DC Grimsta skildrar verklighet på veckans Viral 50

Viral 50 är spellistan där vi samlar de 50 mest delade låtarna på Spotify i Sverige under veckan som har gått. Veckans snackisar helt enkelt! Vi hörde av oss till DC Grimsta, vars låt “När vi går” knep en tredjeplacering denna vecka.

DC Grimsta - När Vi Går

Vällingby-rapparen DC Grimsta är tillbaka. I nya singeln “När vi går” delar han ocensurerat med sig av sin livshistoria, som bevisligen har berört lyssnare runtom i landet. Låten gick direkt upp som en av de mest delade låtarna på Spotify i Sverige. 

Hej DC Grimsta! Berätta om låten “När vi går”!
- Låten handlar om min uppväxt och min ständiga oro som liten, men också om viljan till att ta sig mot något bättre, vilket alltid har varit en drivkraft hos mig.

Hur känns det att den delas så mycket av Spotify-användarna i Sverige?
- Alltså… Det känns helt fantastiskt och det är inget jag hade räknat med, att folk visar kärlek för låten på det här viset. Jag är galet tacksam över att jag har fått folk att få feeling. Tack för att ni lyssnar och sprider ett positivt budskap.

Han vill inte avslöja alltför mycket om planerna framöver, men i november kommer en ny singel som är producerad av Matte Caliste. Tills dess lämnar DC Grimsta oss med denna hälsning: – Ge kärlek, få kärlek. Tack för mig.

Kolla in mer av DC Grimsta på hans artistsida på Spotify. Nyfiken på vilka låtar som de snackas mest om i resten av världen? Den globala Viral 50-spellistan hittar du här.

Serendipity Visualizes Simultaneous Listening Worldwide

Serendipity

For the past two months, we’ve hosted Spotify’s very first media artist in residence, interactive artist Kyle McDonald, who has built something truly inspiring. His creation, Serendipity, is an animated world map that shows when two people listen to the same song at the same time.

Yes, it’s a mesmerizing piece of art. It’s also true to life, based on real-time data.

In order to show up on Serendipity, two human beings must have started listening to the same song on Spotify within a tenth of a second of each other — basically, at the same time — in different towns, cities, states, nations, timezones, or even hemispheres.

Although they might not speak the same languages, live in the same climates, or believe the same things, they’re playing the same song at the same time. We’ve always known that music brings people together — and now, we can see that togetherness in real time.

“There are so many ways we’re connected to each other, but sometimes we forget, or we just can’t see it,” said Serendipity creator McDonald. “In person, it’s easy to see the features we share, or when we share stories in online discussions. But we’re also connected in more ephemeral ways, and we can extract these relationships with new tools. Even though listening to music can be a very private experience, I wanted to see how often this experience is shared.”

“I’ve heard estimates that half a million people are in airplanes at any moment, forming a sort of city in the sky,” he continued. “Maybe Serendipity shows a similar sort of never-ending worldwide music festival. I hope that when people watch it they feel something that reminds them of listening to music with friends, and they think about what music can do to connect people.”

Serendipity’s beautiful depiction of musical synchronicity between music lovers all over the planet shows us, maybe, just a little, how shared our experience really is.

This is what it looks like when the world listens together.

Spotify’s Media Artist in Residence program is run on an informal basis, but we might do it again. Interested artists can find out more here.

 

 

 

 

The Fooo: “Åka tunnelbana och käka Donken”

Spotify träffade The Fooo innan deras spelning på Skansen i onsdags. Vi lät Fooers på Facebook vara med och själva bestämma vilka frågor vi skulle ställa bandet. Det var faktiskt inte vi som ställde frågorna, utan Enni Holmstén, 9 år, en dedikerad och trogen Foooer.

theFooo

The Fooo har dansat inför publik sedan barnsben. Deras artistkarriär startade dock när de en dag dansade till en bergsprängare på Drottninggatan i Stockholm, filmade detta och la upp det på YouTube. Klippet uppmärksammades av inga mindre än Justin Biebers management! Innan killarna visste ordet av stod de plötsligt som förband på Biebers Sverigekonsert. Efter det har deras fanskara, förlåt “Foooerskara”, vuxit i otrolig fart. Spotify, tillsammans med nioåriga Enni som skötte snacket, träffade killarna innan Skansengigget och ställde tio utvalda frågor, skrivna av Foooers från hela Sverige. Här är intervjun.

“Om ni skulle vara instängda i ett rum i 24 timmar och en låt spelades om och om igen hela tiden, vilket låt skulle ni i så fall vilja höra?” - Felicia Nabbling, 18 år, Falköping

- Den vet jag! Vi skulle lyssna på “Loyal” av Chris Brown, svarar Ogge snabbt.

- Vi har levt med den i USA nu ganska länge… instängda i bilen, säger Felix.


“Vilket är ert drömställe att uppträda på?”
Mikaela Andreasson, 13 år, Köinge

- Oj, det finns många. Men ett coolt ställe skulle ju vara Madison Square Garden. Den är verkligen stor. Det är inte den största va? frågar Omar och vänder sig till de andra killarna.

- Den är inte stor i utrymme, fast den är legendarisk, svarar Felix.

- Det låter också coolt; Madison Square Garden! säger Omar.


“Om ni inte hade hållit på med musik och dans, vad hade ni gjort då?”
Lina Fridell, 14 år, Örebro

- Förhoppningsvis så hade vi antagligen varit vänner. Jag hade nog… Oscar blir direkt avbruten av Omar.

- Blivit kock! skriker Omar.

- Nej så bra är jag inte på att laga mat, svarar Oscar.

- Vi kan vara med i Hells Kitchen! föreslår Felix.

