hade för mörk röst”.

- Jag började hänga med grabbarna, och eftersom jag kunde amerikansk slang började jag rappa. Jag gillade Missy Elliot och Puff Daddy, och när jag var tolv gjorde jag min första demo. Jag tror att en tjejkompis har den hemma hos sig.

Mapei började uppträda på fritidsgårdar och spela in i studios. Runt 2002 släppte hon låten “Video Vixens” på ett litet skivbolag, vilket resulterade i “värsta hypen” som hon själv uttrycker det. Förutom att Mapei fick uppmärksamhet internationellt för låten blev hon ett bekant ansikte i Sverige när hon åkte på turné med Timbuktu.

- Hypen tog över skapandet lite. Jag hann aldrig producera. Nu har jag haft tid att göra en skiva som jag tycker är bra.

Och nu spelar du också på Way Out West!

- Det ska bli spännande. Förut uppträdde jag till snabba beats på klubbar, det är lätt att få med publiken då. Nu har jag längre låtar så det kommer att kännas lite nervöst, men jag tror det blir bra. Sedan vill jag gärna gå på Outkasts spelning, jag växte också upp med slammin’ cadillac doors. Min syrra hade en cadillac och åkte runt och lyssnade på Mary J Blige. Jag är väldigt influerad av henne.

Vad har du själv för festivalerfarenheter?

- Jag kommer ihåg när jag var 18 och åkte till Hultsfred, jag gick på Faithless spelning och de körde “Insomnia”. Det var stort. Jag var så ung och det var första gången jag var på festival, jag tyckte att alla var läskiga och drogiga. Ingen ville gå med på den konserten, alla ville vara i tältet och supa. Jag stod där själv i publiken med lite äldre människor, men jag älskade den låten, så intrycket var bara episkt.

Du är med vår spellista “Kvinnor att ha koll på 2014”. Vem har du själv höga förväntingar på i år?

- Zhala. Hennes röst är så vacker och musiken låter som Beyoncé på väldigt snabba beats. Hon har bra scennärvaro och egen stil. Jag att tror hon kommer göra något bra.

 

Vill du ha koll på alla artister som spelar under Way Out West 2014? Här hittar du dem samlade i en spellista:

 

Oskar Linnros: “Ibland är det hybris, ibland är det sorg“

Mitt under sin spelpaus gör Oskar Linnros en konsert på Way Out West och vi tog tillfället i akt att få svar på vad han gör nu för tiden. Det blev ett samtal om nyförälskelsen till att rappa, hur han ser på sina tio år i musikbranschen och balansen mellan hans olika scenpersonligheter. Dessutom får vi höra planerna för hans eget skivbolag Dundra.  

oskar_730

Augustivärmen är tryckande på Södermalm i Stockholm, men Oskar Linnros har en sval tillflyktsort under jord på Götgatan. I en helt vitmålad lokal trängs syntar med gamla Rockbjörnar och blommor som kanske ändå hade mått bäst av lite ljus från solen som steker ett par våningar upp. Här tillbringar Oskar dagarna med sitt nytstartade skivbolag Dundra, men i helgen tar han sig till Göteborg för att göra ett undantag från turnépausen som har pågått sedan februari.

- Jag betraktar det som att jag inte jobbar som artist nu egentligen, men när Way Out West hörde av sig kändes det för kul för att tacka nej. Sedan dess har jag strykit skjortor, ringt en miljard samtal och repat. Vi repade i 13 timmar igår. Alla musiker ville gå hem då, för de spelar ju hela tiden, men jag tyckte det var så himla kul.

Vad gör du nu för tiden?

- Haha, bra fråga! Just nu är det fokus på Seinabos Seys kommande album. Jag är inblandad på ett hörn och skriver på några låtar. Efter att jag trädde tillbaka som artist själv höll jag på med Timbuktu, sedan tog jag faktiskt semester och åkte på massa jobbmöten i USA i en månad.

Det är ingen hemlighet att Oskar som producent är sugen på utlandet. Han beskriver svensk musik som “så jävla bra”, och har i nästan tio år känt att det vore spännande att försöka para ihop ett svenskt sound och angreppssätt med urban amerikansk musik.

- Vi har haft lite mejlkontakt med en kille som heter Action Bronson, en rappare som jag tycker är den mest intressanta just nu av de nya. Jag vill hellre börja så nischat än att skriva någon Rihanna-låt som inte kommer med på albumet. Jag vill göra musik jag gillar själv.


Appropå rap så släppte du en Redline Recordings remix av “Från Balkongen” i höstas, där du själv rappar för första gången på många år. Hur är det suget nu?

