Spotify Landmark: Nas’ Illmatic

Spotify Landmark - our series documenting music’s greatest moments in the words of those who made them – is back. This time around, we bring you the ‘aural history’ of Nas’ Illmatic - considered by many to be one of the greatest hip-hop albums of all time. On the occasion of the album’s 20th anniversary reissue, Queens, NY native Nas, his producers and his A&R executive recount the making of this timeless gem.

Uncover the story behind this iconic album with Spotify Landmark here!

 

 

 

 

 

 

Cris Cab: “Jag vill vara en hemlig agent”

Idag släpper 21-åriga Cris Cab sitt debutalbum, som han producerat under en tid då han lärt känna sig själv. Vi ringde Cris för att prata om barndomsdrömmar, kända mentorer och James Bond.

 

cc730_5190059d30c0dd3836a18a218f66974b_0_0_730_400

 
Hej Cris Cab! Hur är livet just nu?

- Bra! Det har varit en hel del resande för att göra reklam för första singeln “Liar Liar”. Det här har definitivt varit en dröm för mig sedan jag var en liten pojke. Visst är det slitigt, men jag tycker om att flyga och det är ett häftigt sätt att se världen. Alla platser jag har varit på hittills har varit väldigt, väldigt coola.


Berätta om ditt debutalbum “Where I Belong”!

- Jag har jobbat på det i två och ett halvt år, under en ålder då man upptäcker sig själv och sin personlighet. Det är viktigt att fortsätta att upptäcka sig själv. Det är mycket jobb nu, men jag kommer närmare och närmare det jag älskar att göra.


När insåg du att detta var vad du ville syssla med?

- Det bara hände en dag. Den första låten som jag lärde mig på gitarr var James Bond-soundtracket, det kändes coolt. Jag älskar fortfarande James Bond och har alltid velat bli en hemlig agent. Det vill jag än i dag. Jag vill bara resa runt världen och rädda den ifrån dåliga människor.


Du började din karriär i 15-årsåldern, finns det något som du har saknat från ett vanligt tonårsliv?

- Nej, som tur är hade jag vänner som inte var så förtjusta i musik. De var vanliga killar, och jag tillbringade mycket tid med dem. Vi växte upp vid havet i Miami och tillbringade mycket tid med att surfa, åka wakeboard och dyka. Jag tycker fortfarande om att tillbringa min lediga tid utomhus.


Du har haft både Pharrell Williams och Wyclef Jean som mentorer. Vad har de betytt för dig?

- De lärde mig så mycket om den kreativa processen, hur man gör en låt lätt att relatera till. Och Pharrell sa “det finns ingen genväg , du måste jobba hårt för att komma dit du vill”. Wyclef och Pharrell är goda människor och behandlar alla på samma sätt, de vet att det är viktigt att lära känna sina fans och ha kontakt med dem. Numera kommer den kontakten till stor del via sociala medier, och efter konserter brukar jag alltid hänga kvar ett par timmar och prata med publiken.


Om du skulle vara mentor åt någon ny artist i dag, vad skulle ditt bästa råd vara?

- Tro på dig själv. Hitta ditt sound och håll fast vid det. Lyssna på all slags musik och upptäck vad du verkligen älskar


Vad händer härnäst för dig?

- Jag kommer att tillbringa mycket tid i Europa, resa och träffa mina fans därute. Ge alla en chans att se mig uppträda live. Min dröm är att nå dem, spela runt om i världen och att kunna hjälpa människor genom musik.


Som en musikalisk hemlig agent?

- Exakt.

 

 

 

 

 

 

John Martin: “Jag har gått en utbildning i att bli världsartist”

Du kanske inte har hört talas om John Martin Lindström, men du kan knappast ha undgått hans röst i några av housevågens största hits. Nu kliver John Martin fram i rampljuset, och vi har träffat honom för att prata om åren med Swedish House Mafia, hemlängtan i LA och sorglig eufori.

john_martin_730

Som låtskrivare och sångare på både “Save the world” och “Don’t you worry child” med Swedish House Mafia har John Martin fått turnera världen över, och nu släpper han äntligen musik i eget namn. Första singeln heter “Anywhere for you” och är skriven tillsammans med ständige vapendragaren Michel Zitron.

