Jenny Wilson: “Vi är dynamit och diamant på samma gång”

Roskildeveteranen Jenny Wilson besökte festivalen för första gången som 13-åring, och nu tar hon sitt prisbelönta album “Demand the impossible!” till Arena-scenen. Vi haffade henne innan festivalen för att prata om kamplust, Grammis och doften av frihet.

jenny_wilson_730

 

2013 släppte många av Sveriges bäst säljande och mest streamade artister nytt material. Veronica Maggio, Lars Winnerbäck, Laleh, Melissa Horn, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Avicii och Daniel Adams-Ray till exempel. Alla fanns de representerade bland nomineringarna när musikgalorna traditionsenligt avlöste varandra i början av 2014, men på Grammis blev Jenny Wilson galans drottning och kammade hem pris för Årets album, Årets musikvideo och Årets producent.

Berätta om hur kvällen den 19 februari 2014 var för dig!

- Jag kom direkt från England och en pågående Europaturné, åkte i ilfart i taxin, bytte om på en toalett och kände mig allmänt yr av allt. Väl under galan satt jag bredvid mina närmaste medarbetare och kände mig stolt och nervös, och sedan när priserna ramlade in kände jag mig faktiskt överlycklig.

Även om guldregnet på Grammisgalan var ett skönt erkännande för Jenny Wilson, blev det även en påminnelse om att man inte kan äta ära. Albumet Demand The Impossible! var en stor risk ekonomiskt och Jenny satsade mer än vad hon hittills har fått tillbaka.

- Nästa skiva spelar jag in på kasettbandspelare i en öken och säljer från bakluckan av min bil.

Det råder nämligen ingen tvekan om att Jenny Wilson ska fortsätta göra musik. I sina låtar lyckas hon uttrycka sig på ett sätt som målarfärg aldrig har nått upp till för henne, och att spela live är vad hon älskar allra mest. I helgen intar Jenny Roskildes scen, en festival som hon själv har vuxit upp på. Det starkaste minnet är doften av “torrt gräs, människor, öl, damm, sol, weed och frihet” som slog emot henne när hon äntrade festivalområdet första gången.

- Det är min absoluta favoritfestival. Jag var där som besökare innan jag ens hade fyllt 14 och har varit där en hel massa gånger sedan dess, Roskilde var årets höjdpunkt under typ fem år i rad. Och att spela där är ren och skär magi. I år, på Arena scenen, kommer jag nog att svimma av upphetsning!


Vilket är favoritögonblicket i ditt live-set?

- Jag älskar vad vi gör med Demand The Impossible!-plattan live, vi är dynamit och diamant på samma gång, men ett nummer som sticker ut lite är när min karaktär The Street Prophet proklamerar “University Of My Soul”.

“University Of My Soul” är ett talspår, ett brandtal om man så vill, om att störta ledarna och sätta kronan på kvinnorna. Även de mer faktiska låtarna på albumet är kampsånger, och det Jenny Wilson brinner för mest är kampen för rättvisa och yttrandefrihet. I sitt pressmeddelande om Demand The Impossible! skriver hon att albumet gjordes “med livshunger och exalterad ilska” under hela processen.

- Det kan man höra i låtarna tycker jag. Det är ingen helt mild och tillfreds kvinna som skrivit Demand the impossible!, haha!


Till sist, vad kräver du mest av allt just nu?

- HÖG VOLYM – så att det skallrar!

Lyssna på hela Roskildes line-up här!

 

 

 

 

 

 

Alice Boman: “Jag vill förklara en känsla med bara en mening”

Hennes slaskinspelningar från sovrumsstudion blev en världsnyhet i bloggosfären. Alice Boman från Malmö släpper nu sitt debutalbum. Vi har pratat med henne om det slumpartade skivkontraktet och vikten av att isolera sig för att inspirationen ska komma.

aliceboman_46354e2c8c064740ff511ea492cc2fb7_0_0_730_400

“Are you coming back? Are you coming back? I’m waiting. I’m waiting. I’m waiting. I’m waiting”. I skrift ser kanske inte texten till Alice Bomans låt “Waiting” så mycket ut för världen, men lägger du till hennes raka röst och den hemmasnickarde pianoinspelningen så blir den plötsligt tusenordig. Det bor någonting i Alice Bomans uttryck som gör att viskningar känns som vrål. Idag släpper hon debutalbumet EP II & Skisser, även om det smögs ut på Spotify en vecka i förväg.

- Det var skönt med en liten mjukstart. Alltid när man släpper ifrån sig något som man har lagt tid och tanke på är man nervös över hur det ska tas emot, men mest av allt är jag bara glad över att få göra det. När jag fick skivan i handen och kunde ta på den… Det var väldigt stort.

Historien om hur Alice Boman blev ett av indiesveriges mest hypade namn börjar inte med drömmar om världsherravälde. Med bakgrund i musikklasser och på estetgymnasium har musiken alltid varit ett självklart inslag i Alice Bomans vardag, men inget som hon aktivt satsat på. Efter studenten letade Alice efter andra utbildningar utan att hitta något som kändes rätt.