- Ja! Jag kan vara Gordon Ramsey och ni mina småkockar, säger Oscar och klappar Omar och Felix på huvudena varpå alla killarna börjar skratta.

- Nej, vi är alla med i ett lag och blir utskällda av Gordon Ramsey för det skulle gå åt helvete. Haha, svarar Felix, innan han kommer på att de ju borde varit ett paintball-lag.

- Juste, paintball-lag! Vi spelade det när vi var nere i Helsingborg… det var fett kul. Jo men vi säger paintball… då får vi med alla, säger Oscar.


“Om ni fick vara en person för en dag, vem skulle ni vilja vara då?”
Emma Karlsson, 15 år, Lindeberg

- Den är svår… Det finns så många. Kanske Nelson Mandela? Man skulle kanske inte vilja sitta i fängelse så länge som han gjorde, men man skulle vilja uppleva det han gjorde. Nelson Mandela är en frihetskämpe för er som inte vet. Inom musikvärlden så skulle Michael Jackson vara jävligt coolt så klart, svarar Felix.

- Om man han fick vara ett djur så skulle jag vilja vara en duva, säger Ogge nästan lite filosofiskt. 

- Det vore ju soft för då kan man åka tunnelbana och käka Donken hela dagarna! tillägger Felix, inte riktigt lika filosofiskt men med glimten i ögat. 

 
“Har ni någon kändiscrush?” - Elma Hamzagic, 15 år, Götene

- Jag känner lite för dem, säger Ogge och pekar på resten av gänget. Han skojar och säger att han blir lite nervös när han hänger med de andra grabbarna.

- Det här kan bli ett problem, haha! säger Felix.

- Du har ju i alla fall Rihanna! säger Ogge och pekar på Omar.

- Nej, alltså det är ju en grej att ha en förebild och en annan att ha en crush. Fast… hon är kanske både och. What ever! säger Omar med ett skratt och börjar klappa i händerna.


“Om ni hade fått skriva en låt som redan finns, vilken låt skulle det då vara?”
Alicia Emilsson, 15 år, Sunne

- Ojojoj… Det finns många. Det är helt sjukt, svarar Omar.

- “Man in the mirror”? föreslår Felix och börjar nynna på låten.

- Ja! Michael Jackson’s… den är grym! instämmer Omar.

- Det är ett fint syfte och ett bra budskap, säger Felix.


“Beskriv känslan av att veta att man är älskad av tusentals människor!”
- Linda Nachwati, 15 år, Borlänge

- Det är en svår känsla att beskriva. Att få göra det man älskar, bli accepterad för det och få så mycket kärlek från det hela tiden… Det är så sjukt att man får hålla på med en sådan grej, tillsammans med dem man älskar. Den känslan är något man upplever ofta när man går in på sociala medier, kollar Twitter och det är många som skriver. Det är helt fantastiskt och något som alla borde få uppleva. Det är rare, men så himla fint, berättar Oscar.


“Varför valde ni att heta The Fooo?”
- Matilda Wilda Löfblad, 14 år, Värmdö

- F – O – O – O, säger Felix och pekar på alla killarna en i taget. Det är alltså första bokstaven i Felix, Oscars, Omars och Ogges namn som bildar…

- “The Fooo!”, skriker de alla tillsammans i kör, efterföljt av danssteg och lite ljudeffekter.

- Det är simpelt, men det är så det är. Det var initialerna. Vi kanske har lite dolda syften, men vem vet. Jag vet inte ens själv, säger Felix och skrattar.


“Om ni var tvugna att välja mellan att bara sjunga eller bara dans och Parkour i ett helt år, vad skulle det bli då?”
- Hannah Widling, 16 år, Skara

- Aaah, va svårt… alltså alla tre är ju väldigt kul, säger Ogge.

- Paintball? Säger Felix med ett exalterat leende varpå de andra instämmer.

- Vi kan inte välja så vi säger helt enkelt paintball, svarar Felix och alla killarna börjar skratta igen.


“Vad är det bästa med att vara The Fooo?”
Mollie Zetterqvist-Barkman, 13 år, Särö

- To get to do what you love with the people you love. That’s what matters. Det betyder snabbt översatt “att få göra det man älskar med folk man älskar är det viktigaste”, säger Felix.

Om du vill lyssna på The Fooo kan du göra det här:

 

 

 

Emilie Nicolas: “Jag blir så arg för att folk tycker jag är söt och liten”

“Nobody told me ‘Emilie, it will get stormy‘”. Idag släpper norska Emilie Nicolas den hudnära låten “Nobody knows”, som ställer frågan varför ingen berättar sanningen om kärlek. Vi träffade Emilie för att prata om det kommande albumet, perfekta trummisar och frustrationen över att inte bli respekterad. 

Foto_Mohammad Ataey

Bakom scen på showkrogen Rondo i Göteborg finns en typiskt backstagebrun soffa, färgad efter många år av att underhållare har sovit, samtalat och spillt kaffe i den. Ikväll är det dock varken Jill Johnsson eller Jerry Williams som sitter här och laddar inför showtime, utan den norska musikstudenten Emilie Nicolas. Med endast tre låtar släppta har hon redan skapat buzz på hemmaplan, och nu med släppet av singeln “Nobody knows” är det inte mer än rätt att resten av världen får upp ögonen för Emilie.

- Med “Nobody knows” har jag för första gången klarat av att förklara mina känslor i en låt. Texten är inte så mystisk, det är bara vad jag känner. Det är en melankolisk låt om att vara i ett förhållande, men också om att se tillbaka på alla hjärtesorger från förr. Ingen varnar en! Varför berättar inte ens föräldrar att man ska vara försiktig?