- Vi åkte till LA och hyrde ett hus med Vincent Pontare och Adam “ADL” Baptiste. Vi var där i flera månader för att skriva låtar. Först när man kommer till Los Angeles får man någon slags hybris av “shit, allt är möjligt”, men sedan börjar man alltid lyssna på enbart svensk musik. Mitt i i vår Sverige-hemlängtan pratade vi om att vi sakande våra kompisar och familjer, det är ändå de som är det viktigaste av allt. “Anywhere for you” är en kärlekslåt till dem, ett brev hem.

John Martin och Michel Zitron är några av upphovsmännen till bland annat “Fade into darkness” med Avicii och “Save the world” och “Don’t you worry child” med Swedish House Mafia. Med andra ord ligger John Martin bakom några av de senaste årens största househits, men själv har han alltid haft andra musikaliska influenser.

- Jag och Michel kommer inte från housevärlden, vi kommer från pop och rock. När vi träffades tyckte vi att house var häftig musik, men det fanns inga riktigt bra texter. Vi ville ta in historier och sorgliga melodier i den euforiska dansmusiken. Dessutom fanns inte min typ av röst i dansmusiken då. Det känns som att vi kan höra stor skillnad på låtar före och efter “Save the world”, det blev någon sorts game changer.

På vilket sätt?

- Att ta in sångare som kommer från rock, pop och indie. Jag tror det hörs att vi inte har hyrt in folk som sjunger på tracket. Det är mycket själ som går förlorad då, tror jag. Istället för att välja någon som sjunger helt fantastiskt skolat och bra så är vi riktiga låtskrivare.

Mötet mellan John Martin och Michel Zitron var livsomvälvande för båda två. De hade sett varandra uppträda på klubbar i Stockholm några gånger, och en sommarnatt 2009 möttes de ute och diskuterade bristen på melankoli i dansmusik. De bestämde sig för att börja jobba tillsammans, och enligt John Martins pressmeddelande avslutade de kort därefter båda sina dåvarande förhållanden och låste in sig i studion.

- Om vi ser på det i efterhand så var det verkligen så ödesdigert. Att det tog slut med våra tjejer samtidigt trodde vi nog var av andra anledningar då, men vi var på något sätt i samma vägskäl i livet. Det var därför vårt möte blev så starkt. Jag hade knegat sedan gymnasiet och hållit på musik all övrig tid och köttat för att få det att funka med olika band, men det lossnade aldrig. Michel hade DJ:at och försörjde sig som låtskrivare för svenska Idol-artister. Han var också rätt less, båda ville göra något som vi verkligen kände i hjärtat. Det blev någon slags dominoeffekt, vi fick massor av energi från varandra och kände “om vi ska göra det här kan vi inte göra det halvhjärtat”. Jag har inte träffat någon som är framgångsrik i den här branschen utan att ha satsat allt. Det går ju att ha en karriär vid sidan av, men i mitt fall har det aldrig funnits en plan b. Det är det här jag är bra på.

John Martins resa mot världsscenerna började när han och Michel Zitron skrev “Don’t you worry child”. De gjorde på skoj en lista över vilka som var deras drömproducenter för låten, och detta var samma sommar som Swedish House Mafia släppte “One”.

- Vi tänkte “vad fett om de skulle prodda åt oss”, men vi visste ju inte hur vi skulle kunna nå dem. Ett halvår senare så kom Sebastian Ingrosso av en slump in i lokalen där vi har studio, och vi lurade in honom i vårt rum och spelade upp låten. Då frågade han om vi ville vara med och skriva på “Save The World” och göra “Don’t You Worry Child” tillsammans med dem. Och så tog det fart.

Du har varit med om en superresa med de här låtarna. Hur känns det att satsa solo nu?

- Även om det har varit helt fantastiskt med de andra är det ännu mäktigare när det är i mitt eget namn. Då kan jag inte skylla på någonting. Det är helt rätt tajming nu, jag har fått köra alla stora scener med Swedish House Mafia, gjort TV i höstas med Tinie Tempah… Om man gå en utbildning i att bli världsartist har jag gjort det under de här åren.