- Jag gick omkring och trodde att jag skulle komma på något riktigt att bli. Jag läste keramik i två år på två olika skolor, på båda ställena satt jag mest vid pianot. Jag hade skrivit lite låtar innan, men där började jag göra det på riktigt. Vi bodde på skolorna och det låg isolerat ute i naturen och då är det lättare att bli inspirerad. Det kanske krävs att man är ensam för att det ska komma till en. Man har mycket tid till att tänka och spela.

Alice spelade in sina låtar hemma i sovrummet i Malmö, mest för att komma ihåg idéer till melodier och texter. I hopp om att få spela in dem i en riktig studio skickade hon demos till Studio Möllan i Malmö, som i sin tur skickade musiken till Adrian Recordings. Där ville man ge ut Alice Bomans sovrumsinspelningar precis som de var, och släppa in lyssnarna i en process som inte var helt färdig.

- Det var lite skräckblandad förtjusning när de sa det. Jag kunde inte riktigt fatta, jag blev otroligt glad. Det var en jättechans som jag hade drömt om, även om det aldrig var tänkt att just de versionerna skulle komma ut. Jag minns att jag sprang runt här i lägenheten, ringde en kompis och skrek lite. Men det var också läskigt.


Den första EP:n var bara skisser från ditt sovrum. Hur tänkte du när ni skulle spela in den andra under helt andra förutsättningar?

- Det kändes väldigt viktigt att inte förlora den känslan av direkthet. Vi tänkte på att inte förstöra det med för mycket pålägg och fix. Men man tänker ju på ett helt annat sätt nu, man blir mer medveten om allt. Det känns viktigt att hitta en balans där. Det är svårt att hitta balansen, men jag hoppas att vi har lyckats.

Även texterna i Alice Bomans musik är väldigt avskalade. Låten “Waiting”, som under en period var den näst mest ombloggade låten i världen enligt HypeMachine, går till stor del ut på att Alice upprepar “are you coming back? I’m waiting”.

- Jag tycker om när det känns enkelt, när det inte behövs för mycket ord för att förklara någonting. Om jag lyckas förklara en känsla med bara en mening. Det är också svårt med raka texter, för det kommer till en gräns när det blir för tydligt eller klyschigt. Det hade varit kul att skriva lite detaljrika låtar också.


Hur kändes det att “Waiting” blev så uppmärksammad av bloggare över hela världen?

- Ah, det är svårt att ta in hur någonting som man har suttit hemma med kan spridas så. På nätet är låten är i fokus, det är väldigt skönt. Jag kan fortsätta leva mitt eget lilla liv. Hade inte de som jag jobbar med mejlat mig om vad som hände med bloggarna hade jag inte vetat om det. Det är skönt att det inte spelar så stor roll, det är ett plus i kanten. Det är inte därför man sjunger och spelar.


Varför sjunger och spelar du?

- Alla behöver något sätt för att ventilera och stänga av lite, samla sina tankar och känslor i något och samtidigt hitta lugn. Musiken är det för mig. Ett andrum i allting. Sedan är det ju fantastiskt kul att få spela live nu och få dela med sig av det. Det är fint om publiken också kan få vara uppe i det och att man förenas på något sätt.


Du är med på vår spellista Kvinnor att ha koll på 2014. Vem vill du rekommendera?

- Jag är inte den med bäst nutidskoll, men Seinabo Sey tycker jag är skitbra. Vilken röst hon har! När hon gjorde “Younger” på P3 guld-galan i en glittrig klänning och bara levererade… Hon är väldigt bra live. Eller jag såg ju bara ett klipp, men ändå!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sanna Nielsen: “Jag vill fira i min one piece”

Sanna Nielsen charmade Europa i första delfinalen av Eurovision Song Contest 2014, och på lördag sjunger Bromöllas stolthet i finalen. För Spotify berättar hon om Sanna-bakelser, lyckoamuletter och nervösa föräldrar.

sanna730_b1e986eff8b6a8f5efeac6355f47e622_0_0_730_400

 

Ja, det sägs att ingen blir profet i sin egen hemstad, men Sanna Nielsen är inte långt ifrån. Som att det inte vore nog med att Sanna-bakelsen har sålts i Bromölla sedan hennes Melodifestivalen-debut 2001 har även den närliggande kommunen Rinkaby börjat göra Sanna Nielsen-praliner, som såklart finns i Sannas loge i Köpenhamn.

- Vi har dem i en pizzakartong och delar ut till folk här. Det är Minas chokladstudio som lät mig välja vilka smaker jag ville ha, och en del av pengarna för pralinerna som de säljer går till Bris. Jag har sådant ofantligt stöd från min hemkommun och byarna runt omkring. Det här kanske sätter Bromöllas kommun på kartan, och vi hjälper varandra.


Vad skulle du mer vilja få uppkallat efter dig?