Om du kunde gå tillbaka i tiden och ge dig själv ett råd, vad skulle du säga då?

- Det är grejen, jag tror inte att man kan förklara och man lär sig aldrig riktigt vad som är rätt. Man kan förstå vad som är bra och dåligt i relationer, men det är omöjligt att veta vad som stämmer och vad kärlek är. Jag skulle inte ge mig själv något råd. Learning by doing. Igen, igen och igen.

Emilies musikaliska bana började när hon som barn letade igenom sin pappas skivsamling och lärde sig vilken färg varje skiva hade, eftersom hon inte kunde läsa titlarna. Hon beskriver det som starten på en kärleksaffär och redan som treåring sa hon till sin mamma att hon ville bli en “sångdam”. Den melankoliska musiken kom tidigt in i bilden.

- Jag och min pappa upptäckte Ane Brun när hon var på tv, vi ställde oss upp båda två från soffan och skrek “vem är den här kvinnan?!”. Vi köpte albumet och lyssnade konstant. Mormor köpte ett piano till mig när jag var sex år och jag började skriva låtar. Men det var hemligt såklart.


Hur länge var ditt låtskrivande hemligt?

- Tills jag började högstadiet. Jag träffade en tjej som också gjorde låtar, så vi sjöng för varandra. Men hon var ju bara en person. Jag tyckte att det var pinsamt att sjunga för mina kompisar, så folk lurade mig till att uppträda. De anmälde mig till talangtävlingar i skolan. När jag satt i publiken ropades min namn plötsligt upp och jag var tvungen att spela. Jag trodde inte på folk när de sa att jag var bra, men jag ville alltid göra det här. Det tog bara väldigt lång tid. Jag har alltid haft en önskan om att göra musik och hitta rätt personer att spela med. Så hittade jag äntligen den perfekta trummisen och det är det viktigaste tycker jag.


Hur är en perfekt trummis?

- Jag gillar inte trummisar som är otajta. Det finns stora rockstjärnetrummisar som inte är tekniskt duktiga. Jag uppskattar bra teknik och en fantastisk trummis kan lyfta hela bandet till något bättre än vad det är. Min trummis heter Eivind, och efter att jag träffade honom så tillkom andra människor som kändes rätt för bandet. Tillsammans gjorde vi “Nobody knows”. Det gick väldigt snabbt, men jag trodde aldrig att det skulle bli såhär populärt.

I höst kommer debutalbumet “Like I’m a Warrior”, som innehåller de första låtarna som Emilie gjorde tillsammans den konstellationen av musiker som hon satte ihop för två år sedan. Helheltsintrycket från skivan är frustration som vill ut.

- Ja, jag är lite arg. Titeln på albumet är från en låt där jag sjunger “I let them all into my skin, like I’m a warrior”. Det betyder att jag är tuff, men inte så tuff. Jag släpper in människor oavsett vad, och även om jag är tuff på scen är jag kanske inte så tuff när jag går hem. Albumet är en mix av mig. Av stryka, sårbarhet och ilska. Jag tror det är för att jag är kort, folk har en tendens att klappa mig på huvudet och nypa mig i kinden. Jag blir så arg för folk tycker jag är söt och liten.


Har du alltid haft den ilskan i dig?

- Ja. På dagis brukade folk bära omkring på mig och placera mig på hyllor och andra höga platser. De tvingade mig att äta sand, för att jag var bebisen. Jag blev begravd…


Va?!

- Jo, när jag var två år! Av en treåring. Han blev relegerad från dagis. Så det har varit en lång tid av att vara den gulliga och inte få den respekten som jag tycker att jag och alla människor förtjänar. Man kan inte vara för bitchig för det är deras misstag, men så många situationer där man inte har blivit respekterad måste få utlopp någon annanstans. Det kommer ut på scenen och i mina låtar, och för mig är det okej. Men ibland måste man säga stopp. Bär mig inte, tack.


Nu släpper du din fjärde singel och har ett debutalbum på gång. Vad har du för drömmar
?

- På ett sätt har de redan slagit in, att göra ett album och få många att lyssna på det. När jag var liten kollade jag på musikgalor och drömde om att vinna, men nu är det inte så viktigt. Över 5 000 männsikor kom till min spelning på Øyafestivalen. Det höll jag på att börja gråta över. Men min dröm är att ha ett bra liv, vara glad och kreativ och lugn i mitt huvud. Jag kan ligga på soffan en hel dag, men mitt huvud och hjärta spinner alltid på. Jag försöker spela Candy Crush för att stänga av, men det funkar inte. Alla människor vill må bra. Musiken är fantastisk att hålla på med, men det är inte hela världen om det inte funkar. Fast jag känner att det kommer att göra det.

Mapei: “Hypen tog över skapandet”

2007 var hon svenska hiphopscenens mest omtalade namn, men försvann från radarn utan några större släpp. Nu är Mapei tillbaka med albumet som hon alltid har drömt om att få göra och innan spelningen på Way Out West redde vi ut bland annat vad en nice ljudbild är för något.

mapei730_65ba809be2a977e57d5929a76d906684_0_0_730_400

“Svenskarna i Brooklyn” är ett uttryck som Mapei använder för att beskriva invasionen av svenska musiker som har flyttat till New York. För att inspireras, nätverka eller bara uppfylla drömmen om att vandra på samma gator som Bob Dylan och Patti Smith gjorde i sina glansdagar. Själv växte Mapei upp i världens huvudstad och att flytta tillbaka till New York från Sverige innebar framför allt att hon fick möjlighet att äta stora middagar med sin pappa och syskon igen. Den 19 september kan de svenska fansen dock glädjas åt en efterlängtad Mapei-dos, när hennes debutalbum “Hey Hey” släpps här.