 

Lorentz: “Jag vill inte ha några gränser”

I duon Lorentz & Sakarias har han påverkat musikrecensenter så starkt att de fått sömnsvårigheter. Idag släpps Lorentz Alexanders första solosingel “Visa mig vägen” och vi träffade honom i hans studio för att prata om nystarter, The O.C och vikten av att bara gå in och göra.

lorentz_730

När vi träffar Lorentz Alexander i studion har han på sig producenten Vittorio “Vito” Grassos vita, luddiga tofflor. Det säger något om hur hemmastadd Lorentz har blivit i lokalen där hans nya album spelas in. Soffan vi sitter i har agerat säng mer än en gång.

- Nu ska jag bara fixa sista halva refrängen, sista versen och sista trummorna, men alla låtar finns. Jag skulle egentligen ha lämnat in albumet typ nu, men jag fick fokusera på omslaget och det visuella för första singeln en stund. I morrn och resten av veckan kommer jag göra klart albumet.

Hur känns det då att du snart är klar?

- Jag är faktiskt väldigt exalterad. Jag har lyssnat väldigt mycket på skivan, no ego, men jag har ju jobbat med den så länge att det ska bli skönt att släppa ut allt. Jag har ändå hållit sologrejen under radarn. Det känns fett att premiära nyheten om att det kommer ett album med att ge ut material, att det inte har snackats om det innan jag släpper något. Det är lite det jag är inne på, att inte låta grejer stanna vid idéer och prat. Jag bara går in och gör det istället. Let’s make that happen, som nya labeln heter.

Hur kom det namnet till?

- Jag och Vito skulle beställa mat innan P3 Guld-galan förra året, jag frågade vad de rekommenderade. Personen i kassan gav ett förslag på vad jag skulle beställa, och då sa jag “let’s make that happen”. “Jag tar en sådan”, liksom. Sedan följde det uttrycket med hela den Göteborgsvisiten, jag döpte min Instagram till det, min bror Oskar Lowitz som är med och producerar skivan tryckte upp en keps som det stod det på. Det blev något som personifierade mig och männsikorna omkring mig och vad vi gör. Det känns grymt att ett Instagramnamn kan bli en label. Det är bara att göra det och det avspeglar sig i musiken också.

Berätta om första singeln “Visa mig vägen”!

- Jag ville verkligen släppa den först för att den känns annorlunda. Det finns mörker i den, men det är sekunden när isen bryts. Ett första tecken på att något håller på att förändras och plötsligt gå ens väg. Den fångar känslan av att exakt nu ändrades något. Något mörkt går in i något ljusare. Grus på asfalt.

Hur kom den till?

- Det är en av två låtar som vi tagit in externa producenter på, Hannes Netzell och Gustav Fagring, och det är deras första släpp i Sverige. Beatet var först i händerna på Kanye Wests A&R och han höll i det väldigt hårt, men jag ville verkligen, verkligen ha det. Efter mycket tjat ringde Hannes Netzell och sa “du får det”. Jag bara gick igång på känslan, det är en sida av mig som jag verkligen ville ha med på skivan.

Lorentz är framför allt känd som ena halvan av hiphopduon Lorentz & Sakarias, som han har tillsammans med sin halvbror Martin. Förra året släppte de sitt andra album “Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast” och hyllades av såväl kritiker som publik, till exempel skrev Expressens Annah Björk i sin recension att hon varken kunde äta eller sova sedan hon drabbades av albumspåret “Molnen (ni kan inte nå mig)”. Visst går det att dra paralleller mellan det soundet och den kommande skivan, men Lorentz gillar artister som bryter ny mark och aldrig stagnerar, så uttrycket är annorlunda och en aning mer uppskruvat den här gången. Att Lornetz nu släpper en soloskiva är dock ingen bandsplittring mellan honom och Martin.

- Jag och min bror har alltid gjort olika musikaliska projekt. Vi utgår från Lorentz & Sakarias och har alltid varit en grupp, men vi träffades ju inte ute och sa “ska vi starta grupp?”. När jag gjorde det första grejerna till den här skivan kände jag att det var logiskt att göra det själv den här gången. Det började i somras, så det är ingen skiva jag gått och burit på under hela mitt liv.

Första fröet till soloalbumet såddes i en dansstudio. Producenten Vitos mamma Cristina är koreograf och danschef, så när Vito, Lorentz och Oskar inte hade någonstans att vara fick de komma dit. Trion började göra låtar ihop och hade idén om att expressproducera ett album.