- Det är helt enormt. Jag har skrivit hur mycket som helst. Det har tagit några år för mig att para ihop den sidan med att vara känd som en ganska folklig popartist. Alltifrån till hur man vill klä sig och hur man pratar mellan låtarna, jag vill att det ska kännas som samma avsändare. Nu börjar det landa för mig att man kan vara både och. Musikklimatet ser ut så nu, vilket jag älskar. Folk får vara flera saker samtidigt.


Du rappar bland annat “300 000 sålda, men ingen här vet vem Kihlen är”.

- Det är ett bra exempel på att ha blivit känd i mitt eget namn för en massa människor, som samtidigt kanske inte har någon aning om 90 procent av det som jag har gjort tidigare. Vilket är lugnt, men det skrytet har att göra med allt jag har varit inblandad i förut och det är en klassisk hiphopsägning. Det är bara attityd. Det känns som att alla människor har en sådan sida inom sig, och hiphop är ett sätt att få ta fram den. Det är jävligt kul och det måste få vara så, men det kanske inte är det jag hade suttit och sagt hemma hos min flickväns föräldrar. “Ni vet inte vem Kihlen är, motherfuckers”.


Är det den attityden du har saknat från hiphopen? Att kunna få säga sådana saker?

-  Ja, exakt! Verkligen. Jag tror det är av precis samma anledning som folk håller på med yoga eller skriker på fotbollsmatcher, man behöver ventilera i det här samhället där allt är så ordnat. Det är väldigt lätt just nu att trampa på tår och ha fel åsikt, och jag är precis likadan, men jag älskar då vad rapmusik är. Att man inte behöver ta det ansvaret.


I år är det tio år sedan Snook debuterade med “Vi Vet Inte Vart Vi Ska, Men Vi Ska Komma Dit”, och därmed har du varit artist i ett decennium.

- Vet du vad, jag kom faktiskt på det häromdagen. Vi släppte första upplagan av skivan i maj, och jag tänkte att jag borde ha ringt Daniel och tagit en gravöl. Det blir en väldigt tydlig hållplats. Jag får fortfarande påminnelser från Snooks fan page som finns kvar, men jag är aldrig inne och kollar. Jag får bara mejl om att vi har tre nya kommentarer den här veckan.


Hur minns du den första tiden i musikbranschen?

- Jag minns den som extremt omvälvande. Att gå ut gymnasiet, jag var arbetslös och körde truck. Man vet inte vad som ska hända, kommer jag att bli en duktig ekonom eller truckförare? Jag hade ingen aning då. Just att ha musiken och den lilla, lilla karriären som började växa, och helt plötsligt inse “shit, nu har jag flyttat hemifrån och det här betalar min hyra”. Vad är det här och hur länge kommer det att vara? Kommer det pågå några månader och sedan kör jag truck igen? Men jag är stolt över det vi gjorde, vi jobbade hårt. Alltifrån att vi sydde kläder och snickrade ihop scenrekvisita, till att jag som producent försökte förstå hur man spelade olika instrument.

Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros träffades på gymnasiet och “lämnade skolan med snodd mikrofon, samma år tog vi vårt hiphop award” som de själva beskrev det i låten “Snook, Svett & Tårar”. Duon Snook var en klassisk do it yourself -historia, där de byggde sig ett namn genom att åka runt och spela på hiphopklubbar i landet. När genombrottet kom med “Mister Cool” 2004 verkade det som att de bara började jobba ännu hårdare. I låten “För Sent” från Oskars senaste skiva sjunger han om Snooks starka driv och övertygelse, som han jämför med att köra i 180 kilometer i timmen mot ett stup.

- Den där vi-mot-världen-glöden som unga männsikor har, vare sig man är med i ett politiskt förbund eller håller på med kroki, den känslan är lätt att förlora. De flesta letar efter den resten av livet. Det får inte jag glömma bort när jag gör låtar. Jag hade nog tidigare kunnat göra en mer negativt betonad låt än “För sent” om allt möjligt som har hänt i mitt liv, men jag är glad att jag väntade och ventilerade på det sättet istället för att skriva något bittert.


Vad har du för lärdomar från den tiden?

- Jag var väldigt självsäker. Jag kände att det var självklart att jag skulle få prata mycket, och just bara av att bli äldre och gå på några nitar så tappade jag den grejen lite. Det var min lärdom. Jag måste faktiskt vara trevlig, jag måste anstränga mig för att vara en bra person. Om jag var otrevlig mot någon då så ber jag om ursäkt här. Det är väl min lärdom. Jag vet inte, vad har du lärt dig sedan du var 19?


Kanske att det kan vara bra att gå på nitar och få en reality check, men man vill ju kunna hitta tillbaka till glöden ändå och inte vara för ödmjuk heller.

