Kristian Anttila: “Jag behövde vara övertygad om att jag skulle ta över världen”

Världens snukigaste man, Smutser och Rock ‘N’ Roll Babbe. Kristian Anttila har gett sig själv många epitet under sin tio år långa artistkarriär, och vi vill tillägga att han är en av de främsta anledningarna till att svensk pop har varit så intressant under det gångna decenniet. För att fira hans jubileum träffade vi Kristian och pratade om guldjackor, bockhorn och nödvändigt storhetsvansinne. 

kristian_anttila_730

Min första fråga till Kristian Anttila är var han har fått tag guldjackan som han bar i våras när han DJ:ade efter Håkan Hellströms turnépremiär i Göteborg.

- Jag köpte den på en loppis i Budapest. Så är min stil om man ska klassificera den: tio spänn i Budapest, dammodell och storlek XXXL.

När vi ses idag har han istället en tio år gammal skinnjacka på sig, som alltså har lika många år på nacken som hans artistkarriär. Det har gått ett decennium sedan Kristian Anttila gjorde entré på den svenska pophimlen med debutskivan Natta de mina, och i samband med tioårsjubileet släpper han nu dubbelalbumet PoprunaHalva skivan består av outgivet material – vissa av dessa spår är helt nyskrivna, andra hade glömts bort på hårddisken sedan 2004 och några var så bra att de ströks från tidigare album för att inte få andra låtar att verka dåliga – men första halvan av Popruna är utvalda hits från Anttilas första decennium som artist.

- Det kan vara tillfälle att påminna världen om vad man fått ihop hittills, och påminna sig själv också för den delen. Det är första gången jag har bromsat upp och kastat blicken över axeln, och känt mig ganska nöjd faktiskt. Jag har alltid haft blicken stenhårt riktad framåt och haft ont i magen över vad jag ska hitta på härnäst. Nu har jag bara bromsat och sagt “inte illa! Här får du en tårta”.

Tio år är en lång tid i dagens musikbransch, där producerandet av nya Youtubeflugor går i samma takt som Skrillexs hetsigaste dubstep. Stoltast är Kristian Anttila över att han under hela sin karriär har gjort saker på sitt sätt, men visst har det funnits stunder då han har längtat efter att lägga artisteriet på hyllan. Förra hösten testade han både att gå med i militären, bli kock och börja på Universitetet, men studiebesöket utanför musikvärlden blev kortvarigt. Vardagens tider, måsten och chefer var något som Kristian Anttila behövde prova för att förstå “hur jävla grymt liv jag ändå har”. Han säger sig vara en för fri själ för att inordna sig i system, även om musiklivet också rymmer krav att förhålla sig till.

- Folk som blickar in i mitt liv utifrån, de ser bara det som de föreställer sig är glamour, turnéliv, festande och bekräftelse av lyssnare. Men det finns ju en kolsvart baksida av en enorm press. Dels prestationskrav och oron över skapandet, och kanske också att behöva vara tillgänglig när man inte har lust att vara tillgänglig.

Vad gör du när du inte håller på med musik?

- Jag ger mig hän åt mina små infall och hobbys. Jag snickrar en del och ibland börjar jag samla på saker frenetiskt. Då går jag runt på loppisar och sitter på eBay 20 timmar i sträck och letar.

Vad samlar du på?

- Ett tag köpte jag väldigt många bockhorn, framför allt dovhjort. Det var bara att tömma internet på de som fanns, haha! Sedan visste jag inte var jag skulle göra av dem och då bytte jag intresse. Jag undrar över mig själv ibland faktiskt. Ibland får jag känslan av att det jag pysslar med bara är en omvandling av något mycket större som pågår inom mig, att jag tyglar något genom att konstruera andra besattheter. Däribland att göra dovhjorthorn till det viktigaste i livet.

Att lägga all tid och energi på ett enda intresse är långt ifrån ett nyutvecklat karaktärsdrag. Kristian Anttilas karriär började med att han bestämde sig för att satsa allt på att erövra världen med sin musik. Liksom bockhornssamlingen var det en idé som visade sig vara övermäktig, men som kollegan Håkan Hellström skaldade: Ibland är en lögn det finaste man har.

- Jag behövde leva i övertygelsen om att jag skulle ta över, och säga “Michael Jackson, kan du bura in dig där i ditt slott, för nu ska jag bygga ett ovanpå ditt”. Jag satt ju verkligen i en källare i två år och blev bra på att producera musik, skriva låtar, sjunga och spela gitarr. För att jag skulle kliva upp på morgonen och cykla den milen till den sunkiga källarlokalen i Mölndal behövde jag bränslet som övertygelsen om att jag var bäst gav. Sedan får man ju brutalt kraschlanda när man släpper sin första skiva och märker att några gillar det, och några inte. Det var en enorm knäck för mig att fatta att det blev lite lagom. Jag gick in med samma intensitet igen och tänkte att världen skulle få ett nytt försök att förstå, och visst gick det bättre, men det höll sig på lite lagom nivå. Och då började insikten sjunka in: “det blir väl typ såhär då”. Jag var aldrig nöjd, men vissa avvikande pionjärer och genier får inte ens upprättelse under sin livstid. Jag har ändå mat på bordet, tak över huvudet och tillgång till kärlek om jag vill.

Till sist: Om du fick ge ett råd till Kristian Anttila för tio år sedan, vad skulle du säga då till dig själv?

- Jag har gjort så många tabbar, men det hör till lite grann. Många av tabbarna gjorde jag för att jag gjorde det som jag själv ville göra. Det är rätt på ett sätt. Framför allt önskar jag att jag kunde försökt ha lite roligare på vägen, haft blicken på det bra snarare än det som inte hände. Och som råd skulle jag väl säga att de där sju sista drinkarna inte gjorde festen roligare.

Vill du ha mer av Kristian Anttila? I vårt nyhetsprogram Inside Spotify berättar han bland annat om när han blev utkastad från Försvaret, och festivalspelningen som slutade med att publiken rev sönder hans favoritkläder.