- Vi tänkte att vi skulle göra klart allt på en vecka, och släppa den två veckor senare. Mycket av idéerna till albumet kom de där första veckorna, men sedan har vi gjort fler låtar och det har blivit en större karusell. Det fanns i bakhuvudet att göra något stort, så idéen att göra det snabbt var mest för att jag kände “jag gör det, nu kör vi”.

Lorentzs “allt är möjligt”-mentalitet är tydlig i samtalen om albumsläppet, han vill skapa innovativa sätt att komma åt musiken på och göra annorlunda merchandise (två ord: pinky ring). Även i musikproduktionen tänker han bortom de vanliga ljuden, och har bland annat samplat första avsnittet av tv-serien “The O.C” på ett albumspår. Låten hette från början “Seth och Summer”, döpt efter två av huvudrollskaraktärerna. Nu heter den ”The.OC.S01E01.DVDRip.XviD”.

- Det är namnet på torrent-filen för första avsnittet. Jag vill inte ha några gränser för vad låtar kan heta.

 

 

 

Kim Cesarion: “Mitt liv är super just nu”

För drygt ett år sedan hade inte Sverige introducerats för Kim Cesarions falsett. Debutsingeln “Undressed” ändrade detta och den har idag spelats över 28 miljoner gånger på Spotify. Samma låtskrivare ligger bakom nya singeln “I love this life” och vi tog ett kort snack med Kim Cesarion om låten och hans liv.

kim_cesarion_730

Hej Kim! Berätta om “I love this life”.

- Jag skrev den ungefär ett halvår efter “Undressed”, med samma genier då såklart, Arnthor Birgisson, Lukas Duchnowski och Gary Clark. Den är mer upptempo i jämförelse med “Undressed”, så jag hoppas att den kommer funka bra till sommaren.

Hur är ditt eget liv just nu?

- Det är super! Mycket resande, mycket jobb, lite sömn och otroligt roligt. Med andra ord: så som jag vill ha det, haha!

Vad gjorde du för exakt ett år sedan?

- Wow.. Jag tror jag hade ett gig på Rodeos jubileum. Och förberedde mig för releasen veckan efter!

Vad händer under 2014?

- Det blir flera festivalspelningar runt om i Skandinavien, fortsatt resande för promotion och gigs utomlands. Sedan kommer jag och en bra vän driva fredagar på ett väldigt trevligt uteställe här i Stockholm, som vissa känner till från förra sommaren. Det kommer att bli livemusik av mina musiker från bandet blandat med att vi DJ:ar funk, disco, soul och house. Våra kvällar kallas Chicken Grease!

 

 

Stina i NONONO: “Jag försöker inte please:a någon”

NONONO är en av Sveriges mest hypade musikexporter just nu. Dessutom är de det senaste bandet att bli en del av Spotify Spotlight. Vi pratade med frontkvinnan Stina Wäppling om genombrottsåret, att bli vän med scenen och det kommande albumet.

nonono_730

“Hajhaj… Lämna ett meddelande efter pipet. Var inte rädd för att prova något kul och fantasifullt” säger Stina Wäppling på en imponerande imitation av västgötska. På grund (eller tack vare) dålig tågmottagning får jag höra hennes telefonsvarare några gånger innan vi till slut får tag i varandra.

- Haha åh nej, den är typ sex år gammal, skrattar hon.

Sångerskan och låtskrivaren i NONONO är på väg hem från Åre, där hon varit i fyra dagar och åkt skidor, ätit gott och badat bastu. En välförtjänt minisemester för en hårt arbetande artist.

- Under året som gått har jag aldrig tagit det lugnt. Det har varit så mycket resande och ingen av oss i bandet har gjort live-biten, intervjuer eller tv förut. Det har varit många nya upplevelser och det går åt ganska mycket energi åt att förstå hur jag ska ställa mig till allt, men jag får fortfarande så mycket kraft av att folk tycker om musiken och att det går bättre än vad vi hade kunnat drömma om. Så stressen är positiv.


Vad gjorde du för exakt ett år sedan?