- Skivan har samma magi som popen hade i skiftet mellan 80-och 90-talet. Jag ville återskapa den känslan som jag hade när jag var mindre, ända sedan jag var liten har jag velat göra den här skivan. Jag och Magnus Lidehäll stängde in oss i studion, lyssnade på ljud och var måna om att skapa en nice och nyskapande ljudbild.

Vad är en nice ljudbild?

- Ta till exempel albumsingeln “Don’t Wait”, i början låter det som en folklåt och sedan sjunger jag över ett hiphopbeat. Det är influenser från olika stilar, inspirerat av 90-talet när stora hits var bra. Nu är det så mycket tuggummi och twerking hit och dit. Jag vet inte om jag har blivit gammal. Men jag gillar att det finns YouTube och Spotify, där man man kan gräva i det förflutna och snabbare få tillgång till musik.

Apropå det förflutna så började Mapeis musikaliska bana i en musiklass där hon “ville sjunga som en ängel, men hade för mörk röst”.

- Jag började hänga med grabbarna, och eftersom jag kunde amerikansk slang började jag rappa. Jag gillade Missy Elliot och Puff Daddy, och när jag var tolv gjorde jag min första demo. Jag tror att en tjejkompis har den hemma hos sig.

Mapei började uppträda på fritidsgårdar och spela in i studios. Runt 2002 släppte hon låten “Video Vixens” på ett litet skivbolag, vilket resulterade i “värsta hypen” som hon själv uttrycker det. Förutom att Mapei fick uppmärksamhet internationellt för låten blev hon ett bekant ansikte i Sverige när hon åkte på turné med Timbuktu.

- Hypen tog över skapandet lite. Jag hann aldrig producera. Nu har jag haft tid att göra en skiva som jag tycker är bra.

Och nu spelar du också på Way Out West!

- Det ska bli spännande. Förut uppträdde jag till snabba beats på klubbar, det är lätt att få med publiken då. Nu har jag längre låtar så det kommer att kännas lite nervöst, men jag tror det blir bra. Sedan vill jag gärna gå på Outkasts spelning, jag växte också upp med slammin’ cadillac doors. Min syrra hade en cadillac och åkte runt och lyssnade på Mary J Blige. Jag är väldigt influerad av henne.

Vad har du själv för festivalerfarenheter?

- Jag kommer ihåg när jag var 18 och åkte till Hultsfred, jag gick på Faithless spelning och de körde “Insomnia”. Det var stort. Jag var så ung och det var första gången jag var på festival, jag tyckte att alla var läskiga och drogiga. Ingen ville gå med på den konserten, alla ville vara i tältet och supa. Jag stod där själv i publiken med lite äldre människor, men jag älskade den låten, så intrycket var bara episkt.

Du är med vår spellista “Kvinnor att ha koll på 2014”. Vem har du själv höga förväntingar på i år?

- Zhala. Hennes röst är så vacker och musiken låter som Beyoncé på väldigt snabba beats. Hon har bra scennärvaro och egen stil. Jag att tror hon kommer göra något bra.

 

Vill du ha koll på alla artister som spelar under Way Out West 2014? Här hittar du dem samlade i en spellista:

 

Oskar Linnros: “Ibland är det hybris, ibland är det sorg“

Mitt under sin spelpaus gör Oskar Linnros en konsert på Way Out West och vi tog tillfället i akt att få svar på vad han gör nu för tiden. Det blev ett samtal om nyförälskelsen till att rappa, hur han ser på sina tio år i musikbranschen och balansen mellan hans olika scenpersonligheter. Dessutom får vi höra planerna för hans eget skivbolag Dundra.  

oskar_730

Augustivärmen är tryckande på Södermalm i Stockholm, men Oskar Linnros har en sval tillflyktsort under jord på Götgatan. I en helt vitmålad lokal trängs syntar med gamla Rockbjörnar och blommor som kanske ändå hade mått bäst av lite ljus från solen som steker ett par våningar upp. Här tillbringar Oskar dagarna med sitt nytstartade skivbolag Dundra, men i helgen tar han sig till Göteborg för att göra ett undantag från turnépausen som har pågått sedan februari.

- Jag betraktar det som att jag inte jobbar som artist nu egentligen, men när Way Out West hörde av sig kändes det för kul för att tacka nej. Sedan dess har jag strykit skjortor, ringt en miljard samtal och repat. Vi repade i 13 timmar igår. Alla musiker ville gå hem då, för de spelar ju hela tiden, men jag tyckte det var så himla kul.

Vad gör du nu för tiden?

- Haha, bra fråga! Just nu är det fokus på Seinabos Seys kommande album. Jag är inblandad på ett hörn och skriver på några låtar. Efter att jag trädde tillbaka som artist själv höll jag på med Timbuktu, sedan tog jag faktiskt semester och åkte på massa jobbmöten i USA i en månad.

Det är ingen hemlighet att Oskar som producent är sugen på utlandet. Han beskriver svensk musik som “så jävla bra”, och har i nästan tio år känt att det vore spännande att försöka para ihop ett svenskt sound och angreppssätt med urban amerikansk musik.

- Vi har haft lite mejlkontakt med en kille som heter Action Bronson, en rappare som jag tycker är den mest intressanta just nu av de nya. Jag vill hellre börja så nischat än att skriva någon Rihanna-låt som inte kommer med på albumet. Jag vill göra musik jag gillar själv.


Appropå rap så släppte du en Redline Recordings remix av “Från Balkongen” i höstas, där du själv rappar för första gången på många år. Hur är det suget nu?