- Haha! Kanske en gata. Sanna Street. Nej, det vill jag inte ens ha! Skulle det hända så skulle jag svimma på kuppen.

Sanna Nielsen gick alltså vidare till finalen i Eurovison Song Conest med bidraget “Undo”, och hennes dagar är späckade i Danmark. När hon inte repeterar är det alltid någon intervju som väntar, från morgon till kväll. Men solen skiner i Köpenhamn och hon har hittat sitt sätt att varva ner när det blir hetsigt.

- Jag går upp på rummet, sätter på mig min one piece och går ut på terrassen. Allt är väldigt roligt, men man kan bli trött på att träffa folk också. Då går jag upp där och tar en powernap. Det är skönt att vara själv i några minuter.


Förutom din one piece, vad har du packat med dig till Köpenhamn? 

- Jag har lite lyckoamuletter. En gammal, gamma femkrona som jag fick av morfar när jag var tio år gammal, det var då jag slog igenom. Det är en stor femkrona från 40-50-talet. Dessutom har jag en guldring som jag fick av mamma och pappa när jag skulle vara med i min första Melodifestival 2001. Den hittade jag två dagar innan jag åkte till Eurovision, så den måste med.

Första gången Sanna Nielsen deltog i Melodifestivalen var alltså för 13 år sedan, med låten “Igår, idag”. Totalt har hon tävlat sju gånger, och aldrig missat en finalplats. I år gick hon alltså för första gången och vann alltihop.

- Jag fick en sådan enorm kärlek från hela svenska folket. Jag har fått det många år, men den här gången var det hela vägen. Jag kunde knappt ta in den. Jag tittade på mina kommentarer på bloggen och Facebook och fick nypa mig i armen. Det var en kärleksbomb utan dess like.


Du har alltså känt den här massiva kärleken både från miljontals tv-tittare och inte minst invånarna i din hemkommun. Vem sjunger du för däruppe på scen?

- Jag har min familj på plats, mamma och pappa kommer. Jag vet att de är så sjukt nervösa och ringer och frågar om jag har det bra och om jag äter. De sitter som på nålar, medan jag känner mig väldigt lugn. Jag ska försöka sjunga till dem så att de känner sig lugna efteråt.


Vad gör du om du vinner?

- Jag vågar knappt tänka på det. Det skulle innebära att Europa har fått upp ögonen för låten och kanske även för mig. Vinner jag så tror jag nog att det förändrar livet lite till, men jag vet inte på vilket sätt. Det vore häftigt att få ta tillbaka vinsten till Sverige.


Då får du festa i din one piece! 

- Jag sitter i min one piece nu på arenan. Det vore perfekt att fira i den.

Får du inte nog av Eurovision? Lyssna på vår spellista Eurovision Party för att komma i stämning inför finalen!

 

Markus Krunegård: “Jag sjöng om allt jag såg”

Markus Krunegård utlyser en låtskrivartävling för sina fans, och då känns det lägligt att diskutera textförfattande med artisten som rimmar hell yeah med Norrtälje. Det blev ett snack om barndomens första låtar, Tomas Ledin och varför Markus är så imponerad av fantasyförfattare.

markus_730

 

Även de skarpaste pennorna får skrivkramp ibland. Markus Krunegård, vars låttexter berört människor till den grad att de tatuerar in citat på sina kroppar, låter nu fansen vara med och skriva texten till sitt kommande albums titelspår “Rastlöst Blod”. Lyssnarna kan bidra med ett ord eller en mening genom att posta sina associationer till rastlöshet på Instagram, och tagga inlägget med #rastlöstblod. Markus har släppt ett kort instrumentalt klipp på Spotify för inspiration.

- På tåget igår gjorde jag en minuts bakgrund i Garageband, så folk får något att lalla till. Sedan sätter jag ihop en text av det som skickats in och gör en låt av det tillsammans med Carli, vi jobbade ju ihop på den där Rebecca & Fiona-låten “Holler” också.


Just det, där hör man den där lilla slingan från din låt “Du stör dig hårt på mig”!

- Det var jobbigt när jag kom på det, och de sa att den skulle bli singel. Jag fick säga “det är en sak som jag måste informera om, det är nämligen exakt samma slinga som i min singel”. Jag tror att de var lite sura först, men det verkar ju gå bra för båda låtarna.


Nu tar du hjälp av dina fans för att skriva en låttext. Hur går det till i vanliga fall?

- Det är både ganska omagiskt och magiskt. Det handlar om att ta sig tid att sitta och grotta. Jag brukar samla på ämnen i mobilen, någon textrad som har skrivits på en husvägg eller som man har hört i någon film. Sedan är det som att lösa ett korsord eller en rebus. Den delen är lättare, det svåraste är precis innan när man känner “det finns ingenting att skriva om”. Mitt enda ämne är ju Markus Krunegård, det är så illa. Det jag själv eller andra i min omgivning råkar ut för.


Berätta om den första låten du skrev!