- Då hade vi precis kommit hem från By:larm, det var en av våra första spelningar. Sedan åkte vi till Barcelona och tog våra första pressbilder. Vi hade inte släppt “Pumpin’ Blood” för ett år sedan, men vi tyckte nog att det var ganska mycket som hände ändå.

När världshiten “Pumpin’ Blood” väl släpptes fick Nonono uppmärksamhet på musikbloggar över hela världen, och det intensiva resandet tog fart. Stina, som har psykologexamen, jobbade på ett center för ungdomar med psykiska problem vid sidan av musiken. I oktober förra året blev hon tvungen att sluta för att hon reste så mycket.  Och visst kan hon sakna sitt gamla yrke.

- Sådana jobb där man lär känna och tycka om männsikor… Jag saknar verkligen det, men jag tror att jag kommer komma tillbaka till psykologin. Det är inget som försvinner. Musik kan inte riktigt styras, när det funkar och man trivs kan man inte skjuta upp det. Då ska man ta till vara på det och göra det bästa man kan.


Vad har stått ut mest för dig under det här året?

- I början tyckte jag att det var obehgaligt med live-biten, skriva musik har varit ganska privat för mig. Det tar lång tid innan jag känner mig bekväm med att jobba med andra låtskrivare, så det var väldigt speciellt första gångerna jag skulle framföra musik inför publik! Första gången som det kändes bra och kul var på Mercury Lounge i New York. Det var en glad och positiv publik som gav så mycket energi, och där kom jag på en strategi på scen: att jag inte ska vara så självmedveten och försöka please:a någon.


“Pumpin’ Blood” blev er biljett ut i världen och ni har spelat den live otaliga gånger under det gångna året. Vad är din relation till låten idag?

- Jag tycker om den jättemycket. Remixer har gjorts och vi har spelat den i massa olika akustiska versioner, vilket är skönt för då tröttnar man inte. När vi skrev “Pumpin’ Blodd” så kändes den så himla mystisk och spännande, nu känns den kanske inte så spännande längre, men jag blir fortfarande jätteglad när jag hör den. Som nu på after-skin i Åre! Men vi är alla sugna på att få släppa albumet så att folk får se att vi har andra låtar som är lika mycket oss.


Berätta mer om albumet We are only what we feel!

- Vi är väldigt glada och stolta över det. Den har tagit ett år att sammanställa, alla känslor vi har haft av att vara glada, ledsna, förvirrade finns med. Man kan höra att “Pumpin Blood” gjordes på sommaren, “Like the wind gjordes på hösten”… Alla låtar har sin årstid och representerar vårt första år tillsammans.

Peppad på NONONO:s första fullängdsalbum? Från och med onsdag den 19:e mars kan du förhandslyssna på nya låtar varje dag i den här spellistan. Följ den för att få uppdateringar om när nya spår finns tillgängliga!

 

Spotify på SXSW

Festivalen South by South West pågår för fullt i Austin, Texas. Spotify är självklart på plats och har pratat med några av artisterna som spelar i Spotifyhuset.

tovelo730_6bb5b6d62259f9690f6015712a0c0565_0_0_730_400 2


Tove Lo

Det är första gången du är på SXSW, ser festivalen ut som du hade förväntat dig?

- Litegrann. Det är lustigt för det påminner mig om en klubb i Stockholm som heter Trädgården. Den har öppet på midsommar, så det är musik hela dagen, precis som här! Vi har mycket Deep House, mycket av Stockholms grymma kvinnliga indieelectro-pop och bandet The Fix. Det är en mix av allt!

Vem vill du helst se när du är här?

- Jag älskade Wet och nu vill jag se Betty Who och definitivt Jungle. Jag är så förtjust i sådana här platser där du bara kan vandra omkring och upptäcka nya saker.


T och J från Jungle

Vem vill ni helst se på SXSW?

T: Jag skulle vilja se Kelis, jag har hört att hon delar ut mat från en bil här. Bra marknadsföring!

J: Jag vill se JayZ och Kanye, de spelar också här va? Julian Casablancas konsert vore otroligt att få se, men vi skulle bli helt klämda i kön!

Det här är första gången ni är på SXSW, ser det ut som ni trodde?

T: Nej, det är ännu fler galningar här än vad jag hade förväntat mig!