- Helt sant, det är så jag känner inför att spela live till exempel. Jag måste känna att det finns en anledning till att jag är där, men det finns också en precis lika stor anledning till alla andra har kommit dit också. Det är mycket en balans jag försöker hålla.


Det finns något skönt i frasen “tänker aldrig mer ha fötterna på jorden”, som du sjunger i “Hur Dom Än”.

- Exakt. Det är egentligen det jag försöker gestalta i olika låtar. Ibland är det en slags hybris och fuck you, ibland är det en total dip i till exempel “Annie Hall”. Sorg, typ. Det kan vara svårt att gifta ihop live. Det har varit min största svårighet som liveartist, där jag nu äntligen har börjat förstå att jag måste börja dela upp. Jag måste lägga den ena personen i början och den andra personen sedan. Det är svårt att byta skepnad mitt i.

Nu har alltså Oskar en turnépaus, och fokuserar på skivbolaget Dundra. Efter tio år i musikbranschen vill han samarbeta med en ny generation, och skriva kontrakt med nya, hungriga artister.

- Alla som är 27 till 40 år som håller på med musik som inte är dödsmetall har man ju träffat på vid det här laget. Jag har en bra relation med de flesta, typ alla. Jag vill inte bara börja jobba med en gammal kompis eller ett rockband man känner. Jag vill försöka hitta någon som har den där glöden.


Vad skulle vara ditt första och viktigaste råd vara till en ny artist?

- Jag är otroligt hård. Jag träffar så många kollegor, allt från nybörjare till folk som släpper sitt tionde album, och de säger “vi har så här många låtar, så vi ska släppa i det här kvartalet”. Skit i hur många låtar som finns! Har ni gjort den bästa låten? Har ni imponerat på er själva? Är det här något som verkligen inte redan finns? Där finns konkurrensen. Varför ska man lyssna på just den här låten? Och det är ju en press, men låten kan vara en minut lång och spelas baklänges. Då är det i alla fall den enda låten som låter så. Kanske skrämmer jag bort alla nu, men de som jag tycker är kul att jobba med har den järnviljan. Det är sådana människor man vill omge sig med.

Inom ett år hoppas Oskar att han ska ha signat någon artist och gjort något av de hundratals grejer som han pillar med i sin studio. Han kommer förmodligen att ha släppt något i eget namn och vill jobba med så många andra som möjligt.


Skulle du vilja att Dundra blev ett slags Redline Recordings, med ett så tydligt varumärke som artistkollektiv?

- Jag är inte så kommunikativ av mig så att det skulle hända. Jag svarar inte på sms, så jag skulle inte vara någon bra spindel i nätet på det sättet. Men vi har vårt eget Redline, massor av personer som dyker upp i olika projekt. Någon får skriva en bok om den här tiden i svensk musik, det vore kul för lyssnare att se att Salem Al Fakir var keyboardist med Snook, och nu jobbar han med Magnus Lidehäll och Vincent Pontare som är mina bästa kompisar och gör Seinabo Seys skiva, och henne lärde jag känna… Allt är ihopbyggt som ett kollektiv, men vi har ingen t-shirt.

 

Vill du lyssna på alla som spelar på Way Out West 2014? Här hittar du hela line-upen:

 

 

Hurula: “Det känns bäst i längden om man är lite obekväm”

Way Out West-aktuella Hurula berättar för Spotify om läskigt personliga texter, världens vanligaste låttitel och resan från oskurna limpor till hotellfrukostar.

hurula_730

Robert Hurula har varit på turnerande fot sedan han släppte debutalbumet “Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” i våras, och under festivalsommaren har han enligt egen utsago gjort några av sina bästa spelningar någonsin. Näst på tur står Way Out West.

- Jag är väldigt peppad. Jag ska spela med Les Big Byrd och Mattias Alkberg och det kommer att hända roliga saker, men det tar udden av det om jag berättar i förväg. Det ska bli en svinkul kväll.


Vad ska du själv se i Göteborg?

- Jag tänkte gå på Outkast och Motörhead. Det är kul att inte kolla för noga på spelschemat innan, utan att på plats få gå runt och säga “åh fan!”. Det är det lyxiga på festival, att inte behöva planera så mycket.

Hurula är en av årets mest omsnackade debutanter, samtidigt som Robert Hurula är en veteran i branschen och har spelat i band som The Vicious, Regulations och Masshysteri. 2010 las Masshysteri ned och Robert flyttade till Stockholm utan något band att spela i, men melodierna fortsatte att komma till honom.