- Det är helt enormt. Jag har skrivit hur mycket som helst. Det har tagit några år för mig att para ihop den sidan med att vara känd som en ganska folklig popartist. Alltifrån till hur man vill klä sig och hur man pratar mellan låtarna, jag vill att det ska kännas som samma avsändare. Nu börjar det landa för mig att man kan vara både och. Musikklimatet ser ut så nu, vilket jag älskar. Folk får vara flera saker samtidigt.


Du rappar bland annat “300 000 sålda, men ingen här vet vem Kihlen är”.

- Det är ett bra exempel på att ha blivit känd i mitt eget namn för en massa människor, som samtidigt kanske inte har någon aning om 90 procent av det som jag har gjort tidigare. Vilket är lugnt, men det skrytet har att göra med allt jag har varit inblandad i förut och det är en klassisk hiphopsägning. Det är bara attityd. Det känns som att alla människor har en sådan sida inom sig, och hiphop är ett sätt att få ta fram den. Det är jävligt kul och det måste få vara så, men det kanske inte är det jag hade suttit och sagt hemma hos min flickväns föräldrar. “Ni vet inte vem Kihlen är, motherfuckers”.


Är det den attityden du har saknat från hiphopen? Att kunna få säga sådana saker?

-  Ja, exakt! Verkligen. Jag tror det är av precis samma anledning som folk håller på med yoga eller skriker på fotbollsmatcher, man behöver ventilera i det här samhället där allt är så ordnat. Det är väldigt lätt just nu att trampa på tår och ha fel åsikt, och jag är precis likadan, men jag älskar då vad rapmusik är. Att man inte behöver ta det ansvaret.


I år är det tio år sedan Snook debuterade med “Vi Vet Inte Vart Vi Ska, Men Vi Ska Komma Dit”, och därmed har du varit artist i ett decennium.

- Vet du vad, jag kom faktiskt på det häromdagen. Vi släppte första upplagan av skivan i maj, och jag tänkte att jag borde ha ringt Daniel och tagit en gravöl. Det blir en väldigt tydlig hållplats. Jag får fortfarande påminnelser från Snooks fan page som finns kvar, men jag är aldrig inne och kollar. Jag får bara mejl om att vi har tre nya kommentarer den här veckan.


Hur minns du den första tiden i musikbranschen?

- Jag minns den som extremt omvälvande. Att gå ut gymnasiet, jag var arbetslös och körde truck. Man vet inte vad som ska hända, kommer jag att bli en duktig ekonom eller truckförare? Jag hade ingen aning då. Just att ha musiken och den lilla, lilla karriären som började växa, och helt plötsligt inse “shit, nu har jag flyttat hemifrån och det här betalar min hyra”. Vad är det här och hur länge kommer det att vara? Kommer det pågå några månader och sedan kör jag truck igen? Men jag är stolt över det vi gjorde, vi jobbade hårt. Alltifrån att vi sydde kläder och snickrade ihop scenrekvisita, till att jag som producent försökte förstå hur man spelade olika instrument.

Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros träffades på gymnasiet och “lämnade skolan med snodd mikrofon, samma år tog vi vårt hiphop award” som de själva beskrev det i låten “Snook, Svett & Tårar”. Duon Snook var en klassisk do it yourself -historia, där de byggde sig ett namn genom att åka runt och spela på hiphopklubbar i landet. När genombrottet kom med “Mister Cool” 2004 verkade det som att de bara började jobba ännu hårdare. I låten “För Sent” från Oskars senaste skiva sjunger han om Snooks starka driv och övertygelse, som han jämför med att köra i 180 kilometer i timmen mot ett stup.

- Den där vi-mot-världen-glöden som unga männsikor har, vare sig man är med i ett politiskt förbund eller håller på med kroki, den känslan är lätt att förlora. De flesta letar efter den resten av livet. Det får inte jag glömma bort när jag gör låtar. Jag hade nog tidigare kunnat göra en mer negativt betonad låt än “För sent” om allt möjligt som har hänt i mitt liv, men jag är glad att jag väntade och ventilerade på det sättet istället för att skriva något bittert.


Vad har du för lärdomar från den tiden?

- Jag var väldigt självsäker. Jag kände att det var självklart att jag skulle få prata mycket, och just bara av att bli äldre och gå på några nitar så tappade jag den grejen lite. Det var min lärdom. Jag måste faktiskt vara trevlig, jag måste anstränga mig för att vara en bra person. Om jag var otrevlig mot någon då så ber jag om ursäkt här. Det är väl min lärdom. Jag vet inte, vad har du lärt dig sedan du var 19?


Kanske att det kan vara bra att gå på nitar och få en reality check, men man vill ju kunna hitta tillbaka till glöden ändå och inte vara för ödmjuk heller.

- Helt sant, det är så jag känner inför att spela live till exempel. Jag måste känna att det finns en anledning till att jag är där, men det finns också en precis lika stor anledning till alla andra har kommit dit också. Det är mycket en balans jag försöker hålla.


Det finns något skönt i frasen “tänker aldrig mer ha fötterna på jorden”, som du sjunger i “Hur Dom Än”.

- Exakt. Det är egentligen det jag försöker gestalta i olika låtar. Ibland är det en slags hybris och fuck you, ibland är det en total dip i till exempel “Annie Hall”. Sorg, typ. Det kan vara svårt att gifta ihop live. Det har varit min största svårighet som liveartist, där jag nu äntligen har börjat förstå att jag måste börja dela upp. Jag måste lägga den ena personen i början och den andra personen sedan. Det är svårt att byta skepnad mitt i.

Nu har alltså Oskar en turnépaus, och fokuserar på skivbolaget Dundra. Efter tio år i musikbranschen vill han samarbeta med en ny generation, och skriva kontrakt med nya, hungriga artister.