- Dels skrev jag mycket blabla-låtar när jag var liten, jag tyckte det var roligt att rimma. När min lillasyster föddes brukade jag och mamma promenera mycket med henne, och då sjöng jag hela promenaden om allt jag såg. Det är väl ungefär det jag håller på med nu också. Men sedan skolkade jag när Estonia förliste, och då skrev jag en stark ballad om Estonia-katastrofen som kanske finns på något kassettband. “Vi lämnade hamnen i en båt av plåt”. Så började den. Det var en av de första, då var jag 14 tror jag. Fast förresten, innan det hade jag skrivit en låt som hette “Bed of roses”! Den handlade typ om sex, och det var något jag absolut inte var i närheten av att ha haft. Jag hade inte kommit i målbrottet och sjöng om sex.


Var den inspirerad av Bon Jovis “Bed of Roses”?

- Ja, jag gillade Bon Jovi när jag var liten, det var den första kassetten jag fick. Den med hitsen på, vad heter den? Jag kan bara titlarna som jag kunde dem när jag var sex år. “Shot through the heart” heter i mitt huvud fortfarande “shuttula heart”. Det var så den lät då. Sedan såg jag i och för sig en dokumentär om Jon Bon Jovi, den var svartvit och jävligt oskön. Där sitter han i något hotellrum och ojar sig över att det är jobbigt att vara miljardär. Det blåser på toppen, stackars Jon.


Du sa att du tyckte om att rimma som barn?

- Ja, det gör jag fortfarande. Det är kul med ord och jag tycker det är svårt att skriva utan att rimma.


Vilket av dina egna rim är du mest förtjust i?

- Det finns en låt på nya skivan som heter “Hell yeah Norrtälje”. Det är väldigt bra. En ny stadsslogan.


Jag har träffat många som har textrader från dig intatuerade. Hur känns det egentligen? 

- Det är ganska sjukt, men fantastiskt häftigt. När man ger ut musik är det som att den får ett eget liv. Det är rågrymt. Jag kan inte känna något ansvar för risken att de vill laseroperera sig längre fram. Men jag känner mig lite tvungen att ha kvar loggan från första skivan, det är ett litet krumelur-M som jag fortfarande har på min back-drop. Det är några som har den tatuerad här och var.


Vilken av dina texter är vanligast att tatuera in?

- Jag skulle tro att det är “Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”. Det var en sådan låt där den raden, den lilla självklarheten, kom innan resten av låten. Hela den första skivan är skriven i min förra lägenhet, en etta i Skärmabrink. Där brukade jag sitta med pizzakartonger på golvet och tv:n på och skriva låtar. Jag stirrade hela tiden på ett element som jag hade där, det är det jag minns mest.


Vilka låttexter har du själv berörts av genom livet?

- Låttexter är för mig mest en extra krydda faktiskt, jag har inget Bob Dylan- eller Morrissey-fäbless som många har. Det finns en finne som jag alltid återkommer till som heter Juice Läskinen. Han dog ganska nyss. Han var sockersjuk och slutade ta sitt insulin, ett jävligt plågsamt självmord. Det säger allt om honom. En ganska nattsvart person med humor som behärskade alla genrer. Han är den jag har snott mest av, det finns någon rad på förra skivan… “Ensamhetens bombplan bombar”, det är hans rad till exempel. Det är tacksamt att sno från finnar, eftersom det inte finns så många i världen och de är ganska reseverade och höjer inte rösten om jag snor. Han är död dessutom, rest in peace. När det är en översättning så blir det inte lika tydligt heller.


På din egen spellista Krunegiftlist har du med “En del av mitt hjärta” av Tomas Ledin!

- Ja, något ska man väl göra för att uppröra. Nämen, jag gillar den låten. Jag tycker att den är grym i alla hänseenden. Texten och den härligt feta, svulstiga produktionen. Svensk storbolagspop när den är som bäst.


Finns det något texttema på albumet du släpper nu?

- Förra skivan var nog mer utzoomad, det fanns några låtar som var… Kanske inte samhällskritiska, men lite reflekterande känsla. Det här kan vara en återgång till det tröttsamma jag-perspektivet. Skivan heter “Rastlöst blod” och jag tycker att det var väldigt passande. Jag är väl ganska rastlös och har försökt att bejaka det på den här skivan, istället för att se det som en nackdel. Det finns inget särskilt tema på texterna, temat är som vanligt Markus Krunegård. Jag har jättesvårt att hitta på när jag skriver. “Kan du göra en låt om ett par som blir kära i Bulgarien?”. Det skulle väl gå, men då måste jag ändå tänka på mig själv när jag var 15 år på Gotland. Och googla Bulgarien. Fantasyförfattare är efter stå upp-komiker det mest imponerande yrket som finns. Att lyckas skriva böcker om tomtar och troll och känna något, det är ju ganska enastående. Jag är fast i det konkreta.