- Jag ville klä dem i ord, men jag tänkte att ingen skulle få höra texterna så det blev lite vad som helst. Det blev definitivt mindre filter än innan, och en ändring i hur jag såg på texter. Jag tror att det känns bäst i längden om man är lite obekväm. Om jag skulle vara helnöjd och trygg med texterna skulle det säkert vara tråkigt för andra att höra dem.


Du sa att sättet du såg på texter förändrades, hur då?

- Smaken ändras med tiden, men jag tror att det blev en ändring i perspektiv också. Mitt förra band Masshysteri var lite mer en del av en scen, det ville jag i alla fall. Jag skrev ur ett vi-perspektiv. Nu är det mer jag, och vi är en mindre grupp. Det fanns inget filter av att behöva gå till attack eller vara tuff när jag skrev. Jag ville bara sjunga de här orden. Det var på så vis friare.


Och läskigare kan jag tänka mig?

- Ja, när det skulle släppas. Redan innan hade jag inte använt internet och jag försöker hålla mig borta från att läsa snabba åsikter. Musiken blir så pass personlig att jag inte vill inte vad de tycker. Om folk inte gillar min musik och tycker att låtarna är dåliga, då är det så mycket jag.

När det kommer till låtskrivandet inspireras Robert av melodier i större utsträckning än av specifika band eller artister. Tidlösa musikslingor som har fastnat sedan barndomen, sådana som sitter i huvudet utan att man behöver söka efter dem.

- Melodier som man börjar nynna på om det blir tyst, alltså stora hits som “Be my baby”, “Will you still love me tomorrow”… Många 50-och 60-talsmelodier. Av någon anledning känns de väldigt mycket.


Skulle du kunna tänka dig att göra covers?

- Jag har funderat på det ibland. Jag gillar att göra covers på Ebba Grön och Nationalteatern, men jag har inte riktigt spelat det för folk. Hur ska man göra dem rättvisa? Men jag tycker att det är kul att sitta och spela sådant för det är härliga låtar. Det är så man lär sig spela. Jag var och såg Neil Young i förrgår, och kom ihåg att första låten som jag lärde mig att spela från början till slut var Neil Young-låten “Southern man”. Jag testade att sjunga med och fick skriva ner texten på papper.


Kommer du ihåg den första låten du skrev själv?

- Ja, jag gjorde några på högstadiet. Första texten jag någonsin skrev hette “I don’t care”, och jag pratade nyligen med en kompis i USA som sa att hans första låt också hette det.


Min också!

- Haha! Jag tror att det är jävligt vanligt att första låten man skriver heter “I don’t care”. Undrar hur många låtar med den titeln som har skrivits. Jag kommer inte ihåg hur verserna på min gick, men det var inte så mycket variation från just frasen “I don’t care”. Det var en ganska rak låt.


Vad händer härnäst för dig?

- Jag ska spela på Way out West, Malmöfestivalen och Popaganda. Sedan kommer jag att spela in några låtar i höst, och åka på turné genom Sverige. Jag börjar vänja mig vid att turnera som soloartist nu, men samtidigt åker jag fortfarande runt med kompisar som jag spelar tillsammans med. Det är inte stor skillnad från bandlivet, förutom att det är mer folk på spelningarna nu och att vi bor på hotell. Hotellfrukostar alltså… Så jävla härligt att man förväntas äta bra mat när man är ute och spelar nu, förut har vi fått dela fem personer på en oskuren limpa och tre äpplen typ.

 

Lyssna på hela Way Out Wests line-up här:

 

 

Caroline i Icona Pop: “Vi är bästa vänner som gör vad vi vill”

“Let’s get lost, drive all night, leave this whole fucked up world behind”. Så börjar refrängen i Icona Pops senaste singel och Caroline Hjelt berättar för Spotify om frihet, popkrig och stark vänskap.

iconapop730_3816537268cc19cee173b8976619d604_1_1_728_399

Caroline Hjelt, den rödhåriga halvan av Icona Pop, är på hennes mammas landställe på Gotland när vi ringer. Det är så varmt att hon bara ligger vid poolen utan att röra en fena.

- Snart ska jag gå till havet och nakenbada, berättar hon.

Sedan Caroline och hennes bandkollega Aino Jawo spontanträffades på en fest i Stockholm har de välsignat världen med känslosam, upprorisk och glittrande housepop. Senaste singeln heter “Get Lost”.

- Det är en låt om att längta efter något. Det är en frihetskänsla som alla kan relatera till, om du är uttråkad på jobbet vill du get lost. Vissa drömmer om att resa, låten handlar om att göra vad du drömmer om. Jag känner att möjligheterna är oändliga på sommaren. Let’s get lost! Vi vill att våra fans, våra små Icons, ska känna samma sak.