- Alla som är 27 till 40 år som håller på med musik som inte är dödsmetall har man ju träffat på vid det här laget. Jag har en bra relation med de flesta, typ alla. Jag vill inte bara börja jobba med en gammal kompis eller ett rockband man känner. Jag vill försöka hitta någon som har den där glöden.


Vad skulle vara ditt första och viktigaste råd vara till en ny artist?

- Jag är otroligt hård. Jag träffar så många kollegor, allt från nybörjare till folk som släpper sitt tionde album, och de säger “vi har så här många låtar, så vi ska släppa i det här kvartalet”. Skit i hur många låtar som finns! Har ni gjort den bästa låten? Har ni imponerat på er själva? Är det här något som verkligen inte redan finns? Där finns konkurrensen. Varför ska man lyssna på just den här låten? Och det är ju en press, men låten kan vara en minut lång och spelas baklänges. Då är det i alla fall den enda låten som låter så. Kanske skrämmer jag bort alla nu, men de som jag tycker är kul att jobba med har den järnviljan. Det är sådana människor man vill omge sig med.

Inom ett år hoppas Oskar att han ska ha signat någon artist och gjort något av de hundratals grejer som han pillar med i sin studio. Han kommer förmodligen att ha släppt något i eget namn och vill jobba med så många andra som möjligt.


Skulle du vilja att Dundra blev ett slags Redline Recordings, med ett så tydligt varumärke som artistkollektiv?

- Jag är inte så kommunikativ av mig så att det skulle hända. Jag svarar inte på sms, så jag skulle inte vara någon bra spindel i nätet på det sättet. Men vi har vårt eget Redline, massor av personer som dyker upp i olika projekt. Någon får skriva en bok om den här tiden i svensk musik, det vore kul för lyssnare att se att Salem Al Fakir var keyboardist med Snook, och nu jobbar han med Magnus Lidehäll och Vincent Pontare som är mina bästa kompisar och gör Seinabo Seys skiva, och henne lärde jag känna… Allt är ihopbyggt som ett kollektiv, men vi har ingen t-shirt.

 

Vill du lyssna på alla som spelar på Way Out West 2014? Här hittar du hela line-upen:

 

 

Caroline i Icona Pop: “Vi är bästa vänner som gör vad vi vill”

“Let’s get lost, drive all night, leave this whole fucked up world behind”. Så börjar refrängen i Icona Pops senaste singel och Caroline Hjelt berättar för Spotify om frihet, popkrig och stark vänskap.

iconapop730_3816537268cc19cee173b8976619d604_1_1_728_399

Caroline Hjelt, den rödhåriga halvan av Icona Pop, är på hennes mammas landställe på Gotland när vi ringer. Det är så varmt att hon bara ligger vid poolen utan att röra en fena.

- Snart ska jag gå till havet och nakenbada, berättar hon.

Sedan Caroline och hennes bandkollega Aino Jawo spontanträffades på en fest i Stockholm har de välsignat världen med känslosam, upprorisk och glittrande housepop. Senaste singeln heter “Get Lost”.

- Det är en låt om att längta efter något. Det är en frihetskänsla som alla kan relatera till, om du är uttråkad på jobbet vill du get lost. Vissa drömmer om att resa, låten handlar om att göra vad du drömmer om. Jag känner att möjligheterna är oändliga på sommaren. Let’s get lost! Vi vill att våra fans, våra små Icons, ska känna samma sak.


Hur ser världen ut just nu för ett band som ni?

- Vi har lyxen att kunna göra mycket. Vi kan göra EDM-shower, eller vara förband till stora popakter. Det är mycket som händer i musikbranschen, den känns mer sund nu. Jag känner mig inspirerad av alla möjligheter. Grejer som Spotify betyder att folk kan hitta och lyssna på vad de vill och det påverkar radio också. Allt handlar om att servera det folk efterfrågar.


Så makten ligger hos folket nu?

- Ja! Och jag älskar det, det är ett fantastiskt skifte. Du kan göra så mycket själv nuförtiden, du kan släppa en låt som blir spelad och delad i Australien utan att du ens har varit där. Jag älskar att hitta musik på bloggar och Spotify-spellistor. En kompis till mig var i Afrika nyligen och hjälpte barn i en skola och de hade en cd-spelare och en skiva med “I Love It”. Det är otroligt för mig. Du måste jobba och slita, men det gör dig väldigt lycklig som artist när din musik växer på det sättet.


Har Icona Pop ett meddelande till världen?

- Vi är bästa vänner som gör vad vi vill och inte låter någon stå i vägen för oss. Vi hoppas att det inspirerar människor. Det är viktigt att utmana sig själv att våga kasta sig ut och göra misstag. Misstag kan vara vackra, de kanske blir hooken i din nästa låt eller leder dig till ditt livs kärlek. Två tjejer är också starka tillsammans. Tjejer borde hålla ihop mer och inte vara otrevliga mot varandra.


Hur ser er musik ut?

- Som ett popkrig! Det är ett krig för något du tror på, och det är definitivt inte våldsamt. Du står upp för dig själv och slåss med ord hellre än pistoler.


Till sist: Vad är ditt favoritljud i hela världen?

- Bara att vara ute i skogen. Träd som knakar, fåglar som sjunger och vinden i trädkronorna. Men jag älskar också när en orkester stämmer instrumenten innan de ska spela. Det är kaos och nästan för mycket, men det är vackert.

 

Tiësto tar över Spotify-spellista

Den världskända dj:n Tiësto tar över en av Spotifys största spellistor den 2 augusti.

tiestotakeoverlarge_67b639bfd2433f79273385c09cd598ca_0_0_730_400

Lördagen den 2 augusti kommer dj:n Tiësto presentera något helt nytt i Spotify. I 24 timmar kommer spellistan Dance Mega Mix att styras helt och hållet av Tiësto!