 

 

 

 

 

Jörgen Elofsson: “Det spelades mycket tv-spel på Cheiron”

Snart är det dags för Denniz Pop Awards, ett musikpris instiftat för att hedra minnet av den tongivande producenten, låtskrivaren och DJ:n Dag Volle. En av låtskrivarna som på 90-talet jobbade i Denniz Pops studio Cheiron var Jörgen Elofsson, idag känd för att ligga bakom hits med bland andra Britney Spears. Vi haffade Jörgen för att prata om tiden på Cheiron, lärdomarna från Denniz Pop och hur den svenska musikbranschen mår idag.

jorgen730_047d6392c9ffca728a5659f2d6e6ffae_0_0_730_400

 

Vad utmärkte Denniz Pop i musikbranschen?

- Han var en visionär med en stark målbild och han tvekade inte att gå sin egen väg. Dessutom var han generös och ödmjuk, och såklart fantastiskt duktig på det han gjorde.


Vad lärde du dig av honom?

- När jag hamnade på Cheiron lärde jag mig framför allt att se på musiken som jag skapade på ett nytt sätt, inte bara utefter det skapande hjärtat utan också med att analytiskt tänkande. Dennis lärde mig också vikten av att ha kul vid sidan av musiken också. Det spelades galet mycket TV-spel på Cheiron.


Vad krävs för att man ska få motta priset enligt dig?

- Vi som sitter i juryn måste ju såklart bli berörda av det vi hör så klart. Musiken och låtarna bör ha ett unikt anslag, men samtidigt kännas kommersiella och “hittiga”.


Hur tycker du att den svenska musikbranschen mår idag?

- Just nu känns svensk musikbransch bättre än på länge! Snabb och vital och med en tilltagande framtidstro.


Vilka av låtarna du har skrivit är du mest stolt över?

- Väldigt svår fråga! Men om jag måste säga något så väljer jag “Sometimes”
med Britney, min första riktigt stora hit. Sedan min senaste stora låt som är “Stronger” med Kelly Clarkson.

Du kan fortfarande nominera artister till Denniz Pop Awards 2014 på deras hemsida, dessutom har du chansen att själv anmäla dig själv eller ditt band till kategorin Årets Rookie. I Spotify kan du också kolla in Denniz Pops musik och vinnare från förra årets gala, klicka bara här. Lyssna på spellistan “Cheiron – Greatest Hits” för att höra hur många världshits som skapades i studion på Kungsholmen.

 

Maria Hazell: “Jag har så sjukt många drömmar”

Hon är en av musikerna på vår spellista “Kvinnor att ha koll på 2014″. Vi ringde upp Maria Hazell för att för att få veta mer om henne, och det blev ett samtal om att sjunga i garderober, debutsingeln “Say it like you mean it” och vilken artist hon själv håller ögonen på i år.


Hej Maria! Vem är du?

- Åh! Det är så svårt att ringa in sig själv, men jag är influerad av många amerianska artister och sångare. Jag växte upp med att lyssna på Aretha Franklin och Whitney Houston, sedan blev det Christina Aguilera och Michael Jackson. Nu är det mycket Def Jam-artister, som Rihanna, och på sista tiden har jag lyssnat mycket på rap. Jag rappar inte själv, men man kan höra i sättet jag skriver. Jag kan bli sjukt inspirerad av rytmer, och sjunger nog rytmisk utan att det blir renodlad rap.


Hur började allt för dig?

- Det började egentligen när jag var fyra och var med i min första musikal, “Sound of Music” på Göta Lejon med Carola och Tommy Körberg. Det var min dagmamma som sa till min mamma att mina brorsor borde söka, och då ville jag också vara med. Jag fick rollen som minstingen och gjorde den i tre år. Sedan var med i “Kristina från Duvemåla” på Cirkus, och när jag var nio fick jag min första huvudroll som “Annie” på Göta Lejon. Det var som att komma hem.


Vänta nu, “Annie” såg jag när jag var åtta år! Jag fick din autograf på min biljett!

- Är det sant? Gud vad roligt! Jag älskade att spela Annie. Jag hade spelat Dorothy i Trollkarlen från Oz också, men jag kommer ihåg att jag var lite arg på henne. Varje gång det hände något roligt i musikalen ville hon bara åka hem. Annie var roligare!


Vad hände efter “Annie” då?

- Jag gjorde mer och mer film och tv-serier. Sista filmen jag gjorde var i nian, när jag spelade dotter till Jonas Karlssons karaktär i “Offiside”. Sedan började jag på musikgymnasiet Rytmus och pluggade väldigt hårt, samtidigt som jag sjöng på demos åt folk. Den resan började med att jag fick åka långt utanför Stockholm och sjunga i folks garderober, jag nålade upp texter på skjortor typ. I slutet av den tiden fick jag jobba med Max Martin. Det var en väldigt bra skola där jag fick testa att sjunga allt.


Hur började du göra egen musik?