Hur ser världen ut just nu för ett band som ni?

- Vi har lyxen att kunna göra mycket. Vi kan göra EDM-shower, eller vara förband till stora popakter. Det är mycket som händer i musikbranschen, den känns mer sund nu. Jag känner mig inspirerad av alla möjligheter. Grejer som Spotify betyder att folk kan hitta och lyssna på vad de vill och det påverkar radio också. Allt handlar om att servera det folk efterfrågar.


Så makten ligger hos folket nu?

- Ja! Och jag älskar det, det är ett fantastiskt skifte. Du kan göra så mycket själv nuförtiden, du kan släppa en låt som blir spelad och delad i Australien utan att du ens har varit där. Jag älskar att hitta musik på bloggar och Spotify-spellistor. En kompis till mig var i Afrika nyligen och hjälpte barn i en skola och de hade en cd-spelare och en skiva med “I Love It”. Det är otroligt för mig. Du måste jobba och slita, men det gör dig väldigt lycklig som artist när din musik växer på det sättet.


Har Icona Pop ett meddelande till världen?

- Vi är bästa vänner som gör vad vi vill och inte låter någon stå i vägen för oss. Vi hoppas att det inspirerar människor. Det är viktigt att utmana sig själv att våga kasta sig ut och göra misstag. Misstag kan vara vackra, de kanske blir hooken i din nästa låt eller leder dig till ditt livs kärlek. Två tjejer är också starka tillsammans. Tjejer borde hålla ihop mer och inte vara otrevliga mot varandra.


Hur ser er musik ut?

- Som ett popkrig! Det är ett krig för något du tror på, och det är definitivt inte våldsamt. Du står upp för dig själv och slåss med ord hellre än pistoler.


Till sist: Vad är ditt favoritljud i hela världen?

- Bara att vara ute i skogen. Träd som knakar, fåglar som sjunger och vinden i trädkronorna. Men jag älskar också när en orkester stämmer instrumenten innan de ska spela. Det är kaos och nästan för mycket, men det är vackert.

 

Tiësto tar över Spotify-spellista

Den världskända dj:n Tiësto tar över en av Spotifys största spellistor den 2 augusti.

tiestotakeoverlarge_67b639bfd2433f79273385c09cd598ca_0_0_730_400

Lördagen den 2 augusti kommer dj:n Tiësto presentera något helt nytt i Spotify. I 24 timmar kommer spellistan Dance Mega Mix att styras helt och hållet av Tiësto!

Han har fått helt fria händer att fylla spellistan med vad han anser är de bästa och hetaste danshitsen för tillfället, och då detta sker live framför era ögon (och förhoppningsvis öron) är det något ni bara inte får missa! Det lär under dessa timmar bli så kallade ”shout-outs” från kändisar, artistkollegor, honom själv och mycket mycket mer. Spotify-lyssnare kommer få möjlighet att vara involverade genom att använda hashtaggen #TiestoTakeover. Där kommer fem lyckliga vinnare utses och få varsin låt dedikerad till sig fråm Tiësto, och ytterligare fem vinnare får sina tweets upplästa.

Vi är glada, stolta och exalterade (och lite skräckslagna). Tiësto är peppad, förväntansfull och laddad. Så följ med oss den 2 augusti när vi nu tillsammans med Tiësto testar ett helt nytt sätt att samarbeta med artister. Det kommer att bli fest!

 

 

 

Ola Salo: “Jag skrev musik för att peppa mig själv”

Bakom årets Pridelåt står Ola Salo, artisten som tog queerteori till Trackslistan. Spotify träffade Ola för att prata om hur en låt kan ha minst lika stor inverkan som en lag. Dessutom berättar han om att få kraft av låtskriveriet och det kommande soloalbumet.

ola_salo_730

När Stockholm Pride 2014 invigdes stod Ola Salo på scen med en enorm kör, en psykadelisk skjorta och mörka solglasögon och framförde pampiga “I got you” inför en vrålande publik. Låten är ett samarbete med Kleerup och Ola blev hedrad när han fick förfrågan om att skriva festivalens officiella ledmotiv, eftersom han själv är en ivrig supporter av Priderörelsen. “I got you” handlar om styrkan, självförtroendet och kaxigheten i att finna kärlek.

- Det är en universell kärlekslåt, samtidigt som den får en särskild udd på Pride eftersom folk inte alltid får lov att älska varandra och vara glada och stolta över det. Det är inte en traditionell Pridelåt med schlager eller disco, det är trumdriven och mörk gospelpop. Jag tycker det var kul att en Pridelåt får vara lite hård och kaxig. Det är en låt om kärleken, fast med ett fuck-off-finger mot alla som inte respekterar den.