Han har fått helt fria händer att fylla spellistan med vad han anser är de bästa och hetaste danshitsen för tillfället, och då detta sker live framför era ögon (och förhoppningsvis öron) är det något ni bara inte får missa! Det lär under dessa timmar bli så kallade ”shout-outs” från kändisar, artistkollegor, honom själv och mycket mycket mer. Spotify-lyssnare kommer få möjlighet att vara involverade genom att använda hashtaggen #TiestoTakeover. Där kommer fem lyckliga vinnare utses och få varsin låt dedikerad till sig fråm Tiësto, och ytterligare fem vinnare får sina tweets upplästa.

Vi är glada, stolta och exalterade (och lite skräckslagna). Tiësto är peppad, förväntansfull och laddad. Så följ med oss den 2 augusti när vi nu tillsammans med Tiësto testar ett helt nytt sätt att samarbeta med artister. Det kommer att bli fest!

 

 

 

Ola Salo: “Jag skrev musik för att peppa mig själv”

Bakom årets Pridelåt står Ola Salo, artisten som tog queerteori till Trackslistan. Spotify träffade Ola för att prata om hur en låt kan ha minst lika stor inverkan som en lag. Dessutom berättar han om att få kraft av låtskriveriet och det kommande soloalbumet.

ola_salo_730

När Stockholm Pride 2014 invigdes stod Ola Salo på scen med en enorm kör, en psykadelisk skjorta och mörka solglasögon och framförde pampiga “I got you” inför en vrålande publik. Låten är ett samarbete med Kleerup och Ola blev hedrad när han fick förfrågan om att skriva festivalens officiella ledmotiv, eftersom han själv är en ivrig supporter av Priderörelsen. “I got you” handlar om styrkan, självförtroendet och kaxigheten i att finna kärlek.

- Det är en universell kärlekslåt, samtidigt som den får en särskild udd på Pride eftersom folk inte alltid får lov att älska varandra och vara glada och stolta över det. Det är inte en traditionell Pridelåt med schlager eller disco, det är trumdriven och mörk gospelpop. Jag tycker det var kul att en Pridelåt får vara lite hård och kaxig. Det är en låt om kärleken, fast med ett fuck-off-finger mot alla som inte respekterar den.

Även om det är första gången Ola Salo gör den officiella Pridelåten så har hans tidigare band The Ark gästat festivalen förr. 2002 avslutade de Pride med en konsert och spelade den då nysläppta låten “Father of a son”, som Ola skrev med avsikt att förändra opinionen i samhället. På den tiden var det fortfarande olagligt för samkönade par att adoptera, men bara ett par månader innan “Father of a son” släpptes ändrades lagen. Ola kände dock att låten fortfarande behövdes. Dels för att The Ark hade fans i länder som låg långt efter Sverige i HBTQ-frågor, och dels för att en lagändring inte nödvändigtvis leder till att något blir kulturellt accepterat.

- Jag tror att jag nådde många lyssnare som man inte hade nått fram till om man hade framfört åsikterna som politiska argument. En sång har en förmåga att entusiasmera, och ibland inser folk först i efterhand vad de har blivit entusiastiska över. Det kan man använda sig av i ett gott syfte. Det var mycket sådana idéer jag var inne på under den tiden. Kan jag få även konservativa och homofoba personer att tralla med i en låt, så kanske jag kan smyga in mina idéer i deras huvuden utan att de märker det.

The Ark var ett band som fick människor att tänka medan de dansade, eller åtminstone efteråt när folk åkte hem från konserterna till en vardag med omgivningens krav på att passa in. Bandets extravaganta stil och kaxiga låttexter om att omfamna sin originalitet fick fansen att reflektera över tolerans och identitet, och dessutom börja ifrågasätta normer själva.

- Frågorna vi tog upp i vår musik var kanske vanligare i en akademisk kontext då, det var ganska nytt med queerteori och allt sådant. Vi gjorde låtar om det och de spelades på radio, det var lättillgänglig musik med tydliga budskap som gjorde att det här blev någonting allmänt och mer greppbart. Jag tror att vi förde ut ett budskap som bottnade i queerteorin till en bred publik.

Många fans vittnar om hur The Ark och deras musik gav självkänsla under exempelvis svåra skolår, och det är inte ovanligt att träffa på människor som menar att The Ark har räddat deras liv. “Tack för styrkan” stod det på plakaten under bandets sista konsert på Gröna Lund den 16 september 2011.

- Jag har svårt att känna att det faktiskt är vår musik som har räddat livet på människor, men att våra låtar blir en drivkraft att kämpa vidare, tänka positivt och komma över svårigheter… Det hoppas jag verkligen, för det var syftet med dem. Jag skrev de där låtarna för att peppa mig själv. Jag har alltid varit en person med en stark depressiv sida, och var därför tvungen att använda musiken för att ge mig själv kraft att må bra. Det jag upptäckte var att låtarna hade samma funktion för andra, och då kände jag väldigt tydligt att det var det här jag ville göra. Kan man med hjälp av musik få människor att må bättre och ge dem styrka att vara individualistiska och stå för sig själva, då finns det verkligen en poäng med det.

Ola Salos karriär kickstartade med ett manifest om just att stå upp för sitt egensinne. “It takes a fool to remain sane” är ett livsanthem på fyra minuter och tretton sekunder, som predikar att vi ska lämna skammen och med stolthet omfamna det som gör oss annorlunda. Det har gått nästan två decennier sedan Ola skrev genombrottssingeln för The Ark, och när hans första soloalbum släpps i vinter ska vi inte utesluta fler musikaliska manifest. Men det är viktigt för honom att inte upprepa sig, och albumet kommer nog snarare att bestå av betraktelser och berättelser än slagord.