- Jag hade gjort det när jag var liten utan att tänka att det skulle bli en färdig låt, jag bara satt vid pianot och klinkande. Som demosångerska hamnar man i situationer där man ska sjunga in en färdig låt, men när hela dance-eran kom fick man jättemycket möjlighet att skriva på andras tracks, alltså lägga melodi och text själv. Då gjorde jag en låt med Nause, “This is the song”, som jag skrev och sjöng på. Det gav möjligheter att jobba med folk.


Berätta om singeln “Say it like you mean it”!

- Jag blev ihopkopplad med en kille som sitter i samma studio som mig. Hugo Björk. Folk sa att vi borde skriva ihop, så vi satte oss ner och tolv timmar senare hade vi vår första låt. Det här är en av de första vi gjorde helt klar. Den handlar om ett förhållande mellan två personer. Jag ville skriva en låt där man inte tar en offerroll, det här är mer “jag hajar hur det ligger till, men jag låtsas att jag köper dina lögner”. Så att det ändå är upp till en själv.


Hur gick det till när du blev signad till det digitala skivbolaget 100Songs?

- I vanliga fall skickar man in en låt själv, men min historia är lite lustig. Jag var bara ute för att lyssna på en kompis som spelar trummor, och då kom det fram en tjej som jag aldrig hade träffat och sa “men vad är det med dig?”. “Vad är det med mig?” sa jag och hon svarade “du måste vara sångerska och artist”. Det visade sig att hon jobbar med 100Songs och hon frågade om jag skrev musik och hade några låtar. Då skickade jag in “Say it like you mean it” och de tyckte den var bra.


Vad händer härnäst då?

- Det finns massor av låtar på g. Man vill hitta ett bra sätt att få ut det och göra videos. Jag har så sjukt många drömmar, jag har vetat att jag vill hålla på med musik sedan jag var fyra. Det är så stor del av mig, och det största målet är att kunna leva på det. Jag är väldigt glad i det jag gör nu, jag vill få komma ut och spela och förfina det och jobba med folk man tycker är grymma. Hade man kommit från USA, hade man sagt världsherravälde, haha!


Du är med på vår spellista “Kvinnor att ha koll på 2014”, vilken kvinnlig artist har du själv ögonen och öronen på i år?

- Sabina Ddumba är grym. Jag älskar bra sångerskor som känns genuina och äkta och hon är verkligen det för mig, samma med Seinabo Sey. Det är väldigt kul att de kommer bra sångerskor och verkligen kör. Elliphant också såklart. Det finns så många, det känns som det blir fler och fler, och det är självklart mycket tack vare internet och Spotify. Så fort man får nys om någon kan man bara gå in och lyssna. Världen blir mindre. Jag älskar det.

Fler kvinnor att ha koll på hittar du här:

 

 

 

 

 

 

 

 

Soran Ismail: “För mig är humor otroligt allvarligt”

Vi är så stolta över att komikern Soran Ismail släpper sin föreställning “Resan fortsätter” hos oss, och därmed blir pionjär för svensk stand up på Spotify. För att fira bjöd vi in Soran till vårt huvudkontor och pratade om att argumentera mot sig själv, humor som vapen och katter som rider på sköldpaddor.

soran_730

Soran Ismails karriär kickstartade med ett rekord, när han iklädd samma kostym som han hade på skolbalen i nian blev den yngsta deltagaren i humorprogrammet Parlamentets historia. Då var han 19 år, idag är han 26 och just nu aktuell med Sveriges största stand up-turné någonsin. Vi har dock bjudit in den dubbla rekordinnehavaren Soran till vårt huvudkontor för att fira något annat idag, nämligen att hans rosade föreställning “Resan fortsätter” från 2012 nu finns tillgänglig att lyssna på i vår nya spellistekategori “Word”.

- Det känns jätteskoj! Föreställningen handlar om rösträtt och huruvida det verkligen är så självklart att det är fantastiskt och enhälligt positivt. Jag ifrågasätter saker som verkligen, verkligen tas för givet för att förstå dess värde. Sedan handlar det om lite andra saker på vägen, sammanfattar han.

Att sätta sina egna, invanda åsikter under lupp är något som Soran Ismail både fascineras och inspireras av. Under första året på gymnasiet hade hans klass en lektion i samhällskunskap, där eleverna var och en skulle debattera för något de själva inte höll med om och försöka övertyga i frågan. Soran fastnade för tankesättet och han använder det fortfarande. Tycker han något så testar han att argumentera för motsatsen.

- “Kan det inte vara positivt med aids?”. Det kommer ingen att tycka. Men istället för att bara säga “nej, det är hemskt”, gräv lite mer i din hjärna och se vad du kommer fram till. Det kan göra dig starkare i din övertygelse än du var innan. Skulle du komma fram till att tvärtemot-argumentet håller i någon fråga, då får du ju byta åsikt. Hela poängen med samhället vi lever i är att ha ett öppet klimat där vi kan samtala om alla frågor, och då är det viktigt att börja med sig själv. Det är väldigt sällan som det är svart eller vitt.

Har du alltid varit så nyanserad?