Även om det är första gången Ola Salo gör den officiella Pridelåten så har hans tidigare band The Ark gästat festivalen förr. 2002 avslutade de Pride med en konsert och spelade den då nysläppta låten “Father of a son”, som Ola skrev med avsikt att förändra opinionen i samhället. På den tiden var det fortfarande olagligt för samkönade par att adoptera, men bara ett par månader innan “Father of a son” släpptes ändrades lagen. Ola kände dock att låten fortfarande behövdes. Dels för att The Ark hade fans i länder som låg långt efter Sverige i HBTQ-frågor, och dels för att en lagändring inte nödvändigtvis leder till att något blir kulturellt accepterat.

- Jag tror att jag nådde många lyssnare som man inte hade nått fram till om man hade framfört åsikterna som politiska argument. En sång har en förmåga att entusiasmera, och ibland inser folk först i efterhand vad de har blivit entusiastiska över. Det kan man använda sig av i ett gott syfte. Det var mycket sådana idéer jag var inne på under den tiden. Kan jag få även konservativa och homofoba personer att tralla med i en låt, så kanske jag kan smyga in mina idéer i deras huvuden utan att de märker det.

The Ark var ett band som fick människor att tänka medan de dansade, eller åtminstone efteråt när folk åkte hem från konserterna till en vardag med omgivningens krav på att passa in. Bandets extravaganta stil och kaxiga låttexter om att omfamna sin originalitet fick fansen att reflektera över tolerans och identitet, och dessutom börja ifrågasätta normer själva.

- Frågorna vi tog upp i vår musik var kanske vanligare i en akademisk kontext då, det var ganska nytt med queerteori och allt sådant. Vi gjorde låtar om det och de spelades på radio, det var lättillgänglig musik med tydliga budskap som gjorde att det här blev någonting allmänt och mer greppbart. Jag tror att vi förde ut ett budskap som bottnade i queerteorin till en bred publik.

Många fans vittnar om hur The Ark och deras musik gav självkänsla under exempelvis svåra skolår, och det är inte ovanligt att träffa på människor som menar att The Ark har räddat deras liv. “Tack för styrkan” stod det på plakaten under bandets sista konsert på Gröna Lund den 16 september 2011.

- Jag har svårt att känna att det faktiskt är vår musik som har räddat livet på människor, men att våra låtar blir en drivkraft att kämpa vidare, tänka positivt och komma över svårigheter… Det hoppas jag verkligen, för det var syftet med dem. Jag skrev de där låtarna för att peppa mig själv. Jag har alltid varit en person med en stark depressiv sida, och var därför tvungen att använda musiken för att ge mig själv kraft att må bra. Det jag upptäckte var att låtarna hade samma funktion för andra, och då kände jag väldigt tydligt att det var det här jag ville göra. Kan man med hjälp av musik få människor att må bättre och ge dem styrka att vara individualistiska och stå för sig själva, då finns det verkligen en poäng med det.

Ola Salos karriär kickstartade med ett manifest om just att stå upp för sitt egensinne. “It takes a fool to remain sane” är ett livsanthem på fyra minuter och tretton sekunder, som predikar att vi ska lämna skammen och med stolthet omfamna det som gör oss annorlunda. Det har gått nästan två decennier sedan Ola skrev genombrottssingeln för The Ark, och när hans första soloalbum släpps i vinter ska vi inte utesluta fler musikaliska manifest. Men det är viktigt för honom att inte upprepa sig, och albumet kommer nog snarare att bestå av betraktelser och berättelser än slagord.

- En skillnad på mig idag och när jag var 24 år är att jag nu inte är fullt lika intresserad av vad jag tycker. Det är inte världens viktigaste grej att alla ska veta det eller tycka som jag. Vi lever idag i ett samhälle som är så överfullt av tyckande och jag kan känna mig lite trött på det. Det är sällan sakerna som man tycker som är det intressanta. Andlighet ur ett psykologiskt perspektiv är mer intressant för mig idag, jag är intresserad av hur man blir lycklig.

Hur kommer musiken att låta?

- Man kommer att känna igen mitt låtskriveri, men soundet blir lite annorlunda. Jag blir allt mer intresserad av trummor och rytmer. Det kanske känns logiskt att efter att ha spelat många år i ett gitarrbaserat band röra sig lite bort från det. En fördel med att vara solo är att man kan anpassa en låts sättning utifrån låten, man måste inte anpassa sig efter vilka instrument som spelas i bandet. Samtidigt är jag sugen på att göra en ösig skiva. Jag vill fortsätta att göra musik som har en stark positiv kraft, som man vill dansa till och sjunga med i. Det kanske kommer att finnas utrymme för mer mörker och introspektion än i The Arks låtar, men jag vill ändå att låtarna ska ha en positiv känsla av kraft. Det är en viktig grundfunktion med musik.