- En skillnad på mig idag och när jag var 24 år är att jag nu inte är fullt lika intresserad av vad jag tycker. Det är inte världens viktigaste grej att alla ska veta det eller tycka som jag. Vi lever idag i ett samhälle som är så överfullt av tyckande och jag kan känna mig lite trött på det. Det är sällan sakerna som man tycker som är det intressanta. Andlighet ur ett psykologiskt perspektiv är mer intressant för mig idag, jag är intresserad av hur man blir lycklig.

Hur kommer musiken att låta?

- Man kommer att känna igen mitt låtskriveri, men soundet blir lite annorlunda. Jag blir allt mer intresserad av trummor och rytmer. Det kanske känns logiskt att efter att ha spelat många år i ett gitarrbaserat band röra sig lite bort från det. En fördel med att vara solo är att man kan anpassa en låts sättning utifrån låten, man måste inte anpassa sig efter vilka instrument som spelas i bandet. Samtidigt är jag sugen på att göra en ösig skiva. Jag vill fortsätta att göra musik som har en stark positiv kraft, som man vill dansa till och sjunga med i. Det kanske kommer att finnas utrymme för mer mörker och introspektion än i The Arks låtar, men jag vill ändå att låtarna ska ha en positiv känsla av kraft. Det är en viktig grundfunktion med musik.

Till sist en Pride-fråga: Varje år sjunger någon “Somewhere over the rainbow” på avslutningskvällen, du har också gjort det. Om du var bokare på Pride, vem hade du valt till att sjunga den?

- Hon kanske har gjort det redan, men jag tycker Arja Saijonmaa. En missförstådd artist, såklart väldigt älskad, men hon har en helt fantastisk röst som får nackhåren att resa sig. Jag gillar Arja, jag hade bokat henne.

 

 

Conchita Wurst: “Sverige, ni ska vara stolta”

Conchita Wurst uppträdde redan under förra årets upplaga av Stockholm Pride och efter en seger i Eurovision Song Contest var det självklart att inbjudan skulle vara återkommande. När Spotify träffar Conchita innan Prides invigningsgala hyllar hon Sverige, hen och berättar hur “Den Lilla Sjöjungfrun” fick henne att börja sjunga. 

conchita_jpg

Regnbågsflaggorna vajar utanför hotellet i Stockholm där Conchita Wurst sitter, till synes helt oberörd av den tropiska värmen som har lamslagit hennes manager i hotellrummet bredvid. Conchita är påtagligt imponerad av hur många platser i stan som har hissat regnbågsflaggan för att uppmärksamma Pride-veckan.

- Jag har inte sett det någon annanstans än här. Ni ska vara stolta. Jag hörde om att ett könsneutralt pronomen kom in i svenska ordlistan igår. Hur underbart är inte det? Jag har aldrig hört det i ett annat land, att myndigheter reagerar på allmänhetens behov. “Om folk använder ‘hen’ är det klart att vi ska ha det i ordlistan”. Oftast är det tvärtom, att de säger “här är era rättigheter, deal with it”.

I kväll uppträder Conchita Wurst på invigningsgalan av Stockholm Pride 2014 och när hon börjar prata om sin egen första Pride-upplevelse i Wien spärrar hon plötsligt upp sina mascaratunga ögon.

- Herregud… Vet du vad? Hela dagen och natten kysste jag en svensk kille. Jag minns det nu! Du hör ju, jag älskade er redan från början, haha! Det var min allra första Pridefestival, jag var nog 17-18 år. Det var då jag började lära känna gayscenen. Innan dess hade jag bott i en liten stad och var inte så självsäker. När man inser att man är homosexuell behöver man tid att omfamna det och hitta vem man är och det här var under en tid då jag närmade mig det.

Tidigt insåg Conchita, eller Thomas Neuwirth som han heter till vardags, att musiken var hans rum att uttrycka sig själv i. Allt började med att Thomas blev besatt av “Den Lilla Sjöjungfrun”som barn och sjöng soundtracket om och om igen. Historien om att befinna sig mellan två världar där man måste hitta sin egen väg var fängslande för honom och gjorde också att han bekantade sig med sin röst. Efter “Den Lilla sjöjungfrun” deltog Thomas i alla skolpjäser som sattes upp och uppträdde överallt, vare sig folk ville höra på eller inte. Även Conchita älskar såklart scenen, och har alltid tyckt att hon är en bättre sångare än talare.

- Jag är en väldigt känslosam person, men jag gråter nästan aldrig. När det kommer till musik är jag dock ett vattenfall. Jag sjunker in i låten och känner budskapet och texten, även i min egen musik. Sedan jag vann Eurovision Song Contest har jag svårare att njuta av ögonblicket. Jag vet inte varför, men något förändrades i mitt sätt att tänka. Jag vill verkligen leverera och vara perfekt. På ett sätt är det bra, men det är farligt också för jag är aldrig nöjd med mig själv. Jag jobbar verkligen på att njuta av det. Gör jag ett misstag, så vad spelar det för roll? Jag är mänsklig.


Vad kan vi vänta oss av din kommande musik?

- Ärligt talat vet jag inte riktigt själv än. Jag behöver folk som är mer talangfulla än jag på att skriva själva musiken, så nu samlar jag ihop material och testar saker. Jag vet att det kommer att bli pop, för jag älskar det, men jag vet inte på vilket sätt. Jag vet dock att jag har behovet av dramatik och vill göra en bred skiva.

Lyssna på Conchita Wursts vinnarlåt här.