J: Jag tycker att festivalen mest handlar om att gå omkring och titta på galenskapen som utspelar sig överallt.

Alla band har internskämt, vad är ert?

T: Haha! Tja, vi har ett pågående skämt nu om madrasser, men det är lite för komplicerat för att förklara.

J: Låt oss bara konstatera att det är bäst att vara försiktig i närheten av hotellen som vi bor på. I alla fall om fönstrena är öppna och vi är uppe på vårt rum.

Kastar ni alltså ut madrasser genom fönstren?

T: Vi har blivit kända för att kasta ut kuddar genom fönstren. Det är säkrare än att kasta ut en TV.

J: Vi tycker sådana turnéklichéer är jätteroliga, och man kan åtminstone inte döda någon med en kudde. Hoppas jag.

Jungle har en mystik kring sig. Det finns inga officiella bilder, nästan inga intervjuer…

J: Jag tror det blev så av en slump medan vi var upptagna med att göra låtar och musikvideos. De grejerna är viktigast av det vi gör.

T: Jag förstår att folk vill kunna hitta bilder, men vi vill göra andra saker. Nu har vi självklart fått lite profil så sådant förändras ju.

J: Jag tänker alltid “Martin Scorsese dyker inte upp med ett leende på läpparna i slutet av sina filmer, eller hur?”. Det finns inga bilder på Monet under en Monet-tavla på en konstutställning. Personen finns i skapandet. Vi skapar något som är mer intressant än att bara lyfta fram oss i rampljuset.

Vilket var det senaste albumet som gav er en “wow!”-upplevelse? 

J: Jag går fortfarande tillbaka till Shuggie Otis. Jag älskar hans grejer. Jag älskar Wild Beasts också, deras musik är så pulserande och het. Den ger dig bara sex och våld!

Vilka låtar hör vi garanterat i er turnébuss?

T: Michael Jacksons Smooth CriminalWhat’s Going On med Marvin Gaye…

J : Det finns en briljant gammal discoskiva av Sandy’s Gang som heter Hungry, den älskar vi. Och vi skulle spela Jay Z och UGK med Big Pimpin’ och Eves Let Me Blow Ya Mind, alla blir galna när de hör den…

Till sist: Vad är era favoritljud? 

T: När någon knäpper fingrarna. Jag är väldigt stolt över mina fingerknäppar.

J: Jag älskar ljudet av en visselpipa. Det ljudet väljer jag!


DUM DUM GIRLS

Vilket album skulle vi få höra på Dum Dum Girls efterfest?

- Jag skulle sätta på Violator av Depeche Mode. Den skivan gör min fest! Jag skulle välja Personal Jesus som en höjdpunkt. Så mycket fantastisk andning!

Vad är ditt favoritljud?

- En riktigt hög, kvinnlig röst som ekar i en katedral.

 

Mitt Mello: Helena Paparizou

Under Melodifestivalens sex veckor låter vi artisterna dela med sig av livet bakom Sveriges största musikprogram. Helena Paparizou har landat i Lidköping för Andra Chansen och för Spotify berättar hon om kärleken till sin låt, varför hon har vatten från sin hemkran backstage och minnen från Eurovision Song Contest-vinsten.

IMG_0327

2005 vann Helena Paparizou hela Eurovision Song Contest med “My Number One”. Då representerade hon Grekland, och sedan dess har Christer Björkman försökt övertala henne att ställa upp i svenska Melodifestivalen.


Vilket är ditt starkaste minne från när du vann Eurovision Song Contest?

- Mitt starkaste minne var när vi väl vann och jag fick stå på scen och skrika av glädje. Resan på väg upp till scen igen, hur blodet rusade i mina ådror och det enda jag tänkte var ”YES, nu är vi här, vi vann!” Jag kände vinnarkänslan och skrek av glädje på scen.


Hur kommer det sig att du ville ställa upp i Melodifestivalen just i år?

- Det var låten som vann mig och låtskrivarna hade redan bestämt sig för att låten skulle till Melodifestivalen. Så jag bestämde mig för att jag ville åka med på “Survivor”-resan. Med andra ord, det var låten som övertygade mig!


Beskriv hur din dag kommer att se ut på lördag.