- Det har nog varit ganska tvunget. Jag har vuxit upp med mycket rasism och nazism bland kompisar. Då är de ju mina vänner, men samtidigt finns det männsikor som vill påverka dem på andra sätt. De kanske säger saker som man inte håller med om, och då var man tvungen att hitta ett sätt att hålla balansen. Man fick prata och diskutera, för jag klarade inte av att säga “fuck you, nu är vi inte kompisar längre”. Man hade så lite makt liksom. Då fick det bli lite nyanserat och pragmatiskt. Det är ofta åsikter man tycker är obehagliga och inte håller med om, men människorna är en annan sak, och det underlättar för att kunna vara nyanserad.

Har du idag många vänner som tycker helt vitt skilt från dig?

- Ganska. Jag försöker hitta människor som kan utmana mig hela tiden. Jag har inte högerextremister som kompisar, där har vi alldeles för olika syn på människor för att kunna bli nära vänner, men jag har inga problem med att sitta och prata med dem och höra vad de har att säga. Jag tror ju inte att någon människa är ond, och då vill jag veta varför de tycker och tänker som de gör. Diskussionen i sig är ganska mycket belöning för mig.

Det känns som du har ett annat debattperspektiv än ganska många idag.

- Jag har inget debattperspektiv, för jag hatar debatter. Det är en jättedålig samtalsform. Om det här var en debatt skulle du och jag bråka. Då tycker jag att det här bordet är vitt och du tycker att det är rött, och jag ska försöka övertyga alla om att du har fel. Det är en väldigt arrogant inställning att gå in i ett samtal och säga “jag vet vad jag kommer att tycka när vi har pratat klart”. I en diskussion kan man säga “jag tycker att det här bordet är rött, men om jag ställer mig där du står kan jag se att det faktiskt är lite vitt. Där har jag aldrig stått tidigare”.

Hur tycker du att diskussionsklimatet är i Sverige nu?

- Jättedåligt. Det är som i tv-programmet Debatt: några få vettiga personer och vem som helst från Göteborg. Ingen lyssnar på vad den andra säger, de bara skriker ut sitt egna och ingen visar förståelse för någon annans perspektiv. Sverige är ett litet land, och med sociala medier blir det ännu mindre. Hela samhället är som en rättegång.

Soran väljer alltså hellre att framföra sina åsikter på stand up-scenen än i debattprogrammen. Målet med föreställningar som “Resan fortsätter” (där publiken kastas mellan ämnen som runka bulle och rösträtt) är att folk ska skratta medan de sitter i salongen, men också få med sig några tankefrön att diskutera på vägen hem. Att behandla samhällsfrågorna som han brinner för med humor eller allvar är ingen skillnad för Soran.

- När man gör klassiska IQ-test så undersöks det om man kan se problem på andra sätt än vad hjärnan är van vid, och humor är samma sak. Alla kan höra om 11 september 2001 och säga “det där var tragiskt”, men kan du hitta något kul i det? Många misstar att skämta om något för att föringa eller inte ta det på allvar, men det är tvärtom, det betyder att det här är viktigt nog att skoja om. Det ger oss medel att se på det med olika synviknlar, medan allvaret ofta bara erbjuder en väg. Sedan är skratt också är bra vapen för att avdramatisera saker och visa på hur löjligt något kan vara. För många är humor bara trams, för mig är det otroligt allvarligt.

Vad är det roligaste du vet?

- Jag har aldrig något svar på den frågan, men jag gillar djur på nätet. Katter. Det är underbart.

Vad för katter? Katter som ramlar eller katter i kläder?

- Det mesta. Inte om de far illa och man kan höra att de jamar konstigt, så att man förstår att den typ är sjuk. Då dör man. Men om man får veta att katten mår bra idag, då är det roligt. Och till exempel en katt som sitter på en sköldpadda eller åker omkring på en dammsugare. Men den humor jag konsumerar mest är väl den jag ägnar mig åt, den där samhället sätter agendan. Det ska vara väldigt roligt såklart, men inte enbart skratt. Man pratar om saker man tycker är viktiga också.

 

 

 

 

 

Vad blir det för musik i påsk?

Äntligen är våren, solen, värmen och påsken här! Dagarna blir ljusare, humöret blir gladare och påskäggen får nog alla att lysa upp lite extra. Oavsett vad du har för planer i påsk så har vi samlat ett gäng spellistor som passar perfekt för en lång och härlig påskhelg med allt från påskjakter och äggmålning till långa promenader i vårsolen.

Påsk
Planerar du att…

Ha en fest, hänga med dina vänner eller bara sitta och jäsa i vårsolen?
Weekend Hangouts är den optimala spellistan för en riktigt skön långhelg. Den domineras av skön soft housemusik; en del kända hits men framförallt nya och mindre kommersiella låtar.

Eller träna?
#Beach2014 är en dunderbra träningsspellista för dig som planerar att under påsken ta tag i din träning och göra dig redo för strandsäsongen. Spellistan innehåller energifyllda och peppiga låtar som får dig att kämpa lite hårdare och lite längre!