Till sist en Pride-fråga: Varje år sjunger någon “Somewhere over the rainbow” på avslutningskvällen, du har också gjort det. Om du var bokare på Pride, vem hade du valt till att sjunga den?

- Hon kanske har gjort det redan, men jag tycker Arja Saijonmaa. En missförstådd artist, såklart väldigt älskad, men hon har en helt fantastisk röst som får nackhåren att resa sig. Jag gillar Arja, jag hade bokat henne.

 

 

Conchita Wurst: “Sverige, ni ska vara stolta”

Conchita Wurst uppträdde redan under förra årets upplaga av Stockholm Pride och efter en seger i Eurovision Song Contest var det självklart att inbjudan skulle vara återkommande. När Spotify träffar Conchita innan Prides invigningsgala hyllar hon Sverige, hen och berättar hur “Den Lilla Sjöjungfrun” fick henne att börja sjunga. 

conchita_jpg

Regnbågsflaggorna vajar utanför hotellet i Stockholm där Conchita Wurst sitter, till synes helt oberörd av den tropiska värmen som har lamslagit hennes manager i hotellrummet bredvid. Conchita är påtagligt imponerad av hur många platser i stan som har hissat regnbågsflaggan för att uppmärksamma Pride-veckan.

- Jag har inte sett det någon annanstans än här. Ni ska vara stolta. Jag hörde om att ett könsneutralt pronomen kom in i svenska ordlistan igår. Hur underbart är inte det? Jag har aldrig hört det i ett annat land, att myndigheter reagerar på allmänhetens behov. “Om folk använder ‘hen’ är det klart att vi ska ha det i ordlistan”. Oftast är det tvärtom, att de säger “här är era rättigheter, deal with it”.

I kväll uppträder Conchita Wurst på invigningsgalan av Stockholm Pride 2014 och när hon börjar prata om sin egen första Pride-upplevelse i Wien spärrar hon plötsligt upp sina mascaratunga ögon.

- Herregud… Vet du vad? Hela dagen och natten kysste jag en svensk kille. Jag minns det nu! Du hör ju, jag älskade er redan från början, haha! Det var min allra första Pridefestival, jag var nog 17-18 år. Det var då jag började lära känna gayscenen. Innan dess hade jag bott i en liten stad och var inte så självsäker. När man inser att man är homosexuell behöver man tid att omfamna det och hitta vem man är och det här var under en tid då jag närmade mig det.

Tidigt insåg Conchita, eller Thomas Neuwirth som han heter till vardags, att musiken var hans rum att uttrycka sig själv i. Allt började med att Thomas blev besatt av “Den Lilla Sjöjungfrun”som barn och sjöng soundtracket om och om igen. Historien om att befinna sig mellan två världar där man måste hitta sin egen väg var fängslande för honom och gjorde också att han bekantade sig med sin röst. Efter “Den Lilla sjöjungfrun” deltog Thomas i alla skolpjäser som sattes upp och uppträdde överallt, vare sig folk ville höra på eller inte. Även Conchita älskar såklart scenen, och har alltid tyckt att hon är en bättre sångare än talare.

- Jag är en väldigt känslosam person, men jag gråter nästan aldrig. När det kommer till musik är jag dock ett vattenfall. Jag sjunker in i låten och känner budskapet och texten, även i min egen musik. Sedan jag vann Eurovision Song Contest har jag svårare att njuta av ögonblicket. Jag vet inte varför, men något förändrades i mitt sätt att tänka. Jag vill verkligen leverera och vara perfekt. På ett sätt är det bra, men det är farligt också för jag är aldrig nöjd med mig själv. Jag jobbar verkligen på att njuta av det. Gör jag ett misstag, så vad spelar det för roll? Jag är mänsklig.


Vad kan vi vänta oss av din kommande musik?

- Ärligt talat vet jag inte riktigt själv än. Jag behöver folk som är mer talangfulla än jag på att skriva själva musiken, så nu samlar jag ihop material och testar saker. Jag vet att det kommer att bli pop, för jag älskar det, men jag vet inte på vilket sätt. Jag vet dock att jag har behovet av dramatik och vill göra en bred skiva.

Lyssna på Conchita Wursts vinnarlåt här.

 

 

 

Spotify älskar kärlek

Häng med oss på Stockholm Pride 2014!