- Jag kommer sova ut så länge jag kan, äta en bra frukost, värma upp rösten ordentligt och enbart umgås med människor som ger mig god energi. Kramas! Och sen är det dags!


På vilket sätt skiljer sig uppladdningen inför Andra Chansen jämfört med din första deltävling? 

- Det känns tryggare att få sjunga låten ännu en gång. Vi har inte ändrat på mycket saker på scen förutom lite kameravinklar. Energin är densamma om inte bättre. Jag är redo.


Vad har du för ritualer precis innan du går ut på scen?

- Jag samlar in mina känslor och sen bryter jag av mot omvärlden. Jag lever i min egna värld innan jag ska på scen. Det handlar bara om mig och låten.


Har du något som ger dig tur?

- När mamma kommer hämtar hon alltid med sig en flaska vatten från vår hemkran. Och det kommer jag ha på lördag!


Hur gick det till är du valde den här låten för Melodifestivalen?

- Jag gick i korridorerna på mitt skivbolags kontor och där spelades låten. Jag klev in i studion där grabbarna satt och jobbade och jag kände att den här låten tilltalar mig.


Berätta något vi inte vet om livet bakom scen under Melodifestivalen.

- Många kanske tror att alla bidrag är konkurrenter, men bakom scenen är vi alla artister och band som en enda stor familj och vi har supertrevligt tillsammans!

 

The Fooo: “Våra fans finns alltid där”

Igår gick årets Grammisgala av stapeln och inför detta bjöd vi in mottagarna av Spotifys pris Årets Innovatör, till Spotifykontoret. Det blev frukost, rundpingis och snack med de stolta vinnarna i The Fooo.

thefoo

Avicii, Veronica Maggio, Britta Persson och Daniel Adams-Ray fick se sig slagna när svenska folket skulle rösta fram Årets Innovatör. Vinnarna i Spotifys Grammiskategori blev killarna i The Fooo, och när bandet kom på besök på Spotifykontoret berättade Oscar Enestad hur de reagerade på beskedet.

- Vi var faktiskt ute med vårt crew när vi fick reda på att vi hade vunnit. Vi blev helt crazy, bara hoppade runt i en ring och kramade varandra. För mindre än ett år sedan var vi inte The Fooo, och helt plötsligt blev vi nominerade till en Grammis. Då tänkte vi “shit, vad oväntat” – och så vann vi!

För ett år sedan gick killarna på dansskolor, sjöng och spelade teater. Det har de alla gjort sedan 4-årsåldern, och alltid siktat mot stjärnorna.

- Man hade någonting man strävade efter, men visste inte riktigt vad. Det fanns någon väg man skulle gå någon gång. Och så hittade man bara den vägen helt plötsligt vid 15 års ålder, säger Felix.

Oscar Enestad, Oscar Molander och Felix Sandman kände varandra från dansskolan de gick på, och skivbolaget Artist House satte ihop dem med Omar Rudberg från Göteborg som hade tävlat mycket i olika sångtävlingar. Så föddes The Fooo, och i våras fick de sitt stora genombrott när de var förband åt Justin Bieber i Stockholm. Även om det inte är så längesedan har de redan lärt sig mycket på resan.

- Utöver att vi blivit mycket bättre på parkour och dans så har vi ändå kommit väldigt nära varandra. Vi ÄR verkligen en familj, säger Oscar Molander.

- Man klarar väldigt mycket om man samspelar, man kan inte göra allt själv. Vi har lärt oss att samspela och lösa problem och komma fram till bra grejer. Det har varit både en prestations-och personlighetsutveckling. Och bättre klädstilar tycker vi nog att vi har fått, det är jag glad för! säger Felix och gestikulerar mot sin egen tröja med en stor grön palm på.

The Fooo blev nominerade till Årets Innovatör-priset för relationen till sina fans. Deras filosofi är att vara tillgängliga för sina fans, som får vara med och bestämma var gruppen ska uppträda härnäst. Köpcentrum, gator och torg blir till scener där ingen åldergräns eller biljettsumma begränsar publiken, och uppträdandena filmas och sprids sedan på sociala medier. The Fooo är inte upphöjda idoler som är omöjliga att nå, de gör fansen delaktiga i sin karriär. Tre och en halv miljon visningar på gruppens Youtube-kanal visar att lojaliteten är besvarad.