Middag med vännerna?
Dinner Party är den perfekta listan för er som ska bjuda hem lite vänner i påsk. Listan innehåller skön loungemusik blandad med de några av de bästa och senaste hitsen från topplistan. You cook the food – We set the mood!

Vila och göra ingenting?
Chillax är en riktigt bra för dig som bara vill chilla eller relaxa och försvinna från verkligheten för en stund. Läs en bok, ta en extra lång sovmorgon eller lunka runt i solen till avkopplande och sköna låtar.

Vakna på glatt humör?
Wake Up Happy kan bota vilket morgonhumör som helst. De här energifyllda, peppiga och asgrymma låtarna får en att flyga upp ur sängen och dansa hela vägen fram till pannkaksjärnet. Låt den glada morgonmusiken få bestämma moodet för resten av din dag.

Resa bort?
Transatlantic Lullaby är en lugn och skön spellista som hjälper dig att koppla av efter en stressig flygplats. På med hörlurarna, bak med stolsryggen och njut av musiken så kommer du vara framme snabbare än du anar!

Eller är du sugen på att meditera?
Meditate To Sounds Of Nature innehåller avslappnande ljud från naturen. Dröm dig bort till magiskt avslappnande ljud från alla naturens hörn. Här finns ljudet från såväl djuren längst ned på havets botten som en storm i en tropisk regnskog.                    

 

 

 

 

 

Spotify Landmark: Nas’ Illmatic

Spotify Landmark - our series documenting music’s greatest moments in the words of those who made them – is back. This time around, we bring you the ‘aural history’ of Nas’ Illmatic - considered by many to be one of the greatest hip-hop albums of all time. On the occasion of the album’s 20th anniversary reissue, Queens, NY native Nas, his producers and his A&R executive recount the making of this timeless gem.

Uncover the story behind this iconic album with Spotify Landmark here!

 

 

 

 

 

 

Cris Cab: “Jag vill vara en hemlig agent”

Idag släpper 21-åriga Cris Cab sitt debutalbum, som han producerat under en tid då han lärt känna sig själv. Vi ringde Cris för att prata om barndomsdrömmar, kända mentorer och James Bond.

 

cc730_5190059d30c0dd3836a18a218f66974b_0_0_730_400

 
Hej Cris Cab! Hur är livet just nu?

- Bra! Det har varit en hel del resande för att göra reklam för första singeln “Liar Liar”. Det här har definitivt varit en dröm för mig sedan jag var en liten pojke. Visst är det slitigt, men jag tycker om att flyga och det är ett häftigt sätt att se världen. Alla platser jag har varit på hittills har varit väldigt, väldigt coola.


Berätta om ditt debutalbum “Where I Belong”!

- Jag har jobbat på det i två och ett halvt år, under en ålder då man upptäcker sig själv och sin personlighet. Det är viktigt att fortsätta att upptäcka sig själv. Det är mycket jobb nu, men jag kommer närmare och närmare det jag älskar att göra.


När insåg du att detta var vad du ville syssla med?

- Det bara hände en dag. Den första låten som jag lärde mig på gitarr var James Bond-soundtracket, det kändes coolt. Jag älskar fortfarande James Bond och har alltid velat bli en hemlig agent. Det vill jag än i dag. Jag vill bara resa runt världen och rädda den ifrån dåliga människor.


Du började din karriär i 15-årsåldern, finns det något som du har saknat från ett vanligt tonårsliv?

- Nej, som tur är hade jag vänner som inte var så förtjusta i musik. De var vanliga killar, och jag tillbringade mycket tid med dem. Vi växte upp vid havet i Miami och tillbringade mycket tid med att surfa, åka wakeboard och dyka. Jag tycker fortfarande om att tillbringa min lediga tid utomhus.


Du har haft både Pharrell Williams och Wyclef Jean som mentorer. Vad har de betytt för dig?

- De lärde mig så mycket om den kreativa processen, hur man gör en låt lätt att relatera till. Och Pharrell sa “det finns ingen genväg , du måste jobba hårt för att komma dit du vill”. Wyclef och Pharrell är goda människor och behandlar alla på samma sätt, de vet att det är viktigt att lära känna sina fans och ha kontakt med dem. Numera kommer den kontakten till stor del via sociala medier, och efter konserter brukar jag alltid hänga kvar ett par timmar och prata med publiken.


Om du skulle vara mentor åt någon ny artist i dag, vad skulle ditt bästa råd vara?

- Tro på dig själv. Hitta ditt sound och håll fast vid det. Lyssna på all slags musik och upptäck vad du verkligen älskar


Vad händer härnäst för dig?

- Jag kommer att tillbringa mycket tid i Europa, resa och träffa mina fans därute. Ge alla en chans att se mig uppträda live. Min dröm är att nå dem, spela runt om i världen och att kunna hjälpa människor genom musik.


Som en musikalisk hemlig agent?

- Exakt.