Spotify <3 Love

Det brukar sägas att musik är ett internationellt språk som förstås världen över och likadant är det med kärlek. De flesta av oss får någon gång i livet uppleva ett ögonkast som skakar marken, en första kyss och den obevekliga smärtan när ett hjärta går i tusen bitar. Trots att kärleken är så allmänmänsklig finns det fortfarande krafter som försöker styra och till och med lagstifta om hur den bör utövas. Vi på Spotify är övertygade om motsatsen. Vi skriver under på det som upphovsmannen till årets Pride-låt en gång i tiden sjöng: if you fight love you’re always a loser.

När Stockholm Pride 2014 drar igång är vi en stolt supporter och vi kommer att uppmärksamma festivalen med artistintervjuer, kärleksspellistor och vi som jobbar här samlas för att tillsammans med våra nära och kära gå i Prideparaden. Vi ser något alldeles fantastiskt mycket fram emot allt detta och vi hoppas att ni vill vara med och hylla kärlek och mångfald.

Happy Pride önskar Spotify!

Veronica Maggio om tidernas bästa sommar

Musik förstärker våra känslor och intryck. När man hör en viss låt kan man lätt föras tillbaka i tiden till gamla minnen som satt sina spår och sommarplågor fastnar ofta extra hårt. Vi har pratat med årets turnédrottning Veronica Maggio om den sommar som ligger henne varmast om hjärtat.

maggio730_c7d24da2e550c933104bc831b0fe8428_0_0_730_400

Spotify har sammanfattat 50 somrar med 50 spellistor fyllda av nostalgiska melodier och klassiska refränger från varje år, och vi bad Veronica Maggio berätta om en sommar som hon minns extra väl. 

- Jag har ju så klart haft en massa bra somrar, men om jag ska välja någon som känns lite relevant i sammanhanget så får det bli sommaren 2011. Den kommer jag aldrig att glömma. 

Vad gjorde den så speciell? 

- Vi var ute och turnerade med Satan i Gatan och det var första gången som vi spelade för fulla hus varje kväll. Jag hade ju ganska precis fått lilla Bosse och hade ofta med honom i bussen vilket innebar väldigt lite sömn. Men vi hade så sjukt roligt att det inte spelade någon roll. Peppen höll mig vaken dygnet runt.  

Vilka låtar lyssnade du mest på? 

- Vi lyssnade väldigt mycket på The kids don’t stand a chance med Vampire Weekend kommer jag ihåg. Det var liksom sommarens låt för mig även om den kom några år tidigare.  

Vilka är de viktigaste ingredienserna till en riktigt bra sommar för dig?

- En riktigt bra sommar måste ha mycket av allt. Jag är en rastlös själ och måste hela tiden gör nåt kul. Mycket häng med familj och vänner, flera korta roadtrips, många festivalspelningar, minst ett bröllop, minst ett nattbad och mycket inspiration till ny musik. I vilken form som helst. 

Vill du också väcka en svunnen tid till liv genom musiken? Klicka här för att resa bakåt i tiden till ditt sommarår, kanske ända tillbaka till 1964, och påminnas om gamla godingar och sommarminnen. Här kan du dessutom lyssna på Veronica Maggios egen spellista “Sommarmix”.

 

Vi minns Amy Winehouse

Idag är det tre år sedan en av 00-talets största röster tystnade. Vi lyssnar på de fantastiska album som Amy Winehouse hann spela in, och sörjer en låtskrivare och artist som förmodligen hade mycket magi kvar att ge.

amy_winehouse_730

Med hjärtat i stämbanden och ett helt liv i en enda textrad sjöng Amy Winehouse som ingen annan. Jazzen fanns i blodet från hennes mammas musikaliska släkt och i kombination med pappas fascination för Frank Sinatra växte hon upp till att bli en tidlös artist, i en tid då Youtube-fenomen och dagsländor annars avlöste varandra. 

Samtidigt som Amy Winehouse överöstes med lovord för både debutalbumet Frank från 2003 och uppföljaren Back To Black från 2006, den senare har sålts i mer än 20 miljoner exemplar över hela världen, hamnade den musikaliska begåvningen ibland i skuggan av hennes destruktiva leverne. Det mörker som hon skildrade i sin prisbelönta musik tog överhanden, och den 23 juli 2011 avled Amy Winehouse av alkoholförgiftning i hemstaden London, 27 år gammal. Idag har tre år har gått, och hennes röst fattas fortfarande musikbranschen. Som kollegan Lily Allen sa i en intervju med Spotify tidigare i år, angående hur popvärlden har förändrats sedan Allen avslutade sin senaste turné 2010:

- Jag önskar ett Amy Winehouse fortfarande var här. Det gör jag verkligen. Jag saknar henne väldigt mycket.

Lyssna på den avskalade demoversion av “Love is a losing game” och en röst som kommer att leva länge till.