- Vi är riktigt tacksamma för våra fans, The Foooers. De är alltid där, säger Omar.

- Närheten till dem har varit huvudsaken från början. När vi gick ut på gatan och uppträdde hade vi ingen publik, men vi tänkte att vi kanske kunde haffa lite fans på det sättet. Vi spelade in vår första video på Drottninggatan och bara körde, och sedan dess har det eskalerat. Vi gör det öga mot öga med fansen, och sedan kan man få ut det på olika sätt via Instagram och Facebook. Vi gillar närheten till våra fans och det är så de blir fler, säger Felix.

The Fooos roligaste fanupplevelser: 

Oscar Molander: Jag låg och sov, vaknande och kände att jag var hungrig. Klockan var kanske tre-fyra på natten, så jag gick ut i mitt kök. Det är ett jättestort fönster ut mot trädgården, sedan är det en gata utanför. Så ser jag hur det går av en blixt mot fönstret, och där står jag i morgonrock och kalsonger. Jag tittar ut och ser att det är massor av fans utanför fönstret! Och där står jag med min macka.

Oscar Enestad: Det var en sommardag. Jag hade precis duschat, så jag hade bara en handduk runt midjan och skulle gå ner på nedervåningen. Min syrra var ute med våra hundar, och hade lämnat ytterdörren öppen. Så när jag kommer ner för trapporna står det tre fans i hallen! Jag står där med blött hår och en handduk runt midjan och fick inte fram ett ord. De började skrika, och jag bara sprang upp för trappen igen för jag var ju tvungen att klä på mig. Jag fick byta om om sedan gå ner och säga “Hej! Gick ni in i mitt hus?”.

Felix: När Omar var hemma hos mig spelade vi hög musik, sjöng och lagade mat. Det var mörkt utomhus, och jag hade väldigt stora fönster i hela vardagsrummet. Några meter bort på vägen är det ett dike och en gatulykta. Jag stod och lagade mat och Omar gick runt och wailade som han brukar, och så går han fram till fönstret, slutar plötsligt sjunga och bara säger: “Oh. My. GOD!”. Då står det två tjejer under gatlyktan och kollar in genom fönstret, men man ser bara deras siluetter för det är så mörkt ute. Omar bara skrek, det var som en läskig filmscen!

 

Mitt Mello: CajsaStina Åkerström

Under Melodifestivalens sex veckor låter vi artisterna dela med sig av livet bakom Sveriges största musikprogram. CajsaStina Åkerström har landat i Göteborg för den tredje deltävlingen och berättar om förberedelserna och sin egen bild av Melodifestivalen. 

cajsastinaakerstrom

 CajsaStina Åkerström är kanske ett av de mer otippade namnen i årets Mello-startfält. I Göteborg ställer hon sig på scen i Scandinavium med bidraget “En enkel sång”. 


Hur kommer det sig att du ställer upp i Melodifestivalen nu?

- Dels känns tiden mogen för det. Jag tycker att Melodifestivalen på senare år har utvecklats till ett mycket intressant forum för musik, alla genrer får rum! Dels har jag skrivit låten jag ska sjunga själv. Det känns rätt mycket som en förutsättning för att medverka, eftersom jag trots allt är låtskrivare i botten.


Beskriv hur din dag kommer att se ut på lördag!

- Dagen börjar med sovmorgon fram till lunch, sedan kommer det att ”gå i ett” med alla praktiska förberedelser i form av artistmöten, genrep, smink-och hårfix och sådant fram till direktsändning!  


Vad har du för ritualer precis innan du går ut på scen?

- Sjunger upp mig en del, stretchar tungan, ser till att gå ner i varv och fokusera. 


Har du något som ger dig tur?

- Nej, jag tror inte på saker som lyckobringare. Däremot ber jag en bön inför varje framträdande.


Hur gick det till är du valde den här låten för Melodifestivalen?

- Det var juryn som valde den här slutgiltig. Jag presenterade två låtar för dem. Den handlar om avgörande möten i livet, såväl på ett privat, vardagsmässigt plan som mötet mellan artist och publik – det att våga ställa sig ”naken” inför en annan människa eller inför en hel publik. Kan vara bland det mest otäcka som finns eller det mest underbara!